I Naturjulkalendern 2021 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Anders Geidemark är född och uppväxt i Bergslagsskogen utanför Hallstahammar. Naturintresset “kom med modersmjölken”, började med naturfoto som 13-åring. Yrkesmässig fotograf och författare sedan 1988. Har hållit över tusen bildföredrag i åtta europeiska länder och åtskilliga utställningar, kurser och fototävlingsuppdrag runt om i Europa. Har även varit naturguide och reseledare för fotoresor. Var med om att starta om tidskriften Camera Natura 1995, har varit svensk redaktör för norska tidskriften Natur&Foto, samt curator för galleriet Naturfotografiska. Har gett ut fyra egna böcker (text, bild och formgivning) samt medarbetat i ett flertal andra titlar.
Anders finns på Facebook.
“Hemikring
– Nu hör jag honom igen.
Tre korta skall. Efter en halv minut upprepas det lockande och pockande lätet. Jag måste smyga ut på terassen och se var han är den här gången.
– Där, mot björkbacken i sydost, travar han fram i spårlöpan efter en hona. Han haltar lätt; det är tufft att vara rävhane under vårvinterns parningstid.
Sjunde februari.
Själv återgår jag till Indesign-dokumentet i skrivarlyan. Håller på med det sista på boken ”Strömsholms Kanal – en upplevelse från Dalaskog till Mälardal”. Skriver delvis de sista kapitlen under vaket, vid Mors dödsbädd. Morgonen efter hennes bortgång, färgas österhimmelen över Säterängarna blodröd. Här såg hon dagens ljus för första gången, för snart 101 år sedan…
Bilden på himlen är tagen exakt rakt ovanför bilden på räven.
Andra mars.
Mor och Far var verkligen ett ”svanpar”. Livslång kärlek och trohet. Jag tänker på det då ”vårt” svanpar sakta glider förbi bäverhyddan i vårskymningen. Strax före kom en nyfiken bäver simmande fram till frugan och mig. Sedan styrde han kosan rakt mot hyddan, dök och blev borta. Kvällen domineras annars av tal- och dubbeltrastar, och morkullan, som kommer knorpande och knispande utefter sitt gamla drag, varv efter varv. Vi blir kvar, tills svanparet lättar och flyger in i den blå majnatten.
Sjunde maj.
Det är fint att bo med sin egen familj, där man som barn lekt. Här invid logväggen plockade Mor vitsippor, för nästan 100 år sedan. Då jag växte upp, såg jag min Far slå med lie intill den faluröda väggen. Då vi för drygt 20 år sedan tog över mitt barndomshem, var det min tur att svinga lien, och se; det gick riktigt bra, det liksom satt i ”synminnet”.
Tredje juni.
Kloka Gubben, eller Dal-Olle som han också kallades, var en beryktad ”medicinman” vid förra sekelskiftet. Från mitt barndomshem har vi bara några hundra meter till torpet, dit folk vallfärdade för att få hjälp mot allehanda krämpor för över hundra år sedan. Min Morfar kunde sanningsenligt berätta både mystiska och hårresande historier kring synskhet och förmågor hos Gubben, som övergår vårt förstånd. Mamma och jag gick ofta till Hildur – Dal-Olles barnbarn – och drack kaffe. Hon bodde kvar i stugan, hade en ko och några höns, och var väldigt åskrädd. Kloka Gubbens tvättstuga vid bäcken, står fortfarande kvar, och jag tar en bild i novemberdiset. Då jag kom hem efter promenaden, skrev jag följande rader:
”Vilken rikedom, att få bo i sitt barndomshem,
med sin familj, på minnenas ljung.
Att låta de besjälade markerna tala,
de nedärvda berättelser
– jag hört som ung”
20 november.
