Honans perspektiv på det hela. Hon har hanen på ”ryggen” och kan gå runt om hon vill.
I Naturjulkalendern 2020 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Monika Sunhede är född i Skåne men bor i Motala. Hon har fotograferat kryp och natur sedan hon var liten och jobbar just nu på en fälthandbok om hoppspindlar. Hennes mål är att “höja alla småkrypen och speciellt spindlarna så fler får intresse för dessa finurliga små liv”.
• Se fler av Monikas bilder på Instagram.
“Jag älskar att fotografera alla sorters småkryp men främst spindlar. Ofta vill jag artbestämma krypen jag fotograferar så därför gör jag det helst hemma. Det är otroligt spännande att lära sig mer om alla ordningar och arter och dokumentera till exempel olika beteenden och artspecifika karaktärer. Men också så klart för att de ofta är så otroligt vackra och roliga fotoobjekt.
Hoppspindlarna är oemotståndliga med sina söta stora ögon och sin orädda attityd. Det blir mycket hoppspindlar eftersom jag tillsammans med några andra håller på att ta fram en fälthandbok om hoppspindlar. Då behövs det bilder på de arter vi har i Sverige.
2020 har jag mest letat spindlar och annat i mina närmaste naturområden. Men en resa till min bror i Västerbotten och en kort tripp till Skåne blev det.”
En vuxen hona av trekantsspindel, Hyptiotes paradoxus. Ser lite ut som en gullig blandning mellan spindel och bläckfisk. En av två arter i familjen krusnätsspindlar, Uloboridae, som vi har i Sverige. De som är extra speciellt med krusnätspindlarna är att de inte använder gift för att döda sina byten. De har inte ens några giftkörtlar. Istället spinner de extra krusiga trådar i sina nät som gör att byten fastnar lättare. Namnet har den inte från sin kroppsform utan för att den gör ett triangelformat nät.
I somras hälsade jag och mina systrar på min bror utanför Skellefteå. Då hittade jag en hona och en hane av arten bandithoppspindel, (Evarcha arcuata). Arten är mycket vanlig i nästan hela Sverige men just denna gången fick jag chansen att ordentligt fotografera en parning. Efter en kort parningsdans som jag knappt märkte så vände hanen runt lite på honans bakkropp för att komma åt hennes epigyn (parningsorgan) med sina palper (extremiteter som fungerar som lukt/smak- och fasthållningsorgan och hos hanar även som sekundära könsorgan).
Honans perspektiv på det hela. Hon har hanen på ”ryggen” och kan gå runt om hon vill.
I höstas inventerade jag den rödlistade snäckan större grynsnäcka, Vertigo moulinsiana. I Sverige hittar man den bara i några av Skånes alsumpskogar. Större än de andra grynsnäckarterna men inte speciellt stor ändå. Knappt 3 mm blir den som vuxen.
Hoppspindlar är otroligt tacksamma att fotografera. Här är en signalhoppspindel, Euophrys frontalis. Det är en hona som har en ömsning kvar tills hon blir vuxen. Spindlar måste ömsa ”sitt skinn” för att kunna växa. Innan ömsningen så förbereds ett nytt skinn under det gamla.
