Naturjulkalendern 2023: Felicia Ulltin
I Naturjulkalendern presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Felicia Ulltin är biolog och havsentusiast, som jobbar hårt för att fotografera marina organismer från deras mest smickrande vinklar. Sedan hon insåg att högre salthalt innebär fler konstiga undervattensvarelser har hon successivt förflyttat sig västerut och nu strandat i Bergen på norska västkusten.
• Fler av Felicias alster finner du på Instagram
“Jag tycker verkligen om att känna årstidsväxlingar. De flesta kanske inte tänker sig det, men det finns i havet också. I början av min snorklingskarriär så märkte jag inte av skillnaderna så värst mycket. Det var så många intryck att ta in – en svintajt våtdräkt, en läckande mask och simfötter i fel storlek var bara några av sakerna som skymde sikten för mina fenologiska studier. Men vartefter dyken ökat i antal och mängden undervattensfotografier vuxit, så har jag insett vidden av hur mycket även havet skiftar karaktär under årets cykel.
Anemonväggen.
En vackert pyntat bergvägg från tidigt i februari i år. I bilden syns olika typer av anemoner, purpursnäckor och lite olika alger i nedgånget skick. Havet är blått och klart, och alldeles iskallt.
Tareskogen som likt en skog på land, är flerårig, och förändras märkbart med månadernas växlingar. I början av året har de flesta alger sin huvudsakliga tillväxtfas och börjar resan från att vara söndersliten och överväxt till att få nya fräscha blad i brunt, rött eller grönt. Framåt vårkanten när ljuset börjar återvända på riktigt är tareskogen som allra vackrast, och för mig den allra bästa tiden att fotografera. Solens strålar skiner ner på ett myller av färgsprakande ryggradlösa djur genom vajande undervattensvegetation, det är bara helt magiskt.
I den djupaste tareskogen.
En frodig tareskog där solens strålar skiner ned på livet som växer nere i skogen. Däribland en bukett med hydroider, som ser ut som blommor men som i själva verket är släkt med maneter.
Sen går det mot sommar och varmare vatten, det klara blå vattnet byts mot grönt grumligt vatten där små mikroalger dominerar utsikten istället. Tareskogen är frodig och tät men har börjat få sig lite ofrivilligt sällskap i form av påväxt av små skorpbildande djur på bladen. Fiskarna är som mest talrika och har man tur så kan man få sig en dag med riktigt bra sikt, då är det som att simma i ett akvarium.
När sommaren går mot sitt slut är algerna fortfarande stora, men dignar under tyngden av de andra små organismerna som satt sig fast. Denna tid på året finner man ofta nakensnäckor och dess släktingar, en slags färgglada sniglar med roliga utskott som i sin flamboyans gör sig alldeles utmärkt på bild. Med höststormarnas intåg slits bladen bort och det är tydligt att året lider mot sitt slut även i undervattensspenaten. Några få tidsenheter senare är cirkeln sluten och året börjar om på nytt.
Strömmande sund.
I strömmande områden finns det i regel en hel del mat som passerar förbi, och på såna ställen är det sällan man finner en tom hård yta. Varenda liten millimeter av bergväggen är täckt av olika typer av organismer. I det här fallet ser vi två sotormstjärnor och en hel massa olika typer av sjöpungar (våra närmsta släktingar bland de ryggradslösa djuren för övrigt), resterande är så många olika små typer att det knappt går att urskönja.
Att få uppleva dessa förändringar är för mig att leva på riktigt, utan dem så är det som att tiden passerar lite obemärkt förbi. Det finns inga tydliga skillnader som markerar att tiden går när man lever i en bubbla av bekvämlighet. Men genom fotografi kan jag påminna mig själv om det, om tiden som rör sig framåt och att jag var där och upplevde det. Min förhoppning är att kunna spendera mer tid utomhus nästa år för att uppleva detta. Jag hoppas också att alla ni som önskar att komma ut, men sällan kommer över tröskeln kan inspireras till att uppleva mer av allt det där vackra genom mina undervattensbilder!
Frälsningens firre
I detta gudomliga ljus uppenbarade sig ingen mindre än en skärsnultra som ville se vad jag höll på med. Ett av de viktigaste tricken för att fotografera under vattnet är att hitta ett bra ställe att hålla i sig, annars kan det vara otroligt svårt att få till skärpan.
Ett brännande långt pärlhalsband.
Min vän Oskar närstuderar en urlång perlesnormanet som det heter på norska med sin kamera. För att fotografera människor under vattnet krävs det ofta väldigt bra sikt och/eller en vidvinkellins för att få plats med hela motivet. Det här är en av de få bilderna där jag faktiskt fått med både en hel människa och ett ryggradslöst djur stort nog för att bli med på bild.
