En ung skogshare stannar upp i någon sekund. Klockan var runt 3 på morgonen och solens strålar hade precis börjat hitta in i skogen.
Naturjulkalendern 2024: Isabella Chowra
I Naturjulkalendern presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Isabella Chowra bor i Stockholm och har sedan tonåren ägnat sig åt fotografering, främst med fokus på vilda djur. Naturintresset har alltid varit brett med intressen från bland annat odling till dykning och fågelskådning. Hon fotar gärna på hemmaplan men finner också stor fascination i att uppleva nya ekosystem, naturtyper, och arter, både över och under vattenytan.
• Se fler av Isabellas bilder på Instagram och isabellachowra.com/
“2024 blev för mig ganska annorlunda mot hur mina senaste fotoår har varit. Det började dock likt 2023 med en resa norrut för att träffa vänner och fota hackspettar och andra fåglar i ett riktigt vinterlandskap.
En kall vinternatt hade den större hackspetten sovit i ett hål, förra säsongen uthackad av en vitryggig hackspett. När en vän och jag passerade i gryningen hade den nog precis vaknat till och förberedde sig för dagen.
Någon månad senare bytte jag jobb och tanken var ursprungligen att ta någon vecka eller två ledigt emellan för att få en paus och hinna fotografera. Ännu var dagarna korta och det var svårt att hinna ut till vardags under dygnets ljusa timmar. Det slutade dock med att det bara blev en dag mellan tjänsterna, men det blev en minnesvärd sådan. Jag åkte ut till Tyresta och fick uppleva en lappuggla i riktigt fin sumpskogsmiljö. Både ugglan och kvällssolen infann sig, och till slut drog till och med dimman in. Det hela avslutades med att ugglan ropade sitt “pumpande” läte från skogen när mörkret fallit.
Lappugglor är alltid kul att se, men att få dem i en fin miljö med vildmarkskänsla på hemmaplan är något särskilt värdefullt för mig.
Det största avbrottet mot senaste årens tradition var att jag under tiden för tjäderspel inte besökte spelet jag har följt i några år, utan istället åkte utomlands. Tidpunkten var långt från optimal, men en vän och jag hade lyckats boka en vistelse på ön Skokholm i Wales, och trots att vi bokade redan dagen efter att bokningen öppnat fanns bara två vistelseperioder kvar att välja på för hela säsongen. Ön tar inte emot dagsbesök utan är endast öppen för personer som stannar runt fem dagar.
Så i slutet av april bar det av till ön, och vi fick till och med åka ut en dag tidigare än planerat då väderprognosen var så illa att båten inte hade kunnat ta oss ut senare. Nog blev det storm alltid, i fyra dagar. De kalla och fuktiga stenbarackerna erbjöd inte mycket återhämtning mellan fototurerna, och kläderna var blöta redan efter första dagen. Inte ens regnkläder hjälper en längre tid när regnet blåser uppåt med kastvindarna längs klipporna. Men vilken upplevelse!
Lunnefåglarna kurade ihop sig på ön i stormen. Mängder med kaniner betade på den karga ön – som en gång i tiden precis som många andra av Storbritanniens öar har varit täckt av träd. Träden avverkades för länge sedan och numera håller kaninerna som spridit sig (trots ett utrotningsförsök en gång i tiden) efter växtligheten. Och havstrutarna håller efter kaninerna till viss del, men överlever därmed vintrarna så väl och blir så många att de även går hårt åt de mindre lirorna under häckningssäsongen. Lirorna bjuder på fantastiska upplevelser klara nätter, när de flyger in i skydd av mörkret och kraschar ner på marken för att ta sig in i sina bohålor. Den taktiken hjälper dock inte mot att trutarna plockar dem ur bohålorna när de ligger och ruvar dagtid – hade träden funnits kvar hade de erbjudit mer skydd.
En av mina favoritarter att se i Wales är helt klart alpkråkorna. De finns både på fastlandet längs kusten och ute på ön Skokholm.
Nästa tur blev under högsommaren, då jag mötte jag upp ett par vänner kring Storsjötrakten. Även om vi alla är fotointresserade blev det inte så mycket fokus på fotograferande, utan mer på naturupplevelser och att njuta av sommaren. Kameran följer dock alltid med och skogsharpaltarna ställde upp som modeller några korta ögonblick.
En ung skogshare stannar upp i någon sekund. Klockan var runt 3 på morgonen och solens strålar hade precis börjat hitta in i skogen.
Annars spenderades sommarens fototid mest på projekt på hemmaplan, framförallt halvt omöjliga sådana som gav betydligt mer kunskap och mäktiga upplevelser än bilder.
I slutet av september bar det dock iväg på en annan kort resa, denna gång till Gotska sandön, med färjans sista tur för säsongen. Det var mitt första besök och jag föll verkligen för ön. Vi kunde heller inte ha prickat in bättre väder för en njutbar vistelse, det blev rena solsemestern med bad varje dag, trots att det borde ha varit höst. Värmen underlättade när vi låg blöta på stranden i gryning och skymning och fotade de fantastiska mängderna av sädesärlor som jagade insekter i sanden. Sparvhökar fanns också i överflöd, och de var så desperata efter mat att de flera gånger gav sig ut på jakt över den öppna sanden efter ärlorna, trots att det var lönlöst. En sparvhök såg vi till och med sitta hukad på sanden, smygandes på ärlorna. Den jakttaktiken fungerade inte heller. Den häftigaste bonusen var nog dock stäpphökshanen som en morgon i gryningen jagade över sanddynerna med strandråg.
En stäpphök framför fyren vid Bredsand.
Trots att hösten varit ovanligt solig gör de korta dagarna det återigen svårt att hinna med fotandet i kombination med annat jobb, men desto mer tid får man som fotograf att komma ikapp med rensandet och hanteringen av årets bildskörd. Det är ganska njutbart det också, och ett bra sätt att titta tillbaka på året som gott och reflektera över häftiga upplevelser. När jag skriver detta har precis snön anlänt till Stockholm, och jag hoppas att den blir kvar för att lysa upp i mörkret och bjuda på vintriga bilder. Jag vill önska er läsare en god jul och ett gott nytt år!”
