Naturjulkalendern 2021: Emma Enfjäll

I Naturjulkalendern 2021 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Emma Enfjäll är naturvårdsbiolog och arbetar framförallt med inventering av höga naturvärden i skogliga miljöer med fokus på kryptogamer – lavar, mossor och svampar. Artfotograferandet började som ett sätt att lära sig mer om naturvårdsarter, men är numera en hobby och ett viktigt medium i att förmedla arternas berättelse till andra.

Emmas skogsäventyr kan följas på Instagram under @emmamedluppen. 

“Fältsäsongen kunde inte komma fort nog i år, som jag hade längtat efter våren! Jag har en egen liten inofficiell start på våren när jag besöker bombmurklorna i ett naturreservat inte långt ifrån Karlstad. Bombmurklan känns lite mytomspunnen och det verkar inte vara klarlagt än hur den lever sitt liv där under marken. Det finns ett talesätt som säger att det du har kunskap om det värnar du. Jag hoppas nog ändå att vi även värnar det vi inte har full koll på, för bombmurklan är fantastisk! När de här rara och lite lätt knepiga svamparna har ploppat upp då vet jag att det är dags att dra till skogen efter vintervilan. En vårskriksart om något!

I mitten av april befann jag mig i en helt fantastisk skog i de södra delarna av Hagfors kommun. I vissa skogar får jag ibland en känsla jag först inte kan placera. Då dyker verktygen fram och efter att jag tillväxtborrat en gran och räknat årsringarna faller bitarna på plats. 286 år. Det är åldern jag har känt av, hur knäppt det än kan låta. Den här skogen har under 2021 varit ett andrum för mig och jag har åkt tillbaka flera gånger och hittat nya arter varje gång. Jag har känt mig tillfreds över att just jag fick registrera den här nyckelbiotopen. Nyckelbiotopernas vara eller inte, det har varit i ropet ett bra tag nu. För mig är dessa oaser i produktionslandskapet livsnödvändiga och det är så synd att alla inte förstår värdet av dem. Men skam den som ger sig! Tricket är att försöka synliggöra arterna och göra dem levande för folk. Jag vill ändå tro att när du väl har luppat din första brunpudrade nållav, då är du fast! Det är en favoritart som jag oftast hittar i miljöer med mycket höga naturvärden. Alla arter förtjänar att någon för deras talan, men vilken grej om jag kan bidra till att vi blir fler?

Lite senare på vårkanten befann jag mig i Bohuslän, långt från min comfort zone. Bohuslän är inte exakt den djupa värmlandsskogen, så hur bedömer jag höga naturvärden här? Skogen var till det yttre väldigt fin, starkt kuperad och relativt gammal. Mitt problem var att jag inte riktigt hittade de där arterna jag letade efter, vad letar en ens efter i Bohuslän? De där rara vedsvamparna kunde jag glömma och de kära hänglavarna, de lämnade jag i tajgan norr om Limes. Jag stod och kliade mig i huvudet mitt i ett surdråg med klibbal och det slog det mig att dunmossa kanske kan växa här? Dunmossan är en ypperligt vacker signalart som jag fick visad för mig för några år sedan, så jag visste på ett ungefär vad jag letade efter. Jag tog några steg med blicken riktad mot backen och helt plötsligt var den där. När jag inventerar har jag ständigt ett bildspel i huvudet på vad för arter jag kan tänkas hitta i varje given biotop. Men det gäller att inte låsa sig för fast i det, ibland är det nästan ännu viktigare att hålla sinnet öppet för det du minst förväntar dig.

Våren och sommaren fortsatte faktiskt i mossornas tecken. En mossa jag länge försökt lära mig är skogstrappmossa och jag hade ett mycket fint tillfälle att få lära mig den när jag var ute med en kunnig kollega. En månad efter det tillfället så hittade jag min alldeles egna, första observation på denna rara, lilla mossa. Den fångade jag genom mitt bästa vapen, luppen. Känslan när du äntligen hittar en art på egen hand, det är det som får dig igenom tunga perioder. Corona-året 2021 har varit rätt tungt periodvis, så jag tackar levermossorna lite extra. Sedan dess har jag sett den lite varstans under året och jag har några gånger faktiskt fått lite ångest över alla gånger jag missat den. Tänk om den hade gjort skillnad i en bedömning jag gjort? Men det är samtidigt det som är så bra med att arbeta med naturvårdsarter, du behöver inte fånga dem alla! Många av signalarterna i skogstrappsmossans skog skvallrar ändå om att skogstrappen med sina andra rödlistade vänner också bor här, du har bara inte lärt känna dem än.

2021 har även varit apothecieåret! Det kanske har varit så att de där små pluttarna på lavarna alltid funnits där, men jag har då upptäckt fler av dem i år än någonsin tidigare. Apothecier är alltså lavarnas fruktkroppar, deras sätt att föröka sig sexuellt. Lunglaven med de 100 apothecierna är en upplevelse som jag ännu inte smält. När du som jag lär känna våra rara lavar, så kommer du inse att många av dem har svårt att bli fler. Det är liksom längre mellan träden nuförtiden och de små sporerna har svårt att hitta nya hem. På vissa lavar är apothecier ovanligt, vilket gör att förekomsten av dem bevisar mycket höga naturvärden. En klok vän sa att det där mötet det är något de flesta inte upplever under sin livstid. Nu var ju det här nördar emellan, jag inser att många inte hyser samma kärlek till de här skogsvarelserna som jag. Det är det jag försöker ändra på, ett värdigt uppdrag om något. Enda boten mot okunskap är kunskap.

I mitt arbete har jag ynnesten att få tillbringa mycket tid i skogen. Det kan låta som ett lyxjobb men det kräver en del av en, framförallt emotionellt. Det går inte att arbeta med skogen och tillåta sig gå därifrån oberörd, så är det för mig i alla fall. När vi bedömer höga naturvärden ser vi på skogen efter dess historik, vilka element som finns, hur den fysiska miljön och artsammansättningen ser ut. Det är en nutidsblick men samtidigt ett kast flera hundra år tillbaka i tiden. Hur kan jag inte bli investerad när jag tillbringar så mycket tid att försöka höra vad skogen försöker berätta? Arterna ljuger aldrig, de är där och berättar gärna sin historia för dem med förmågan och kunskapen att lyssna.

Fotograferande har blivit ett sätt för mig att låta arternas berättelse nå ut till fler. Artkunskap är kul, det är det jag vill förmedla och inspirera till andra. Skogen behöver fler nyfikna ögon som upptäcker den och dess invånare. När en arbetar med biologisk mångfald är det däremot svårt att inte bli påmind om allt du inte kan. För det mesta är det sporrande, men ibland känns det som att jag inte hinner med och känslan av att det är bråttom för många arter hjälper inte till. För bråttom är det trots att det är lustfyllt och alldeles underbart att leta arter och hänga i skogen. Fotograferandet har därför blivit lite av en fristad och ett sätt att pausa där ute i skogen. Under året har jag känt att jag utvecklats som fotograf och jag börjar förstå mer och mer hur jag ska förmedla min upplevelse ute i skogen genom en bild. Min gamla trotjänare mobilkameran och jag har faktiskt växt ifrån varandra och jag har investerat i en ny kamera och väntar nu spänt på ett makroobjektiv. Luppen är dock kvar, den kommer jag aldrig växa ifrån! Ingen Emma utan sin lupp!”