Natur­julkalendern 2023: Agnetha Lundberg

• Fler av Agnethas bilder kan ses på agnethalundberg.se och Instagram.

“Likt ett barn som räknar ner dagarna till julafton så räknar jag dagarna och veckorna varje år tills jag kan börja besöka mitt hav av blåsippor igen. Jag brukar börja räkna veckorna någon gång i mitten av januari och hoppas på att våren kommer tidigt. I mitten eller slutet av mars är det dags. Med spänd förväntan vandrar jag ut i min blåsippsskog, gnuggar mina ögon och börjar spana. Först ser jag ingenting, men helt plötsligt har mina blåsippsögon vaknat och där är den första lilla blyga blå blomman som knappt slagit ut sina kronblad. Då kan jag ligga där i skogsbacken och fotografera länge.

Det här året har varit året då livet förändrades totalt – Efter nästan 50 års yrkesliv som ekonom tog det slut. 1 maj i år trädde jag in i pensionärernas skara och ett helt nytt liv låg framför mig som ett oanvänt blad. Jag bestämde mig att första raderna på det här tomma bladet skulle få handla om Söderåsens nationalpark, en av mina absoluta favoritplatser i Sverige. Här var det lövsprickningens tid, där den skira grönskan från bokskogens små musöron är lika vackra varje år. Det blev några dagar därnere då jag började känna på min nyvunna frihet.

Jag är kanske lite tråkig och fantasilös i mitt fotograferande för jag trivs med att återkomma till samma platser om och om igen. Det är också fascinerande att se hur samma plats förändras genom årstiderna. En plats som kanske kan upplevas lite grå, lite ”tråkig” kan när lövsprickningen sker eller när höstfärgerna börjar spraka upplevas som någonting helt annat.

Det finns ytterligare ett ställe jag gärna åker till, nämligen Abisko. Nu var det hela tre år sedan jag var där senast och det var med en alldeles speciell känsla jag körde de 10 milen från Kiruna och upp till Abisko. Det är lika spännande varje gång jag närmar mig och jag får första anblicken av Lapporten, denna så välkända siluett i landskapet där uppe. En känsla av att nu är jag hemma får jag när jag vandrar bort till Abiskojåkken. Först hör jag bara bruset för att sedan komma fram och se denna mäktiga jåkk och den kraft som vattnet rusar fram med genom kanjonen.

Där kan jag sitta länge med min kaffekopp i handen och bara känna in den klara luften. Där sover jag sedan gott på natten av all härlig frisk luft och med ett antal kilometer i benen varje dag. Motiven finns överallt utefter jåkken och dom tar aldrig slut, man bara vrider lite på huvudet eller böjer det lite neråt så hittar man hela tiden nya motiv. Motiv som formats av naturens krafter genom århundraden.

Mina smultronställen i den svenska naturen finns också på nära håll. I Risveden ca 5 mil från Göteborg har jag min ”trollskog”. Vandra stigen in i Slereboåns naturreservat är som att stiga in i en annan värld. Där täcker mossan tjock, mjuk och grön marken. Det rister så gott i de gamla barrträden. Då känns det som skogen bara omfamnar mig och får mig att känna mig lugn. Här kan ingenting hända mig, här är jag trygg. Den här sortens gammelskog är ju mer och mer sällsynt i Sverige idag och jag känner en stor sorg över att så många människor aldrig har sett eller kanske aldrig kommer få se en riktigt skog. En skog som fått utvecklas i sin egna takt. När träden blir tillräckligt gamla faller de i höststormen och får sakta förmultna och bli till de mest fantastiska boplatser för allehanda kryp som är så livsviktiga för vår jord.”