Naturjulkalendern 2021: Isabella Chowra
Slaguggleungen har en paus i flygträningen, på ett stort mossbeklätt stenblock. Morgonsolen hade vid det här laget stigit ganska högt och börjat ge ett hårt ljus, men genom att fotografera genom en liten gran lyckades jag mjuka upp det.
I Naturjulkalendern 2021 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Isabella Chowra är naturfotograf från Stockholm med fokus på att fotografera vilda djur, både över och under ytan. Hon blev 2021 invald i föreningen Naturfotograferna /N som en av de yngsta medlemmarna.
Se fler av Isabellas bilder på Instagram eller på isabellachowra.com
“Efter en lång och grå höst då jag knappt fotade alls kom äntligen kylan och snön i början på 2021 och med den mer ljus och inspirerande miljöer. Det är en prövning att vänta i timtal ute i kylan och hantera kamerautrustning som leder bort värmen från händerna på nolltid, men när man får bilderna i vintermiljö så känns det alltid värt det. På något sätt glömmer jag snabbt bort hur kall jag varit och kvar finns bara minnena av de fina stunderna. Jag hann få upplevelser med bland annat rådjur, hägrar, tjädrar och uttrar innan snön smälte bort igen.
Ett härligt möte hade jag med en utter en bitande kall vinterdag, när den kom springandes över en frusen del av Dalälven. Jag hade sett spår som löpte ut på isen och jag satte mig ner för att vänta med en känsla att den skulle komma tillbaka samma väg. Jag tog en liten kopp kaffe under tiden och precis när jag packat ner termosen kom den rusandes. Att djuren har så bra timing är väldigt ovanligt, annars brukar de generellt dyka upp precis när man har hällt upp kaffet. Eller inte alls.
När det började bli vår fick jag ett besked om att en dröm som gått i uppfyllelse, jag hade blivit invald till föreningen Naturfotograferna /N, och dessutom samtidigt som min vän Fatima Boukarchid blev invald. Att just vi två var årets samtliga nya medlemmar fick det att kännas ännu mer speciellt. Föreningen består av landets främsta naturfotografer och verkar för ett etiskt naturfotograferande. Som tonåring såg jag mycket upp till flera fotografer som är med där, och såg det som något ouppnåligt att bli en del av den gruppen.
Under denna period fick jag också för mig att satsa på ett egentligen rätt dumt projekt då det från start kändes dömt att misslyckas: att fotografera tjäderspel i Stockholm. Jag har under min uppväxt här aldrig haft en tanke på att det ens finns tjäderspel i trakterna, utan har trott att de spelgalna individer som då och då dyker upp tillhör en stam som för en tynande tillvaro. För att se riktigt spel behöver man åka till de djupa norrländska skogarna, trodde jag.
Med tiden har jag fått inse hur fel den bilden var, på gott och ont; de norrländska skogarna är inte så stora och orörda som jag trott då produktionsskogar och kalhyggen är utbredda, och tjädrarna finns på närmare håll. Stockholms natur har också en fin fördel i och med att de områden som är skyddade ofta består av gammal skog och väldigt fin miljö, så min önskan att fotografera tjäderspel på lavbeklädda berghällar kändes inte helt omöjlig om jag bara skulle lyckas hitta en spelplats. Tyvärr finns det också en del nackdelar. Då det krävs gömslen och övernattning så går vissa områden bort på grund av tältningsförbud, och andra då de inte känns trygga nog, eller är för krångliga att ta sig till. Det är också stor risk för störningsmoment, vilket jag fick erfara i form av motorcyklar, helikoptrar och annat som väsnades. Men efter många mil till fots och efter att ha hittat tjädrar dagtid på flera håll fann jag en plats som verkade passa in på alla önskemål. Känslan när jag satt i gömslet den första kvällen och tupparna började flyga för att kvällspela och ta nattkvist var helt fantastisk, som att jag i tjädrarnas spår i miljön läst en inbjudan till ett hemligt möte.
Tjädertuppen spelar på sin häll i gammelskogen. Det här var mästertuppen som fick alla hönorna. Han var rätt sliten på slutet, med avbrutna stjärtpennor och utryckta fjädrar från strupen.
Tupparna i all ära men vackrast tycker jag ändå att tjäderhönorna är, med sina ljuvliga färger och mönster. Notera den liggande tallen i bakgrunden. Biologiskt värdefull död ved som det råder brist på i produktionsskogarna men som här i gammelskogen får ligga kvar och ge liv åt svampar och insekter.
Jag la överlag mycket tid på ett fåtal arter i år, för att försöka kartlägga dem lite mer i mitt närområde. Ett annat projekt gick ut på att hitta rödrävar men tyvärr verkade det ha varit ett dåligt år för dem här, av de tio lyor som jag hittade fanns det ungar i två. En av kullarna hade endast en unge vid tidpunkten när jag hittade den. En annan var det tre ungar i, men några dagar senare var det bara en kvar. Det finns inte direkt någon trafikfara i närheten och större rovdjur bör inte heller utgöra någon risk, så jag är tyvärr orolig för att de ska ha fått i sig råttgift. Att jag inte såg duvhöksparet som bott i närheten i flera år bådar inte heller gott, men jag hoppas innerligt att det bara är en slump.
Lite bättre gick det för ett par slagugglor som jag fick chansen att fotografera en bit norrut. Fyra ungar fick de ut som utvecklades snabbt i sin flygning och blev mer och mer rörliga. En riktigt fin morgon blev det för mig och en vän med ugglorna. Just dessa häckade i en holk som en väldigt engagerad man satt upp, och då det inte fanns några lämpliga boträd alls i närheten var det nog en väldig tur för slagugglorna att han ordnat ett hem åt dem.
Slaguggleungen har en paus i flygträningen, på ett stort mossbeklätt stenblock. Morgonsolen hade vid det här laget stigit ganska högt och börjat ge ett hårt ljus, men genom att fotografera genom en liten gran lyckades jag mjuka upp det.
När sommaren kom lockade fjällen som alltid, kanske mer än någonsin efter de senaste två åren med sina begränsningar. Det blev ett par turer, till de svenska och de norska fjällen, och jag fick trots stormigt väder fina upplevelser med såväl ringtrast som jaktfalk, fjällabb och tornfalkar. Några möten med favoriterna fjällrävarna blev det också, och årets höjdpunkt får jag nog utse den sandfärgad fjällräven till. Det är en färgmutation hos arten som bara finns i den Skandinaviska populationen och mindre än en procent får denna färg, vilket innebär att det finns en handfull sådana fjällrävar i världen. Fjällrävarna verkar ha haft ett relativt bra år iår och jag hoppas att lämmeltillgången och därmed fjällrävarna, fjällvråkarna, hökugglorna, tornfalkarna och de andra rovdjuren i fjällen får några bra år framöver nu.
Två fjällrävar leker. Dessa var helt obrydda om människor, troligtvis för att de bodde precis intill en vandringsled, och jag fick se dem både lekandes och vilandes. Den sandfärgade fjällräven kännetecknas förutom av pälsfärgen av den roströda nosen och ljusa ögon.
Strax efter att jag kom tillbaka från fjällen bar det av till Uppsala för Naturfotografernas utomhusutställning Vinnare och förlorare i svensk natur, en fantastiskt mäktig och upplysande utställning där jag har bidragit med en gråsälsbild. Utställningen har sedan dess varit i Falun och till våren blir det första av flera stopp i Malmö. Jag rekommenderar verkligen ett besök för alla som har vägarna förbi någon av de aktuella städerna.
Sedan kom hösten och tiden fylldes av att förbereda föredrag, skriva artiklar och redigera bilder, samtidigt som gråvädret åter drog in och gjorde det svårt att hinna med fotograferandet under de ljusa timmarna. Det blev dock en inspirerande höst på andra sätt, framförallt då jag till min stora glädje fått träffa många fantastiska människor inom både naturfoto och naturvård. Nu hoppas jag på en vit vinter med vackra dagar och gott om vilda djur. God jul!”
