Naturjulkalendern 2022: Isabella Chowra

I Naturjulkalendern 2022 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Isabella Chowra är en naturfotograf med fokus på vilda djur. Hon fotograferar både över och under ytan och är sedan 2021 invald i föreningen Naturfotograferna /N som en av föreningens yngsta medlemmar. 

Se fler av Isabellas bilder på Instagram eller på isabellachowra.com

“2022 har präglats mer av sökandet efter naturupplevelser än ett driv för fotograferandet, dock alltid med kameran i ryggsäcken. Hela vintern längtade jag efter hönsfåglarnas spel, framförallt det tjädrarna ägnar sig år. Skulle den fina leken jag hittade förra året te sig likadant i år, eller hade kanske mästertuppen förolyckats så att centrum flyttat på sig? Efter att förra året ha lärt mig hur slitsamt det är att storsatsa på tjäderspel tog jag en veckas semester kring “hönsveckan” i april när det borde vara som mest aktivitet, men det var med en viss nervositet över att det skulle ha skett förändringar som kunde få mig att missa allt. Efter ett par nätter och morgnar där aktiviteten var skymd från mitt gömsle klaffade dock allt en tidig morgon och jag hade tuppen och minst 14 hönor på hällen jag hade riktat in mig på. Mästertuppen från förra året var fortfarande vid liv och i så bra skick att knappt någon annan tupp vågade utmana honom – och alla hönor drogs till honom. Tupparna i all ära men hönorna är mina favoriter att fotografera på spelplatsen.

Våren går alltid så fort och det är så mycket att hinna med att det känns som att jag missar det mesta. Efter någon vecka på tjäderspel, ett besök på orrspel, några lediga dagar ägande åt reptiler och grodor, några nätter bland rödrävar och lite annat smått och gott så var det plötsligt midsommar. Jag åkte upp och hälsade på min goda vän Fatima i Sundsvall och för att undkomma de 30+ graderna åkte vi upp till fjällen, där vi utöver blåhakar, dubbelbeckasiner och lite andra fåglar hade den stora lyckan att stöta på en hermelinfamilj en kväll och fick se ungarna leka runt som tokiga. Myggen och knotten var hemska, men det är märkligt hur mycket man kan tolerera vid sådana situationer. 

Någon månad senare bar det av till Storbritannien, ett område jag tycker är väldigt intressant. På land ett av det allra mest förstörda ekosystemet i Europa men med många insatser för att förbättra situationen. Till havs rikt på liv. Planen var att träffa en nära vän och att äntligen få dyka, vilket jag inte gjort sedan innan pandemin. Som ofta med naturfokuserade resor så gick det dock inte helt som tänkt. Öarna vi brukar åka ut och dyka på var avstängda på grund av fågelinfluensan, och en snorkeltur med blåhajar blev framskjuten och förkortad då en storm drog in. Så vi fick helt ändra om planerna, men tack och lov är vi båda anpassningsbara och det blev en resa med otroligt mycket naturupplevelser, intryck och inspiration. 

Det började dock något beklämmande med ett besök till St Abb’s head i Skottland, en kuststräcka som inhyser en sjöfågelkoloni. Sällskapet bestämde sig för att vänta på att caféet skulle öppna så de kunde få kaffe, så jag vandrade iväg själv och hade den stora förmånen att vara den enda människan på plats den morgonen. Tyvärr var det inte bara frånvaron av människor som var slående, utan den totala tystnaden när det borde ha varit full av skränande sjöfåglar. Alkorna – tordmularna och sillgrisslorna – var helt borta. Havssulorna lika så, utöver ett par döda som låg på en klippa. Strax hittade jag också den första av flera döende gråtrutar, och flera redan döda låg spridda i vattnet och i landskapet på svårtillgängliga platser. Många hade nog redan städats bort tidigare. Från Sverige kom en nyhet om att 40 procent av våra häckande pilgrimsfalkar försvunnit, troligtvis på grund av fågelinfluensan. Det var med ett tungt sinne vi avslutade dagen. 

Bland mycket annat hann vi med ett par besök till det inspirerande rewildingprojektet Knepp Wildland i södra England, ett privatägt landområde ägnat åt bevarandearbete och landskapsrestaurering. Bland de mer ikoniska arterna har de lyckats gynna sälgskimmerfjärilen väl och har nyligen introducerat bävrar på området. Under en längre tid har de även jobbat med att bygga upp en vild population av vita storkar. Jag blev förvånad över vilket starkt intryck det gjorde att se de vita storkarna närvara i landskapet i relativt höga antal. De stora bona i ekarna och ljudet av klapprande storknäbbar när de hälsar varandra välkomna gav verkligen karaktär åt landskapet. En dag med riktig högsommarvärme satt jag en stund i skuggan under en stor gammal ek och fick se 18 storkar segla upp i termikvindarna. 

Tillbaka i Sverige gick sensommaren och hösten fort. I augusti flyttade Naturfotografernas utomhusutställning Vinnare och förlorare i svensk natur till Stockholm efter att ha turnerat i svenska städer i ett år. Det var ett fint avslut att se utställningen på plats i min hemstad, på Strandvägskajen intill vattnet. I september fick jag det glädjande beskedet att jag hade vunnit silver i den stora internationella fågelfototävlingen Bird Photographer of the Year, en fantastisk ära. Oktober och november flöt ihop i ett när mörkret la sig och höstvärmen höll kvar sitt grepp, men mitt i det hade jag nog min starkaste naturupplevelse hittills i Sverige. Min vän Malin och jag gjorde slag i att åka ut och tälta för att försöka höra vargar i närheten av Stockholm, och fick till en sådan lyckoträff att det blir svårt att någonsin överträffa. Vi hade ylande vargar några hundra meter ifrån oss kring midnatt och fick till och med se sju stycken vargar äta på en hjort på morgonen. Avstånd och dimma gjorde det lönlöst att fotografera och vi ville inte riskera att störa genom att närma oss. Men några filmsekvenser kunde vi ta, och inspelning av deras vackra sång i natten. 

Några dagar innan jag skriver detta kom snön med besked i slutet av november och lyste upp i mörkret och ställde till det i trafiken. En snöstorm är svår att hålla sig borta från som naturfotograf, så jag åkte ut till en gäst som har varit stationär under senhösten, en smalnäbbad nötkråka som hittat till några cembratallar och deras frön. Märkligt nog var jag själv på plats när snöfallet och blåsten var som kraftigast. Med denna bild vill jag önska er alla en god jul och ett gott nytt år!”