Naturjulkalendern 2023: Emma Enfjäll
I Naturjulkalendern presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Emma Enfjäll är naturvårdsbiolog bosatt och verksam i Värmland. Här arbetar hon med naturvårdsfrågor i allt från inventeringar till utbildningar. Pedagogik och folkbildning är hennes största drivkraft och med luppen och kameran i högsta hugg vill hon visa på den fantastiska biologiska mångfald som våra naturskogar hyser.
• Fler av Emmas bilder från hennes skogsäventyr hittas på Instagram.
“Foto- och naturåret 2023 har varit ett år för återhämtning och reflektion för min del. Många funderingar har självklart handlat om skogen och arterna och därför har mitt fokus nästan uteslutet varit makrofotografering i år.
Jag har velat fånga arternas väsen och låta dem ta allt fokus. Jag har tillåtit mig att ha tunnelseende (eller luppseende om ni så vill) för utzoomat är de inte enbart de här vackra, stökiga, krävande och helt fantastiska varelserna. Då är de en del i ett skogslandskap där de får allt mindre plats. En av mina favoritlavar är det kaxiga broktaglet, rödlistad som starkt hotad. Den är liten men kräver ändå sitt utrymme och jag gör mitt bästa för att skapa förutsättningar för den och dess skogar.
Broktagel (Bryoria bicolor), rödlistad som starkt hotad (EN).
Under några dagar i norra Sverige så hade jag möjlighet att få se några av Sveriges mest ovanliga lavar. I en helt fantastisk bäckdalsskog fick jag ett kärt återseende med trådbrosklaven, en av alla de där starkt hotade arterna som ställer höga krav på sin skog. Den är trasslig och knepig men i förstoring framträder den gryniga soralen som små klot och med sin benvita bål är den otroligt vacker.
Trådbrosklav (Ramalina thrausta), rödlistad som starkt hotad (EN).
Känslan när du stiger in i en riktig naturskog, den är svårslagen. Här finns gamla och unga träd, barr och löv i samförstånd. Branta klippor, forsande bäckar och sedan dessa nästan mytiska arter. Du måste klättra, kravla, krypa och balansera för att få en glimt av dem. Skogen är stilla förutom vattenbruset och plötsligt, där är den, på grangrenarna i forsdimman. Den akut hotade västliga gytterlaven som länge varit en drömart. För andra kanske den ser ut som vad som helst, men för mig är den ett tecken på ett intakt ekosystem där allt fungerar som det ska. Där allt får ta tid. Den finns idag på ett fåtal lokaler främst i sydvästra Sverige där den föredrar asp, denna darrande, myllrande biodiversitetsbärare till träd.
Västlig gytterlav (Pannaria rubiginosa), rödlistad som akut hotad (CR).
Grynlaven är ytterligare en av de suboceaniska arterna och den blev snabbt en ny favorit. Kanske blev den det för att den var vackrare än vad jag hade föreställt mig? Fotot blev oväntat kul med ormbunkarna i bakgrunden vilket för tankarna till regnskog. Faktum är att det finns barrdominerade regnskogar i Skandinavien. Även om det kanske inte “officiellt” är en biotoptyp i Sverige så är det inte otänkbart att den så kallade boreala regnskogen som finns i Norge spiller över in i delar av nordvästra Sverige. Det här är mycket speciella miljöer med unika artsamhällen. Kunskapen om deras eventuella förekomst och utbredning i landet är för tillfället låg och utan rätt skydd så är risken stor att vi mister dem. Regnskog i Sverige låter kanske häpnadsväckande men konstigare saker har hänt.
Grynlav (Pannaria conoplea), rödlistad som starkt hotad (EN).
De förtjusta ropen som ekar mellan träden från överentusiastiska artnördar är något som varit extra fint med 2023. För det är i gemenskapen som de ovanliga arterna gör sig bäst. Lycka är när ett helt gäng med artintresserade människor står samlade (läs: “ligger på mage i den blöta mossan”) kring en ovanlig art. Jag låter er själva föreställa er hur det lät när den ytterst ovanliga håriga skrovellaven gjorde entré. Den finns på ett fåtal lokaler i Sverige och är fridlyst och rödlistad som akut hotad. Håren är nästan omöjliga att se men den har en blygrå bål jämfört med sin släkting skrovellaven som är mer gråblå. Båda två samsades här på en grankvist.
Hårig skrovellav (Lobaria hallii), rödlistad som akut hotad (CR) samt fridlyst.
Det är med blandade känslor jag går ur mötet med de här arterna. Å ena sidan är jag djupt tacksam över att ha fått se dem. Å andra sidan blir jag orolig över hur de ska lyckas överleva eftersom de i mångt och mycket är beroende av människans beslut. När kunskapen tryter så tenderar människan att inte bry sig. Vi bryr oss desto mer om det vi vet något om.
Tillbaka till det jag skrev i början om det krympande utrymmet för dessa ovanliga arter. De här lavarna jag visat för er idag är fotade i naturreservat. Att springa på någon av dem utanför dessa skyddade områden är ovanligt men det händer. Med kunskap och rätt inställning på “glasögonen” så kan du finna dig där, helt plötsligt, framför en livs levande enhörning. De krävande arterna indikerar motståndskraftiga skogar och deras närvaro är bevis på att de överlevt både det ena och det andra. Motståndskraft, resiliens, är viktigt i den här snabbt föränderliga världen. Jag tar med mig min och andras expertis och försöker översätta arternas berättelser. I vilken form den än kommer, vilka organismer vi än skådar, vanliga och ovanliga, så är artkunskap livsbejakande, roligt och fortsatt otroligt viktigt.
God Jul och Gott nytt (art)år!”
