Vårvinter: En försurad sjö i Halland kan trots allt ändå vara vacker i sin döda skepnad. Nedfallna träd bildar konstverk som i det klara vattnet med hjälp av solen spelar upp en teater av ljus.
I Naturjulkalendern 2022 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Annette Seldén har fotograferat sedan början på 80-talet, är sedan 2008 invald i föreningen Naturfotograferna /N, numera föreningens ordförande och har deltagit i ett stort antal fotofestivaler och utställningar genom åren. Annette är en utpräglad landskapsfotograf och porträtterar landskap på alla nivåer, från luften, på land och under vattnet. På senare år har undervattensfotograferingen dominerat, framför allt runt om i Halland, där Annette verkar och bor.
Se fler av Annette Seldéns bilder på seldenphoto.se, Facebook och Instagram
“2022 års fotoår började på allvar i april, när ljuset återvänt och solen återigen stod högt på himlen. Numera hör timmarna mitt på dagen, alltså när ljuset är som kraftigast och mest kontrastrikt, till en av de bästa perioderna på dygnet för mitt naturfotograferande. Något som jag egentligen lär ut på mina workshops i landskapsfotografi att det är den sämsta tiden på dygnet att fotografera på. Det kan låta kontraproduktivt, och att jag inte lever som jag lär, men när det gäller landskapsfotografering under vattenytan har man de bästa ljusförhållandena just den här tiden på dygnet. Vattnet silar och filtrerar ljuset så det blir mjukt och fotografiskt intressant.
Vårvinter: En försurad sjö i Halland kan trots allt ändå vara vacker i sin döda skepnad. Nedfallna träd bildar konstverk som i det klara vattnet med hjälp av solen spelar upp en teater av ljus.
I april är vattnet också som regel klarast under året, innan stigande vattentemperaturer medför att vattencirkulationen tar fart, som för med sig näringsrikt bottenvatten så alg- och planktonproduktionen kommer i gång och försämrar sikten. En annan fördel att dyka tidigt på våren är att det är relativt myggfritt inne i skogen.
Jag arbetar för närvarande med ett flerårigt fotoprojekt tillsammans med min bäste vän och fotokollega Patrik Leonardsson. Vi dokumenterar halländska undervattenslandskap och en kallkälla långt in i skogen med vatten som sällan är varmare än 10 grader, kräver torrdräkt för att man överhuvudtaget ska klara av att ligga helt stilla i vattnet under ett par timmar för att ta bilder.
Att släpa in nära hundra kilo dyk- och fotoutrustning i en skottkärra över stock och sten, sedan kränga på sig en torrdräkt som man i princip nästan dör av värmeslag i före man kommit ned i det kalla vattnet, kan få vem som helst att få ett hysteriskt utbrott, så det är rätt så skönt att man kan räkna bort myggen, som antagligen skulle fått tålamodet att tryta ordentligt.
Sommar: Mitt i sommaren när vattnet i insjön är som varmast, blir gäddorna loja och det är en enkel match att få en gädda att posera snyggt framför kameran!
En stor del av syftet med det här fotoprojektet är att dokumentera miljöproblem och havererade ekosystem. Undervattensmiljön är dold för de allra flesta och det är enbart ett fåtal som kan agera visselblåsare, därför är det här arbetet även värdefullt i ett större sammanhang.
Naturvård och miljöproblematik är ett intresse som vuxit sig allt starkare, allt eftersom klimatförändringarnas effekter och artdöden bara ökar. Även naturvård i mindre sammanhang är intressant att arbeta med, så i år har jag tillsammans med min gode vän Thomas Andersson från Falkenbergs Ornitologiska förening och Göran Andersson, Halmstad Naturfoto, startat upp ett litet projekt, där jag tillsammans med dem monterat upp en övervakningskamera i ett fiskgjusebo. Det här var ett pilotprojekt där jag ville testa en solcellsdriven övervakningskamera för att dels kunna följa häckningen live, dels få inspelningar när rörelser detekteras av fåglarna.
Sensommar: I slutet på augusti är fiskgjusens unge nästan flygfärdig. Föräldern vakar över sin avkomma som ligger i boet. Boet är förstärkt med en metod som utarbetats av Thomas Andersson, Falkenbergs ornitologiska förening, då kraftiga boträd med en utbredd krona som fiskgjusen kräver för att klara häckningen numera är sällsynta. Det beror i första hand på grund av ett hårt drivet skogsbruk där gamla träd sällan återfinns numera. Bilden är delvis klonad i syfte att undvika identifiering av platsen.
Just den här häckningen har under senare år varit utsatt för störningar från mänskliga aktiviteter och kameran är ett led i att försöka kartlägga när och hur störningar sker, i syfte att hitta lösningar för att på sikt minska störningarna. Det har varit oerhört intressant att kunna studera fiskgjuseparet från att de anlände, parningar, ruvning och till sist att se när den flygfärdiga ungen lämnar boet.
Under sommaren blev det en del dyk i havet, jag bor enbart några kilometer från kusten i området innanför norra Kattegatt. Tyvärr försämras undervattensmiljön för varje år som går och man får numera leta länge efter områden med bättre status. Det finns knappt några rovfiskar kvar längre, sjöstjärnor ser man alltmer sällan, blåmusslan är sällsynt och havstulpanerna som så förrädiskt skurit hål på många fötter, knän och dykdräkter är numera så sällsynta på många platser att man trots eländiga minnen saknar dem.
Höst: Halland förknippas ofta med salliknande ädellövskogar med framför allt bok som dominerande trädslag. Tyvärr finns det numera endast små fragment kvar av gammal ädellövskog då en stor del av den här skogstypen har avverkats under de senaste 60-70 åren och ersatts av granplantager. Dessvärre avverkas ädellövskog fortfarande i Halland. Halland är ett av de län i landet som har förlorat mest yta i procent av sin ursprungliga skog sedan 1850-talet. Bilden är tagen i ett naturreservat som ingår i ett större område med flera naturreservat i närheten av Åkulla, en dimmig dag i slutet på oktober.
Årets enda längre resa, jag har hållit mig i Halland i stort sett hela tiden, gick till Dalarna över en långhelg i september. Ett höstfagert Njupeskär visade upp en färgpalett som kan få vilken landskapsfotograf som helst att gå i trans.
Desto mer ledsamt var det att med egna ögon, drönare och kameror, se och dokumentera den fullkomligt hysteriska utarmningen av biologisk mångfald och skogsekosystem som pågår redan strax utanför nationalparken, och därefter i mil efter mil utan avbrott genom landskapet. Sargade skogar och myrmarker har medvetet dolts bakom bårder av träd utefter allfartsvägarna, men inget undgår en drönare, den är ett mycket effektivt verktyg i miljödebatten. Jag dokumenterar lika ofta förstörd natur numera, för att genom mina bilder visa både politiker och allmänheten som ännu inte insett det allvarliga läge som vi även här hemma i Sverige befinner oss i.
Senhöst: Som ett stort lapptäcke, där textilier med olika strukturer och färger är sammanfogade med varandra, ter sig det hårt brukade skogslandskapet i Mellansverige från ovan. Kalhyggen och planteringar i olika stadier omgärdar de ofrivilligt nakna små myrarna och tjänarna, som nu blottlagts för första gången sedan de bildades då landet beskogades för flera tusen år sedan. Nakna och exponerade är även de snart berövade på den forna artrikedom som skogslandets våtmarker en gång bestod av.
Det är enbart politiska beslut som numera kan bromsa in massutrotningen av arter och klimatförändringarna.”
