Tofsmesen är en kär gäst vid min matning i skogen. Trots sin ringa storlek en tuff fågel med mycket attityd. Tack vare sin karaktäristiska tofs gör den sig särskilt bra i silhuett.
I Naturjulkalendern 2020 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Jukka Lausmaa bor i Göteborg tillsammans med sambo, dotter och fem katter och jobbar som forskare och projektledare inom medicin. Sedan barndomen har han haft ett stort intresse för natur. På senare år har detta utvecklats mot ett ökande engagemang för miljö och biologisk mångfald, särskilt i frågor som rör skogen. Han tillbringar en stor del av sin fritid i skogen, dels för rekreation och välmående, dels för att han där söker mina främsta fotografiska motiv. Jukka är medlem i föreningen Naturfotograferna /N, samt i den sydsvenska naturfotoföreningen Photonatura /PN och håller regelbundet utställningar och föredrag och är publicerad i fotografiska tidskrifter och i böcker.
• Fler av Jukkas bilder kan ses på hans personliga blogg, Instagram och Facebook.
“Prolog
Det är fortfarande mörkt när jag denna disiga morgon i början av november parkerar bilen bredvid bommen till en skogsväg i hjärtat av Risveden. Det är helt tyst bortsett från ljudet av vattendroppar och enstaka löv som faller från träden. Jag tar på mig ryggsäcken och med kamerastativet i handen påbörjar jag min vandring på skogsvägen. På höger sida av vägen finns en plantering med unga granar, på vänster sida är skogen något äldre, dock med tydliga spår av skogsmaskinerna. Uppe på ett krön svänger vägen och längre fram kan jag i dunklet ana en dovhjort vid vägkanten. Den har upptäckt mig och drar sig in skogen. Jag fortsätter min vandring och efter ett tag byts granarna av en gallrad skog bestående av unga tallar. Jag passerar små isolerade våta partier och några branter och konstaterar att där ser det helt annorlunda ut. Knotiga björkar och tallar klädda med lavar och tickor samsas i en skön röra med en blandad växtlighet i de blöta partierna. I branterna lyser mossan mellan gamla träd, torrakor och lågor. Här har skogsmaskinerna antingen inte kommit åt eller så har det inte varit tillräckligt lönsamt, tänker jag. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka hur områdena runt omkring skulle sett ut om även de också hade fått stå ifred. Jag fortsätter min vandring och när vägen tar slut tar jag sikte mot höjden där det börjar ljusna bakom den unga tallskogen. Det är svårt att ta sig fram i den gallrade skogen och jag är svettig när jag kommer fram. En milsvid utsikt öppnar sig och vid mina fötter, nedanför stupet, står gamla grova granar och knotiga tallar och ekar i en skön blandning. Jag tar mig försiktigt ned för branten till den smala strimma av gammelskog som finns mellan höjden och sjön nedanför. Jag är framme vid en av Risvedens nyckelbiotoper och nu inleds flera timmar av njutning och fotograferande.
Årstiderna
Av uppenbara skäl har 2020 blivit ett mycket annorlunda år. Att det inte har varit möjligt att resa som vanligt har inte bekymrat mig. Jag fotograferar helst i mitt närområde, eftersom jag vill ha skapa en relation med det jag fotograferar och gärna vill komma tillbaka till samma platser gång på gång. Jag gör dock ibland en eller par längre resor inom Norden varje år, där norska fjällen och norra Dalarnas vildmarker är favoritdestinationer. I år blev det inga sådana resor. Bortsett från några kortare utflykter jag har hållit mig kring Göteborg och i trakterna kring Varberg där vi tillbringar somrarna.
Vanligtvis följer mitt naturfotograferande en kalender där varje årstid har sina höjdpunkter. Året inleddes som vanligt med fågelfotografi. Inför varje vinter sätter jag upp en matning i skogen. Inget avancerat, bara en fröautomat och några talgbollar som jag fyller på under hela vintern. Platsen är noggrant utvald för att möjliggöra den typ av bilder jag vill ta. Gästerna består mest av mesar och nötväckor. Ibland kommer hackspetten på besök. De skygga nötskrikorna håller koll på avstånd för att sedan ta för sig av maten efter att jag lämnat för dagen.
Framåt mitten av mars brukar aktiviteten vid fågelmatningen avta eftersom småfåglarna får andra prioriteringar. Då blir det dags att planera vårens fotoprojekt. Fotomässigt kan jag tycka att våren är stressig. Det händer så mycket i naturen och jag får svårt att prioritera. I år blev det en bra blandning med upptäcktsfärder i nya och tidigare kända områden, ett flertal besök vid lomsjön och övernattningar i gömsle vid tjäderspelet. Det senare blev dock resultatlöst, eftersom jag var lite för tidigt ute och inte riktigt på rätt plats. Trots detta blev det en riktigt bra naturfotografisk vår.
Vårgrönska i Lärjeåns dalgång, ett Natura 2000-område i centrala Göteborg som bitvis närmast kan liknas vid en djungel. Här tillbringar jag mycket tid att fotografera fåglar och djur på bekvämt cykelavstånd hemifrån. Här var det havet av bräken som fångade mitt intresse.
Sommaren har för mig aldrig varit en favoritårstid för naturfoto men i år bestämde jag mig för att ändra på det. Eftersom familjen tillbringar somrarna i Gamla Köpstad söder om Varberg så ligger Åkulla bokskogar nära till hands. Där har jag tillbringat åtskilliga morgnar och sena kvällar för att försöka fotografera traktens rådjur och vildsvin, dock med ganska magert resultat. Det är svårt att röra sig tyst i bokskogen vilket gör det i stort sett omöjligt att smyga sig på djuren utan att bli upptäckt. I somras lade jag djurfotograferandet åt sidan och fokuserade mig istället helt på “Det andra Åkulla”. Det är ett projekt som jag inledde förra året och handlar om att upptäcka och fotografera mindre kända sidor av Åkulla bokskogsområden. Men om man rör sig bort från stigarna kan man hitta andra pärlor. Ett viktigt hjälpmedel i detta projekt har varit Skogsstyrelsens karttjänst Skogens pärlor, där nyckelbiotoper är markerade. Denna sommar blev det åtskilliga tidiga morgnar i skogarna med meditativt fotograferande i sköna miljöer. På köpet fick jag många fina möten med Åkullas rika fågel- och djurliv, vilka dock endast undantagsvis fastnade på bild.
Hösten har alltid varit min favoritårstid. Färgerna i naturen skiftar, först till intensiva varma färger för att sedan övergå i mer dämpade skalor. För mig är november den absolut bästa månaden för skogsfotografering. Naturen går till vila, skogen dryper av fukt och mossorna lyser i det mjuka ljuset som man som fotograf kan utnyttja hela den ljusa tiden av dygnet. Perioden mellan slutet av oktober och fram till den första kylan och snön – om den överhuvudtaget infinner sig – ägnar jag därför helst åt långa vandringar och fotografi i Risvedenskogarna norr om Göteborg. Denna höst har jag fortsatt på sommarens tema att besöka nyckelbiotoper och andra områden som ser intressanta ut på kartan. Det har blivit återbesök i några områden jag vandrade i för 10-15 år sedan och upptäcktsfärder med fotograferande till ett flertal nya platser, med siktet inställt på nyckelbiotoper. När jag nu i slutet av november skriver dessa raden hoppas jag fortsätta med detta några veckor till innan det blir dags för nästa fågelfotosäsong.
Epilog
Risveden var fram till 60-talet ett milsvitt obrutet skogslandskap, en vildmark som var aktuell att skyddas som nationalpark. Men så blev det tyvärr inte. En del av Risvedens skogar är glädjande nog nu skyddade i form av naturreservat. Samtidigt tycker jag att det är sorgligt att konstatera hur mycket av detta skogslandskap som kalavverkats och ersatts med planteringar. Sedan jag för första gången besökte Risveden på 90-talet har jag med egna ögon sett hur nya kalhyggen ideligen dyker upp. Detta är inget unikt för Risveden, det sker i ökande takt i hela Sverige. Som naturfotograf ser jag det som en viktig uppgift att dokumentera de få rester av naturskogar som återstår och med det förhoppningsvis visa hur en riktig skog kan se ut. En riktig skog är nämligen något helt annat än de monotona trädplanteringar som skogsindustrin gärna vill få oss att tro är skog.
Det pågår en het debatt om den svenska skogen. Ekonomiska intressen står mot värnandet av miljö och biologisk mångfald. Debatten är oerhört polariserad och ojämlik. Skogsindustrin, dess intresseorganisationer och bakomliggande ekonomiska intressen har ett enormt övertag vad gäller resurser för att påverka opinionen och politiken. Budskapet som förs fram från industrin är att Sverige aldrig har haft så mycket skog som nu, att svenskt skogsbruk är hållbart och en viktig väg mot omställningen mot ett fossilfritt samhälle och därigenom bidrar till att lösa klimatkrisen. Mot detta står en mer nyanserad bild baserad på forskning och fakta som visar att svenskt skogsbruk så som det bedrivs nu är förödande för den biologiska mångfalden och dessutom på kort sikt snarare riskerar att innebära ökade koldioxidutsläpp och därmed förvärra klimatkrisen. Jag hoppas att du som läser detta funderar över vilka du väljer att tro på och hur du vill att framtiden för Sveriges skogar skall utformas.”
