OVÄNTAT MOTIV Aldeyjarfoss är ett spektakulärt vattenfall omgivet av spännande basaltformationer. Vattenfallet ligger avlägset och för att komma dit behöver man ha en rejäl, fyrhulsdriven bil med hög markfri gång och som kan ta sig över vattendrag. Ofta är vi ensamma här, eller i sällskap av några andra naturfotografer. Därför blev jag extremt förvånad över att stöta på tre tibetanska munkar i full mundering som höll på med en fotosession nere på klipporna framför vattenfallet. Först blev jag lite irriterad över att bilderna nu skulle bli ”förstörda” av en oönskad person mitt i bild, men sen insåg jag hur fantastiskt vackert och unikt det var att ha en knallorange munk mitt i den karga isländska naturen. Och resultatet blev nog min favorit ifrån resan.
Naturjulkalendern 2024: Frida Hermansson
I Naturjulkalendern presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Frida Hermansson arbetar som fotograf och grafisk formgivare. I naturfotografin kan hon kombinera sitt intresse för konst, färg och form med kärleken till naturen. Frida har haft flera utställningar, håller föredrag, är publicerad i flertalet fotomagasin och böcker, gästinstagrammar då och då för Naturhistoriska Riksmuseet, medverkade i Mitt i Naturen om konsten att fotografera och filma natur. Dessutom brinner hon för ekoturism och arrangerar fotoresor och håller workshops runt om i världen.
• Se fler av Fridas bilder på fridahermansson.com, Instagram och Facebook
“Mitt naturfotoår började med att jag från 1 januari blev delägare i Wild Nature Fotoresor. Jag har jobbat med företaget som frilansande reseledare under flera år och det kändes otroligt inspirerande och roligt att nu driva verksamheten tillsammans.
Våren var intensiv med bildföredrag, workshops och fotoresor. Jag besökte en av mina absoluta favoritplatser – Island. Det är alltid kluvet att komma dit nuförtiden, jag blir påmind om hur snabbt klimatförändringarna sker. Glaciärerna minskar i rasande fart, något vi fick se prov på när vi begav oss till en av Vatnajökulls safirblå isgrottor. Vi vandrade sista biten till isgrottan och vår lokala guide visade vart glaciären var för 8 år sedan, ca 500 meter från där glaciären börjar nu, då möttes man dessutom av en vägg på ca 20 meter. Idag är kanten på glaciären platt, vilket innebär att volymen som tinar är enorm.
ISGROTTA UNDER BREIĐARMERKURJÖKULL.
Att kliva in i en glaciärgrotta är en upplevlese utöver det vanliga. Det är som en annan värld. Tyst. Sånär som på dropparna från taket eller porlandet från vattendraget i grottans botten. Isen som varit hårt sammanpressad under tusentals år får en djup, safirblå färg och spännande mönster och former när ljuset utifrån lyser igenom.
I slutet av sommaren var det dags att åter bege mig till Island för en härlig vecka på norra delen och höglandet tillsammans med en grupp landskapsfotografer. Det blev fullspäckade och härliga dagar då vi helt kunde gå in i fotobubblan och bara njuta av de mäktiga och dramatiska landskapen och fick bland annat även fotografera det pågående vulkanutbrottet i Sundhnjúkagigaröđin, något jag länge önskat.
OVÄNTAT MOTIV.
Aldeyjarfoss är ett spektakulärt vattenfall omgivet av spännande basaltformationer. Vattenfallet ligger avlägset och för att komma dit behöver man ha en rejäl, fyrhulsdriven bil med hög markfri gång och som kan ta sig över vattendrag. Ofta är vi ensamma här, eller i sällskap av några andra naturfotografer. Därför blev jag extremt förvånad över att stöta på tre tibetanska munkar i full mundering som höll på med en fotosession nere på klipporna framför vattenfallet. Först blev jag lite irriterad över att bilderna nu skulle bli ”förstörda” av en oönskad person mitt i bild, men sen insåg jag hur fantastiskt vackert och unikt det var att ha en knallorange munk mitt i den karga isländska naturen. Och resultatet blev nog min favorit ifrån resan.
En annan plats som ligger mig varmt om hjärtat är Svalbard. Det är något med den arktiska naturen, ljuset och djuren som lever där i denna hårda och karga miljö som verkligen drabbar mig. Även här gör sig klimatförändringarnas framfart ständigt påminda och man märker tydligt hur livsmiljöerna snabbt förändras för de arter som lever här.
NYSNÖ.
Det är i slutet av september och den första snön faller tyst och målar landskapet likt en blyertsteckning. Linjespel och former framträder tydligare i det mjuka ljuset från en allt mer lågt stående sol. Dygnet kortas rejält för varje dag. Polarnatten närmar sig.
Höstfärgerna försvann lite i år, i alla fall hemmavid då det var ovanligt torrt och allt övergick till brunt ganska snabbt. Men jag tillbringade en långhelg i Norra Kvills nationalpark. Fotograferade den trollska skogen och de små mörka skogstjärnarna där. En kväll begav vi oss till den berömda Kvill-eken, en av Sveriges största och äldsta ekar. Den är omgiven av ett gammeldags kulturlandskap med betesmarker, och här var det ingen brist på höstfärger.
LEKFULLT.
Jag passade på att testa Pep Ventosa-tekniken på ett av de vackra träden, man rör sig runt motivet och tar flera multiexponeringar som slås ihop och skapar denna drömska effekt.
I november begav jag mig tillsammans med mina kollegor på en efterlängtad expedition till västra Mongoliet. Vi bodde i traditionella gers (så kallad yurta, men det är det ryska namnet som helst ej används) , temperaturen ute låg på minus 5-20 grader, landskapet var storslaget med vidsträckta ökenområden, gräsbeklädd stepp och vackert formade granitklippor och bergsmassiv. Med hjälp av skickliga lokala guider letade vi efter Mongoliets vilda djur och fick uppleva snöleoparder, vargar, pallaskatter, ibexar, saigaantiloper, ett rikt fågelliv och vilda Przewalskihästar.
ÅTER TILL DET VILDA.
Som hästintresserad sedan barnsben har jag läst mycket om Przewalskis häst. Eller Takhi som den heter på Mongoliska. Urhästen. Den enda kvarlevande vildhästen som varit utdöd i vilda, pågrund av att den trängdes bort av människans tamboskap och en intensiv jakt. Tack vare lyckade återinplanteringsprogram vandrar dessa hästar åter fritt på de Mongoliska slätterna i tre olika nationalparker.
Przewalskis vildhäst* har riktigt gamla anor. Tidigare levde arten i sydvästra Mongoliet i områden med vida stäpper och salta öknar omgivna av berg. Målningar i Lascaux-grottan i Frankrike vittnar om att arten för 8 000 år sedan fanns i Frankrike. Till skillnad från andra vildhästar har den aldrig blivit domesticerad av människan.
Det var ett stort och rörande ögonblick att äntligen få uppleva dessa hästar på nära håll, vilda och i sin rätta miljö.
Och så fint att möta dem som med ideella krafter kämpar för hästarna. Att på nära håll få se hur lyckat det blir när man går samman och återför arter till det vilda. Rangers på plats kunde vittna om hur nationalparken ändrat karaktär sedan de första hästarna kom 2004. Vegetationen förändras och flera andra vilda djur har etablerat sig på platsen vilket ger en ökad biologisk mångfald och artrikedom.”
* Fakta från Nordens Ark och Khomyn Talyn Takhi
