Naturjulkalendern 2023: Juan Espinoza
I Naturjulkalendern presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Juan Espinozas resa som naturfotograf började i januari 2021, och sedan dess har han tillbringat all sin fritid ute i naturen.
• Se fler av Juans bilder på Instagram, Facebook eller juanespinoza.se
Juan Espinoza bor i Västerås och arbetar till vardags som projektledare och grafisk formgivare. Han har haft en förkärlek till naturen sedan barnsben, då hans far introducerade honom för fiske och att vistas ute i naturen, men hans resa som naturfotograf började först i januari 2021. Sedan dess har han tillbringat all sin fritid ute i naturen.
– Jag uppskattar mest när jag får ensamtid i skogen, särskilt när jag delar den stunden med en uggla som är ute och jagar eller när kungsfiskaren plötsligt landar på en gren. Dessa ögonblick är för mig som magi, en känsla av total samhörighet med naturen och ömsesidig respekt Med tiden har jag utvecklat ett starkt intresse för hur vi vårdar och förvaltar naturen. Jag hoppas att mina bilder ska förmedla ett tydligt budskap: Vi har alla ett ansvar för att ta hand om och förvalta naturens resurser. Det är viktigt att uppleva det underbara som naturen har att erbjuda och att vara rädd om den.
Fotoåret 2023
“När jag ser tillbaka på 2023 reflekterar jag över hur mycket jag har lärt mig på så kort tid och hur mycket jag ser fram emot att fortsätta min resa för att lära mig mer om naturen, dess värden och dess hemligheter. Jag flyttade från innerstaden till landet och en ny fas i livet tog plats. Jag känner en ödmjuk tacksamhet för allt jag har fått uppleva och fångat på bild.
Jag har en svaghet för skogens fåglar, ugglor och däggdjur som räv och grävling. Under tidig vår och sommar fick jag chansen att följa en familj på 5 grävlingar. Hittills har jag fokuserat på att utforska, dokumentera och lära mig om fotografering och det vilda, mer än att planera framtida projekt. Men bitarna börjar falla på plats allt mer. Jag har satt upp ett mål att göra en utställning i Västerås 2024. Jag har även planer på att en dag skapa en bok. Tiden får helt enkelt visa vägen och jag ser fram emot nya äventyr och allt som följer med det.
Svarthakedopping
Projektet med att fotografera svarthakedopping från flytgömslet under våren blev en stor framgång! Efter att ha hittat den perfekta viken utanför Håbo kunde jag tillbringa tidiga mornar och kvällar tillsammans med dem. Att fotografera fåglar från ett flytgömsle är en fantastisk upplevelse där du flyter omkring i din torrdräkt eller vadarskor med armarna på flytgömslets kanter! En vacker, stillsam kväll kan inte beskrivas bättre än lugnet själv när du flyter omkring i den magiska solnedgången med fåglar rakt utanför! Svarthakedoppingarna verkade nästan obekymrade, och det är jag tacksam för. Att använda flytgömsle för mig innebär att minimera risken att störa dem i deras hem.
Grävling
I månader har jag sökt efter spår av en grävling. Till slut hittade jag ett gryt där jag misstänker att både grävlingar och rävar bor. Jag placerade min viltkamera ungefär 50 meter från grytet och började lägga ut lite snacks som jordnötter och torrfoder. Sedan januari har jag observerat två grävlingar som besöker min lilla ‘snacksstation’. De brukar dyka upp sent på kvällen när det är omöjligt att ta foton. Så jag fortsatte att lämna snacks, men endast i små mängder för att inte störa deras naturliga beteende att leta efter mat. Jag föreställde mig att de kanske tänker, ‘Om jag går förbi här kanske jag får ett litet snack som förrätt eller efterrätt.’
När våren kom satte jag upp mitt gömsle och lät det stå där i flera dagar. Första gången jag satt där dök ingen grävling upp. Jag försökte igen nästa dag utan framgång, så jag lämnade min skjorta, en t-tröja och ett par använda strumpor där och lät dem ligga i några dagar. Det är för att låta grävlingarna vänja sig vid min doft och förstå att den inte är farlig. Slutligen, några dagar senare, kom äntligen grävlingen ut för första gången. Glädjen att lyckas med mitt lilla projekt och till sist bli belönad!
Att observera grävlingen i sin naturliga miljö, oberörd och bara vara en grävling, är en obeskrivlig och ren lyckokänsla. Jag ser fram emot fler möten med dessa underbara varelser.
Hökuggla
Året har bjudit på många fina möten med olika ugglor. Under oktober fick jag tillbringa två dagar ensam med en lappuggla, en dröm som gick i uppfyllelse och en oförglömlig upplevelse som jag kommer att minnas för alltid. Jag trodde inte att jag skulle få se ännu en uggla detta år, men i november hände det igen. Min vän Joris fick syn på en hökuggla i ett stort kalhygge, så vi bestämde oss för att åka tidigt nästkommande lördag för att tillbringa dagen utomhus med denna magiska varelse. Det var riktigt kallt, och självklart hade jag fel skor på mig – vintern kom överraskande och är här för att stanna. Vi såg ugglan långt inne i kalhygget och beslutade oss för att stanna i bilen en stund, njuta av en kopp kaffe och planera dagen. Morgonen var lugn och vacker; vi hörde fåglar som domherrar och stjärtmesar som var aktiva och livliga i den kalla men härliga morgonen.
För att inte störa ugglan medan den jagar i sitt område bestämde vi oss för att stanna stilla på en plats. Till en början var ugglan väldigt passiv… ingen aktivitet, ingenting hände. Timmarna gick (tala om tålamod eller bara envishet) och vi frös så mycket att jag nästan hade tappat känseln i tårna, men jag ville fortfarande se ugglan jaga. Solen började gå ner och när ljuset övergick till den sista timmen, runt 15:30, hände det plötsligt – ugglan började jaga.
Och vilken syn! Ugglan var så skicklig; jag var otroligt imponerad av dess förmågor. En sork efter en annan… på mindre än en timme fångade den 6 sorkar. Vi blev så förbluffade och började nästan applådera denna magnifika varelse som är så skicklig, tuff och framför allt smart. Den gömde sina fångster i skogen för att äta dem senare.
Jag fick några fantastiska foton, men lade ifrån mig kameran. Ibland är man så förbluffad av det man ser att man bara vill stå där och bevittna naturens gång.
Strömstare
Det är verkligen en utmaning att försöka få en bra bild på en strömstare. Delvis eftersom de lever i rinnande vattendrag där de dyker efter trollsländelarver och delvis för att de rör sig väldigt snabbt. De är roliga att fotografera och det ger möjlighet att vistas i härliga miljöer.
Bilden är tagen i Dovrefjell en kall vinterdag, och det är rent tillfälligt eller tur att jag lyckades få en bild när strömstaren flög rakt emot mig.
Denna bild är för mig en påminnelse om att alltid vara förberedd. Jag hade inte rätt slutartid, men lyckades få strömstarens ansikte i fokus. En påminnelse om att alltid vara redo, att försöka läsa av situationen och att ständigt ha kameran redo med rätt inställningar. En lärdom rikare.
Kattuggla
Kattugglan är vida spridd och återfinns i hela landskapet, både i skogsmarker och i parkområden. Den är också den uggla som människor oftast hör.
I ett naturreservat mellan Enköping och Uppsala hade fyra unga kattugglor börjat utforska världen utanför sitt bo, varav en var mer äventyrlig än de andra. Den här unga ugglan, med sina duniga fjädrar och osäkra vingslag, hade nyligen lämnat det trygga boet för att utforska världen utanför.
Under flera dagar följde jag dessa ugglor och noterade hur varje dag ledde till nya äventyr i deras utforskande, där de utvidgade sina områden bortom boet. De var mest aktiva på kvällen, och tack vare ett stativ och långa slutartider lyckades jag fånga en atmosfär som återspeglade deras naturliga miljö.”
