Vi bör utnyttja faktumet att om vi inte skadat naturen för allvarligt återvänder livet om vi bara tillåter det. Efter mer än ett sekel av massiva utdikningar där våtmarker omformats till jord- och skogsbruk visar våtmarksprojekt efter våtmarksprojekt hur livet kommer åter när vi bygger nya och restaurerar gamla våtmarker. Den här åkergrodan lekte under våren, här den 18 april, i den stora dammen vid Kaknäs ängar i Nationalstadsparken, Stockholm.
I Naturjulkalendern 2022 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Johan Lind är docent i etologi och forskar vid Stockholms universitet. Han är även prisbelönt naturfotograf och tidigare ordförande för föreningen Naturfotograferna/N.
Se fler av Johans bilder på jlind.se och Instagram.
“Jag vet inte vilken tidsålder vi lever i. En sociolog skulle kunna säga att vi lämnat medeltidens skråsamhälle med familjära relationer och en enande gemenskap — gemeinschaft — och nu lever i en tid av gesellschaft, där individualism och arbetsrelaterad status präglar samhället. En geolog skulle kunna säga att vi sedan 4200 år sedan lever i åldern Meghalaya. Vissa andra skulle säga att vi lever i en digital tidsålder, där beräkningsrevolutionen lagt grunden för genomträngande artificiell intelligens. När jag läser rapporter om hur svenska regeringar och flera generationer av vår riksdag misslyckas med att uppfylla de svenska miljömålen, samtidigt som business as usual lunkar på, tänker jag ibland att vi kanske lever i ytlighetens tidsålder, där företagare, politiker och delar av akademin tillsammans skapat en cynisk logik. Det spelar ingen roll hur vår miljö mår, bara man ger sken av att bry sig. Det spelar ingen roll att vetenskapen är enig om hur människans aktiviteter driver jordklotet mot ett sjätte massutdöende, så länge vi skriver rapport efter rapport och pratar om hur viktig miljön är.
Den 15 oktober 2022 ligger en stare död vid Triberga läge, Öland. Starar häckar i jordbruksmark och har minskat under mycket lång tid. Stare är idag rödlistad som Sårbar eftersom jordbrukslandskapet inte längre kan hysa lika många starar som tidigare. Artdatabanken skriver att minskningstakten ligger på 48 (41-51) % under de senaste 15 åren.
Jag tycker det är dags att vi stannar upp och återvänder till en av naturvårdens grundbultar, att vi faktiskt inte har moralisk rätt att utrota arter, utarma ekosystem eller utplåna urgamla ekologiska processer. Naturen gör inte bara nytta, naturen måste inte göra nytta. All natur utför inte ekosystemtjänster. Vi kan nog överleva utan massor av fantastiska arter. Men vi har inte moralisk rätt att förstöra naturen. Låter det här radikalt? Svarar du ja på den frågan går du emot världskonsensus eftersom året 1992 skrevs Konventionen om biologisk mångfald. En konvention Sverige skrev under redan 1993, tillsammans med ytterligare 195 fördragsparter. Fördraget har utvecklats sedan 1992 med Cartagenaprotokollet, Nagoyaprotokollet och Aichimålen, och dessa ska få oss att bättre skydda biologisk mångfald.
Är den glupska rikskända Knivstagäddan en passande symbol för människans omåttlighet? Personligen tycker jag vi människor, med minst 300 000 år av ackumulerad kunskap, bör kunna bygga ett samhälle där vild och frisk natur tillåts existera i sådan utbredning att den är långsiktigt livskraftig. Bilden kommer från 19 januari vid sjön Valloxen dit folk vallfärdades för att beskåda den stora gäddan som dött när den försökte sluka en stor gös.
Vad är då grunden för mångfaldskonventionen? I konventionens första mening står att fördragsparterna är medvetna om den biologiska mångfaldens egenvärde. Att biologisk mångfalds ekologiska, genetiska, vetenskapliga och sociala värden alltså är oberoende av vad du, jag och den svenska statsministern anser att något är värt. Sverige har skrivit under på att vi inte behöver mäta värdet av bivråkens flyttning, vitsippornas blomning eller torskens märkliga parningsbeteenden, men att det är vår moraliska plikt att se till att dessa inte försvinner eller hotas av utrotning. Jag önskar att den här åsikten återvänder i samhällsdebatten, att naturens, och allt vad den innehåller, egenvärde motiverar bevarandet och skyddandet av biologisk mångfald.
Vi bör utnyttja faktumet att om vi inte skadat naturen för allvarligt återvänder livet om vi bara tillåter det. Efter mer än ett sekel av massiva utdikningar där våtmarker omformats till jord- och skogsbruk visar våtmarksprojekt efter våtmarksprojekt hur livet kommer åter när vi bygger nya och restaurerar gamla våtmarker. Den här åkergrodan lekte under våren, här den 18 april, i den stora dammen vid Kaknäs ängar i Nationalstadsparken, Stockholm.
Jag vet som sagt inte vilken tidsålder vi lever i, men om jag var tvungen att ge vår tid ett namn kanske jag skulle säga att vi just nu lever i greenwashingens tidsålder. Greenwashing betyder att till exempel ett företag anstränger sig för att ge intryck av att vara miljövänligt, genom att använda reklam eller information om att de gjort något positivt för miljön som trots detta har obetydlig effekt i jämförelse med den negativa miljöpåverkan de orsakar. Då vi bara har ett jordklot med ändliga resurser är hållbarhet något vi behöver sträva efter. Kunskapen om detta har lett till att alla nu månar om hållbarhet och företag med negativ miljöpåverkan — som till exempel Sveaskog— släpper hållbarhetsrapport efter hållbarhetsrapport. Hållbarheten har kapitaliserats och idag talar också forskare inom till exempel företagsekonomi om hur hållbar utveckling blivit en egen bransch där företags anseenden tvättas gröna. Det spelar inte så stor roll hur hållbart något är, bara vi skriver och pratar om det, för alla säger att det är viktigt. Av en händelse delar föreningen Jordens Vänner ut ett årligt greenwashing-pris. Just 2020 vann allas vårt gemensamma och statliga företag Sveaskog utmärkelsen, för att de ansågs anstränga “sig för att framstå sig som skogsvårdare istället för skogsskövlare”.
I november hade jag förmånen att få tala vid och delta i Romateaterns årliga Shakespeare-symposium i Visby. Människans omåttlighet var temat och jag talade om hur människan utvecklat psykologiska och kulturella mekanismer som gör oss till en märkligt omåttlig djurart. Under vårt slutliga panelsamtal rådde stor enighet om att det kanske skulle vara bättre om vi, alla som bryr oss, slutar bråka sinsemellan om individuella val och istället anstränger oss för att hålla lagstiftande politiker och miljöförstörande verksamheter ansvariga. Svenska regeringar har använt sig av målsättningar från Mångfaldskonventionen under lång tid utan att skapa lagar och regler med kraft att långsiktigt skydda Sveriges miljö. Kanske förtjänar miljödepartementet greenwashing-priset? Åh nej, jädrar, Sverige har visst inte längre något miljödepartement, men de säger att det ska gå bra ändå. God jul!”
