Naturjulkalendern 2022: Emily Stragapede
Bild på skålsnäckan Patina Pellucida tagen i slutet av mars runt Grebbestad. Denna art saknar svenskt namn men om jag hade fått välja ett namn hade de fått kallas för ”Havspraliner”. Ser de inte läckra ut på sockertången?
I Naturjulkalendern 2022 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Emily Stragapede är en biolog med ett stort engagemang för naturen och för att bevara den biologiska mångfalden. Hon bor på västkusten och har alltid älskat havet, men intresset för naturen började bland berg, floder och hav i södra Frankrike där hon växte upp. Nu vill hon kombinera ord, fotograferande och kunskap för att förmedla förståelse för havets och skogens ekosystem.
• Fler av Emilys bilder kan ses på Instagram
“2022 började med en fortsatt våg av coronaviruset. Det var inte förrän senare under våren som restriktionerna släppte, då kändes det som att varje gata, stad och flygplats invaderades av människor. Livet blev som ”vanligt” igen… eller?
Nakensnäckan småbubblig sköldnuding (Onchidoris muricata), fotograferad i slutet av februari i Smögen. Nakensnäckor må vara små men glädjen som man får när man upptäcker dem är stor. Det är ungefär som att leta efter pokémons eller ätliga svampar ute i skogen. Det finns 95 kända arter av nakensnäckor i Sverige och nya arter upptäcks varje år. De dyker upp i större omfattning under vinter/ vår men vissa syns året runt. Småbubblig sköldnuding, på sina högst 14 mm, fotades på ett svampdjur som även brukar uppskattas som bosättning av spökräckor.
Under pandemin har man hört att människor spenderat mer tid ute i naturen än ”vanligt”, kanske för att man jobbade/studerade hemifrån och fick mer tid för det, kanske för att man lättare kunde träffa folk ute i skogen än på ett café, eller kanske för att städerna tystnade och naturens myllrande liv lockade.
Bild på skålsnäckan Patina Pellucida tagen i slutet av mars runt Grebbestad. Denna art saknar svenskt namn men om jag hade fått välja ett namn hade de fått kallas för ”Havspraliner”. Ser de inte läckra ut på sockertången?
För min del har jag främst spenderat 2022 med mitt första jobb som biolog på ett labb med virusdiagnostik av bland annat coronavirus. Det blev inte riktigt som jag hade drömt om, ute på fält, men det känns ändå givande och mycket viktigt. Det finns en liten sumpskog bakom mitt jobb som jag ibland brukar promenera vid under lunchrasterna. Där har jag försökt att bekanta mig med den mindre hackspetten som är nära hotad enligt den svenska rödlistan, och även med de övriga fåglarna och med kryptogamerna (mossor, lavar och svampar) som kännetecknar en sumpskog.
Bild på havsanemonen Anemonia viridis tagen i början av augusti i Skottland, Coll Island. Denna art av havsanemon förekommer inte i Sverige utan har sitt utbredningsområde i östra Atlanten och Medelhavet. Det finns 30 kända arter av havsanemoner i Sverige, bland annat havsros, ålgräsros och blek havsanemon. Precis som Anemonia viridis brukar många andra havsanemoner fästa sig på en tång eller på hårdare substrat som en klippa. I det här fallet sitter den på karragentång (Chondrus chrispus) och är omringad av Laminaria, som även finns i Sverige.
Helgerna har jag försökt att spendera så ofta som möjligt ute vid havet eller skogen tillsammans med min sambo. Det är framförallt under vattenytan vid Grebbestad och Smögen som jag har fotat. Förutom västkusten har vi även besökt Coll Island i Skottland med hopp om att kunna se och fota brugd. Vi såg tyvärr inga. Däremot fick vi se fantastiska undervattensmiljöer som på många sätt är lika de vi ser hemma på västkusten, tångskogarna var större men många tångarter och nässeldjur var även välkända i Sverige.
Bild på den eleganta tångräkan (Palaemon elegans) tagen i början av september vid Tjurpannans naturreservat. Tångräkan är kanske den art jag har påträffat under nästan alla dyk jag har haft i år. Det är en liten varelse med mycket karaktär. Till skillnad från många andra kräftdjur som brukar försvinna snabbt om man simmar mot dem, brukar tångräkan modigt stå på sig. Sträcker man fram handen (som min sambo gör på bilden) så tar det inte lång tid förrän den utforskas av nyfikna tångräkor.
Jag känner stor tacksamhet över möjligheten att kunna vistas ute i naturen så ofta som jag gör men känner också en stor oro för dess framtid. Samtidigt hoppas jag att vi människor fortsätter att lyssna på den biologiska mångfalden (det som finns kvar) istället för att distansera oss ifrån den. Vi är trots allt en del av den, eller i alla fall beroende av den.”
Bild på två arter av kammaneter tagen under oktober i Smögen, till vänster är det havskrusbär (Pleurobrachia pileus) och till höger troligtvis den amerikanska kammaneten (Mnemiopsis Leidyi). De brukar samlas nära vattenytan för att mumsa på andra djurplankton, såsom hoppkräftor (man kan se deras form i bakgrunden). Hoppkräftorna äter i sin tur bl.a. växtplanton (men även andra djurplankton) som är havets primära producenter. Havet under höstblomningen är en riktig discofest!
