I Naturjulkalendern 2022 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Thomas Jågas är biolog och naturfotograf, bosatt i Falun. Fotografiskt djupt rotad i Dalarnas skogar och fjällnära miljöer. Har en förkärlek till skogens fåglar, stämningsfulla småtjärnar och gammelskogar.
• Se fler av Thomas Jågas bilder på Facebook och Instagram.
“När jag ser tillbaka på 2022 så inser jag att det fick lite annan inriktning än vad jag kanske trodde i början på året. Fokus var att jobba vidare med några skogsfåglar om jag skulle lyckas hitta dem på rätt plats och i rätt miljö. Och visst hittade jag på flera av dem men som vanligt blev resultatet blandat, både fiasko och snudd på succé…
Sen blev sommarens fotografering i princip helt inriktad på ett uppdrag som dök upp lite oväntat men som innebar att jag fick besöka ett stort antal naturreservat i Dalarna. Mycket roligt för då fick jag chansen att besöka platser jag aldrig varit till förut och även återvända till reservat som jag inte hade besökt på tiotals år. Ett blandat och spännande fotoår med andra ord.
I många år har jag letat efter häckande pärluggla i naturhål och i mars hittade jag på en häckning nära min stuga i Dalarnas fjällnära gammelskogar. Jag hade stått på trappen och hört hanen ropa och även i vårnatten sett hanen och honan tillsammans. När jag sedan hittade ett perfekt hål i en flerhundraårig torraka i närheten var saken nästan biff. Någon kväll senare kunde jag se ett par ögon gnistra i hålet av ljuset från pannlampan. Perfekt! Jag räknade snabbt ut att när det borde vara läge med återbesök när det var dags för tjäderlek. En månad senare var jag tillbaka men det var ingen pärluggla som tittade ut på mig utan en ekorre!! Ridå…
Om det nu inte blev som jag tänkt mig med pärlugglorna så blev årets tjäderlek en riktig höjdare! Det var andra året på den här leken och jag hade förhoppningen att samma tupp som förra året skulle dominera spelet. Så enkelt var det naturligtvis inte och när tupparna väl hade gjort upp om vem som var starkast hade centrum flyttat något. Men efter lite justering av gömslet fick jag uppleva de två bästa morgnarna i mitt tjäderliv hittills. Tuppen och hönorna rörde sig nära framför mitt gömsle hela tiden. Emellanåt gjorde de andra tupparna försök att lägga sig i men de blev bestämt och ovänligt bortkörda. Som mest hade tuppen 14 hönor runt sig på marken och ett antal i träden omkring. En fantastisk upplevelse och det blev fotolägen som jag aldrig tidigare har lyckats få.
Som tröst till floppen med pärlugglorna sprang jag av en slump på en häckning av sparvuggla hemma i Faluskogarna. En sparvugglehona satt plötsligt bredvid stigen vi vandrade på och tiggde mat av hanen till ungarna. Hon brydde sig inte speciellt mycket av vår närvaro trots att vi bara stod några meter bort. Sparvugglor kan verkligen vara helt orädda för oss människor om man är lite försiktig. Bara ett tiotal meter bort hade hon fyra ungar i en gammal asp. Sparvugglorna blev vårens stora projekt och jag följde dem under ett par veckor tills att ungarna flugit ur boet och till slut blev så stora att de försvann från området.
Ett naturreservat som jag kom att besöka för första gången tack vare sommarens uppdrag var Drevfjällens naturreservat i nordvästra Dalarna. Trots att jag under de senaste 20-30 åren rört mig mycket i den här delen av Dalarna så hade jag inte kommit mig för att ta mig dit. Och vilken miss… Det är ett underbart område med lågfjäll, frodiga granskogar, myrar och gammeltallar. Och stora vidder där man kan röra sig ensam i dagar utan att möta andra, åtminstone under barmarkssäsongen. Vintertid är reservatet ett väldigt populärt område för skoteråkning med leder och raststugor. Sommarens korta besök följde jag upp med en helg när höstfärgerna var som finast.
Den avslutande bilden kommer från naturreservatet Ärtknubben i Dalarna. Ett litet gammelskogsreservat och ett populärt utflyktsmål med härlig utsiktspunkt. Men skogen är det som lockar mig och möjligheten att hitta fåglar som till exempel tretåig hackspett. Bilden är tagen bara några dagar före att jag skriver den här texten. Vid tillfället var det nästan femton grader varmt och det slogs värmerekord för november lite överallt i Sverige samma dag. En märklig känsla när man egentligen förväntar sig snö och frost… Men jag tycker att bilden är en värdig avslutning på mitt 2022 även om det kanske blir en och annan bild till innan nyårsklockan klämtar. Bilden visar den typ av miljö som jag helst rör mig i med min kamera. Gamla skogar som får rå sig själva och där den så viktiga döda veden får skapas och vara kvar.”
