Natur­­­julkalendern 2023: Rebecca Furunäs

• Se fler av Rebeccas bilder på Instagram och rebeccafurunas.com

Även om hotade arter har en särskild plats så fotograferar hon “självklart alla arter, då alla har sin historia att berätta och att fånga själen hos varje individ jag möter är det jag alltid strävar efter”.

– Den moderna människan har tappat sin kontakt med naturen och jag vill tillsammans med andra naturfotografer bidra till att stärka den, säger Rebecca Furunäs.

Fotoåret 2023

“2023 har minst sagt varit ett innehållsrikt år för mig. Många otroliga minnen!
Jag känner mig alltid lika tacksam över alla fantastiska djur jag har får möta och har mött i våra skogar.
Det är ingen överdrift när jag säger att magi finns där ute, för det gör den verkligen och jag tänkte dela med mig av några utav mina highlights från det gångna året.

Mitt naturfotoår började med ett lodjursporträtt i mars.
Vi styrde bilen ut på skogen för att spana efter vilt.
Jag tänkte att har jag flyt så kanske det sitter någon uggla och jagar i skymning som jag kan fota.
Men inte en uggla så långt ögat kunde nå och vi styrde så småningom hem.
Rätt vad det var, bara några kilometer hemifrån, så studsade helt plötsligt ett lodjur över vägen och smög in i skogen.
En viltstig ledde rakt upp mot en hällmark och där, rätt vad det var, klev lodjuret fram ur en gran.
Det betraktade oss stilla. Det kändes som en evighet.
Speciellt för mig som inte startat kameran på hela dagen och som nu stod med världens chans framför mig.
Fort in med rätt inställningar, sätta fokus, stilla stilla. Jag knäppte av en serie bilder och kunde bara be om att någon av dem skulle bli skarp.
Lodjur är som de flesta vet nattdjur och alla lokatter jag mött har varit i skymning.
Då varken mitt kamerahus eller objektiv är speciellt ljuskänsligt är det extra viktigt att jag är stadig vid sådana tillfällen och utan stativ eller något stadigt att luta mig mot är det lite trixigare.
Kort därefter bestämde katten sig för att kila vidare på nya äventyr och jag satt med kameran i händerna och undrade vad som precis hade hänt.

Jag hade länge drömt om att fota ett lo i vinterpäls så att få chansen till det var såklart helt fantastiskt roligt.
Det är en märklig känsla det där, överjordisk, när man lyckas fånga ett lodjur på bild.

Efterlängtade april gjorde entré.
Jag spenderade många nätter ute på tjäderspelsplatsen i år.
Det är någonting alldeles visst med att slå upp sitt gömsle och packa väskan inför första natten på spelet.
Varma kläder och dryck, en frukostmacka, kamerautrustning, ett liggunderlag och en sovsäck åker med.
Känslan av att krypa ner i sovsäcken på eftermiddagen för att någon timme senare höra tupparna landa i sina natträd runt om arenan är verkligen någonting många av oss längtat efter ett helt år.
Jag brukar ha väldigt svårt att sova när jag ligger ensam ute i skogen.
Inte för att jag är rädd för att någonting otäckt ska hända, jag är rädd för att missa alla ljud och vad som händer långt bort från människors brus.
I år var det pärluggla, lodjur, sparvuggla, lappuggla och lodjur som höll mig sällskap.
Innan solen gått upp kunde jag höra hur tupparna landade runt om mig och genom min glugg på gömslet kunde jag se en svart siluett svepa genom blåbärsriset och det karaktäristiska lätet ekade genom skogen.

Många foton blev det och det jag valde att visa upp i årets naturjulkalender är ett mörkt porträtt på platstuppen.

Jag har tillsammans med några andra naturentusiaster byggt uggleholkar av spillvirke och monterat dessa ute på skogarna i några års tid. Ett riktigt roligt och givande projekt!
Den näst sista holken vi satte förra året var en slaguggleholk och jag minns att jag velade lite när vi skulle välja plats.
Ett tråkigt stort hygge på ena sidan, men å andra sidan en stilla bäck, gammal inäga och äldre skog intill.

2022 var ett gnagarfattigt år i våra marker och trenden verkade hålla i sig 2023.
Alla boplatser ekade tomma, naturliga som konstruerade.
Men så i början av maj kikade ett runt huvud upp över kanten på just den slaguggleholken jag tidigare beskrev.
Lyckan var såklart total men vi diskuterade mycket sinsemellan huruvida paret skulle klara av att föda upp en kull ungar ett sådant här år.
Dagar och veckor gick, honan låg kvar på äggen med undantag för små pauser för matleverans och vingstretch.
Jag var där i princip varje dag för att se hur det gick för dem.
Ungarna kläcktes och matades frekvent. Två hoppade ur holken och det sista jag såg av dem var när den minsta av syskonen var på vingarna.

På fotot ser ni den vackra honan.
Efter många veckor ihop var hon bekväm med min närvaro. Jag rörde mig alltid omvägar runt boet och kom aldrig för nära någon av ungarna.
Det är verkligen en fin känsla att bli accepterad av ett vilt djur.

Under tjäderspelet hördes sparvugglan frekvent.
I en liten aspdunge intill fanns det många potentiella boträd varav flertalet helt optimala för en sparvugglehäckning.
Tiggande ungar är lätt att hitta, men om de inte hörs så är det lite trixigare.
Då får man leta efter andra tecken. Fjädrar på backen och borens är två bra ledtrådar.
I flera veckors tid letade vi utan att hitta rätt träd.
I juni var jag åter på plats för att hitta häckningen och jag hade nätt och jämt gett upp när något intill mig damp i backen.
Jag gick lite närmre för att se vad det kunde vara. Det lät som någonting av mer substans än bara en grankotte.
Där i riset på backen möttes jag av ett par svavelgula ögon. Sparvugglehonan, med ett byte i klorna.
Jag tror vi båda blev lika förvånade. Det var som att tiden stannade för en liten stund innan hon var uppe på vingarna igen och flög rakt emot rätt boträd.

Sparvugglan är en riktig tuffing och en riktigt rolig uggla att spendera tid tillsammans med.
Några veckor efter att honan avslöjade boträdet hoppade ungarna, redo att bege sig ut på nya äventyr.
Det är otroligt fascinerande att se hur snabbt en sparvuggla faktisk utvecklas i jämförelse med de större ugglorna.
Swish! sa det, sedan satt de alla långt uppe i varsitt träd, samma dag som de hoppat och det tog inte många dygn innan de helt hade lämnat platsen.

Här sitter sparvugglehonan på en gren nedanför hålet och försöker locka ut ungarna med mat.

Med dessa små berättelser och foton vill jag önska er alla en god jul och ett gott nytt år.”