Naturjulkalendern 2023: Stig-Erik Eriksson
I Naturjulkalendern presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Stig-Erik "Stickan" Eriksson är en av dem som drabbats av att bo i området med afrikansk svinpest, men hade trots det ett bra fotoår, bland annat med placering i internationell fototävling.
Se fler av Stickans bilder på Facebook eller Instagram.
Stig-Erik “Stickan” Eriksson, är född 1962 och bosatt i Norberg, Västmanland sedan starten på livet. Han kallar sig för en ”naturfotografisk allätare” och gillar allt som ryms inom ämnet men har ett speciellt extra intresse för fjärilar. Motiven kan dock variera väldigt kraftigt men dyker det upp något ”levande” av något slag blir det en extra tändning vare sig det är en fluga, blomma eller en älg. Han blev under 2022 invald i Naturfotograferna /N.
“Bekvämt är det när skaren håller för en gubbes totala massa. Vintermossen, några kilometer bort, får några besök. Dessa eftermiddagskvällar tillbringas med nyfiket letande efter spår på myren bland de knotiga tallarna. Intressant är att senare under sommaren träffar jag en trevlig herre vid Grinduga i närheten av Gävle, dryga tio mil bort. Han har åkt ända från Varberg till Grinduga för att skåda fjärilar. Dagen innan hade han mellanlandat vid just Vintermossen för att se tallgräsfjäril, vilket han lyckades med. Hade själv ingen koll på detta djurs förekomst i mina nära hemmamarker.
Blåsipporna ute på backen i Hinsebo står. Ganska riklig mängd brukar det vara, så även i år. Fläckvis är det väldigt gott om dem. Det brukar vara trevligt att trä in objektivet bland sipporna och leta efter rätta utsnittet. Använder ofta mitt blåvingeobjektiv, 200mm macro. Fungerar utmärkt till annat också.
Våren kom och mars gav ett besök vid Söderåsens nationalpark i Skåne. Mitt första besök i detta fantastiska område, nu tillsammans med vänner i Naturfotograferna/N.
April bjuder alltid på blåsippor, ett färgsprakande vårsippseldorado slår ut och visar vägen fram till att nu är det snart fjärilsdags. Krypandet bland vårsipporna blir jobbigare för varje år. Leder, armbågar och knän värker ordentligt, men än så länge är det värt alla former av dessa biverkningar.
Asknätfjärilen är en rödlistad art och är starkt hotad. Den är landets största nätfjäril och starkaste fästet är i norra Västmanland utanför Lindesberg nära Munkhyttan. Här är det uppenbart att asknätfjärilarna själva inte vet att de är starkt hotade. Rätt dag kan man se åtskilliga. Ett reservat är avsatt för att bevara arten och området kommer att utökas under länsstyrelsens försorg.
Det blir sakta men säkert varmare och fjärilarna börjar leva fram. Grönsnabbvinge, tosteblåvinge och inte minst övervintrarna, citron- och nässelfjäril, visar upp sig och meddelar att nu är vi här. Det blev inte så mycket annat än fjärilar under sommaren men ack så trevligt. Några turer blev det till Munkhyttan, utanför Lindesberg. Juni är månaden då den sällsynta asknätfjärilen flyger och platsen är en av två kända ställen där den fortfarande finns.
Målet med de senare besöken i Grinduga var att möta makaonfjärilen och vilken lyckträff det blev. Under midsommardagen påträffades flera individer och kameran gick varm. Om det är möjligt att få en kamera till att bli mekaniskt överhettad var det sannolikt ytterst nära. Ytterligare besök till ”fjärilsvägen” blev det.
Blåvingegläntan hemmavid fick också några besök där den mycket goda populationen ser ut att leva vidare även framöver.
I den nästan omedelbara närheten till Grinduga, Gästrikland, finns en väg som kallas ”Fjärilsvägen”. Vid högaktiv förekomst fäller man vägbommen som stoppar biltrafiken. En mängd olika arter kan man se. Gästriklands landskapsinsekt finns givetvis, en förhållandevis ovanlig art för en Norbergare; hagtornsfjäril. En graciös flygare som gör människans åsyn glad och nöjd. På bilden har den fått sällskap av en majestät bland våra fjärilar; makaonfjäril, en art av kejsarlik karaktär. En av våra största dagfjärilar och att se den i flykt är ett sommarminne som sitter kvar länge. Hemmavid i Norberg kan man i bästa fall se någon enstaka om somrarna. Grinduga bjöd på åtta individer under midsommardagen.
Under hösten blev det som vanligt lite mindre antal naturfotosessioner för egen del. Tyvärr påträffade man afrikansk svinpest på vildsvin i grannkommunen under augusti. Senare kom ett förbud mot att vistas i skog och mark inom det smittade området och eftersom jag bor inom området, i utkanten, kunde man inte ta kameran och gå ut i skogen på hemmaplan. Höstlövsexpeditionerna fick helt ställas in hemmavid.
Ett imponerande väsen, myskoxen. Kolossalt mäktigt och intressant att se detta fantastiska djur i sin rätta miljö, Dovrefjellets regenter. Stammen där är numera livskraftig sedan den återinfördes i den norska faunan på 1930-talet.
Dock blev det ett mycket uppskattat besök i Norge, månadsskiftet september-oktober, tillsammans med svenska, finska och norska naturfotografer. Dovrefjell i myskoxens rike besöktes och en ny vild art fick åskådas och fotograferas, mäktigt värre. Starka tillfällen bjöds vi på med dessa ytterst fantastiska djur. Färden från myskoxarna hem till Norberg mellanlandades i Funäsdalen. Inte heller en så tokig plats men Norberg finns ju alltid.
Stannade en natt i Funäsdalen på väg hem från Norge. Har varit där vid ett tillfälle tidigare men icke under naturfotografiska omständigheter. Vyn över Funäsdalssjön ganska tidigt på höstförmiddagen gick inte av för hackor på något vis. Tamejtusan om inte en sakral inlevelse gav sig påmind i stundens åsyn. Vackerheten kan gott mäta med skogssjöarnas nejd hemmavid.
Kan tillägga att i slutet av oktober bar det iväg på resa till Lunen i Tyskland. Naturfotofestival på programmet tillsammans med en kamrat. Kan blygsamt nämna att viss framgång skedde i ”GDT European Wildlife Photographer of the Year 2023”. En knipa fotograferad i hemmamarker fick ett erkännande. Ett bra naturfotoår blev det.”
