Naturjulkalendern 2020: Magnus Martinsson

I Naturjulkalendern 2020 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Fotografen, författaren och naturvårdaren Magnus Martinsson är sedan 1988 bosatt på Gotland och sedan 2002 medlem i Naturfotograferna /N. Magnus bidrar på olika sätt till att förmedla sin kunskap för en bred allmänhet och är en ofta anlitad föredragshållare och står också för foto och text i en lång rad publikationer.

•  Se fler av Magnus bilder på Instagram.

“Mitt fotoår 2020 började med dunder och brak med en resa till Andalusien i sydöstra Spanien tillsammans med Wildnature fotoresor. Vi besökte Parque Natural de la Sierra de Andújar. Här finns karga öppna bergsområden och gamla beteslandskap. Här finns delvis sammanhängande skogar, men till övervägande del består livsmiljön av glest stående träd av exempelvis korkek, stenek, pinjetall och smultronträd. I buskskiktet dominerar arter som mastixbuske, terebint, cistrosor, hagtorn, rosmarin, lavendel och timjan.

För 100 år sedan fanns uppemot 100 000 djur på den Iberiska halvön. Men under 1900-talet hade panterlon en mycket dramatisk nedgång, och var för omkring 15 år sedan ytterst nära utrotning. På den Iberiska halvön fanns vid denna tid under 100 djur sammantaget. Orsaken till detta har sin bakgrund i det som tidigare hänt vildkaninen. På den Iberiska halvön är vildkaninen ursprunglig. Arten har här aldrig haft något invasivt beteende, eftersom dess förekomst här ingår i ett ekologiskt sammanhang där förekomsten påverkas av ett stort antal predatorer, såsom spansk kejsarörn, dvärgörn, ormörn, hökörn, kungsörn, räv, varg och… panterlo. Från slutet av 1700-talet och in på 1900-talet flyttades vildkaniner till ett ganska stort antal länder runt om i världen för att användas till uppfödning och som ett jaktbart djur. På dessa platser visade sig vildkaninen ha ett invasivt uppträdande. I Australien ökade populationen på bara några få år till helt utom kontroll efter att arten introducerats år 1788. De enorma stammarna av kanin visade sig allvarligt hota såväl en rad inhemska arter som växande grödor. Enorma ansträngningar har sedan dess lagts ner för att begränsa vildkaninernas utbredning. Kaninpest eller myxomatos som upptäcktes i slutet av 1800-talet i Sydamerika introducerades under 1950-talet på kaniner i Frankrike. Senare infördes den även i Sverige. Till en början var dödligheten mycket hög. Under senare år har en allt större del av kaninstammarna visat sig vara resistenta mot kaninpest. Kaningulsot är annan en mycket smittosam sjukdom med extremt hög dödlighet som spreds från Kina under 1980-talet.

Introducerade sjukdomar på vildkanin har dock även spritt sig till Spanien, vilket medfört att förekomsten där minskat mycket drastiskt. Detta har i sin tur fått till följd att alla de predatorer som har vildkanin som viktig födokälla också minskat kraftigt. Naturvårdsarbetet gällande bevarandet av panterlo har i hög grad kommit att inriktas på att restaurera stammarna av vildkanin. Konstgjorda boplatser i form av jordhögar med ingångar anpassade för vildkanin har anlagts på många platser.

Under våren kom så Corona-pandemin också till Sverige. För men del innebar det att jag tillbringade resten av året i mina hemmamarker. Jag ska verkligen inte klaga, östra Gotland hyser fantastiska nuturmiljöer. En av mina stora passioner är att fotografera fåglar från gömsle, helst tidiga morgnar. Att få se gryningen nalkas inifrån ett gömsle en stilla morgon på Gotland ser jag som en stor förmån. Under 2020 tillbringade jag hela 75 morgnar på det här sättet. Här kommer några bilder från några av dessa gryningar.

Under året har jag också haft förmånen att få arbeta med att bilda naturreservat i gamla ängsmiljöer och ädellövskogar på Gotland. Dessa lövmiljöer har funnits under mycket lång tid, kanske sedan så långt tillbaka som under värmetiden för 5 000 år sedan. Sådan typ av skoglig kontinuitet är ovanligt i Sverige. Det går såklart inte att se på träden att skogen är så gammal. Men genom att studera svampfloran kan vi få information om hur det står till med just den skogliga kontinuiteten. Ungefär en tredjedel av Sveriges storsvampar bildar mykorrhiza, alltså rotkontakt med en växt, ett gräs, en ört eller ett träd eller buske. Vissa mykorrhiza-svampar finns bara i riktigt gamla lövmiljöer. Ett sådant exempel är lökspindlingen Cortinarius moënne-loccozii, en art som saknar svenskt namn. Arten bildar mykorrhiza med hassel och kanske även ek på kalkrik mark och är sannolikt värmekrävande. Arten är mycket sällsynt i Sverige och är rödlistad som starkt hotad. Vissa lökspindlingar är mycket goda indikatorer för lång skoglig kontinuitet. I gamla ängsmiljöer finns ofta god tillgång på död ved. Även död ved av klenare dimensioner av exempelvis hassel har stort värde för vissa arter. En sådan art är Hasseltickan som växer på döda stående stammar av hassel. Den förekommer även sällsynt på ek, al, bok och hägg.

Den allra största delen av landskapet är idag uppodlat till åkermark. De gamla ängsmiljöerna kan sägas vara historiska fönster in i vår historia där vi fortfarande kan skönja spår från mänskligt liv som ligger långt tillbaka i tiden. Mängden av mykorrhiza-svampar i dessa miljöer visar att människans historiska nyttjande av dessa marker var av ett uthålligt slag som gjort att ädellövurskogens arter kunnat leva vidare i dessa områden. En av mänsklighetens allra största utmaningar för framtiden är att låta tillräckligt stora områden på jorden vara just oförstörda av mänsklig påverkan. Vårt och inte minst kommande generationers behov av friska ekosystem kan inte underskattas.”