Naturjulkalendern 2020: Johan Lind

I Naturjulkalendern 2020 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Johan Lind är docent i etologi och forskar vid Stockholms universitet. Han är även prisbelönt naturfotograf och ordförande för föreningen Naturfotograferna/N. 

• Se fler av Johans bilder på Instagram

“Årets naturjulkalender hade kunnat handla om djur och natur i Sverige. Sveriges natur är full av hemligheter, drama och vackra upplevelser. Bland annat spenderade jag mycket tid i somras på det lilla brandfältet mellan Långsjön och Svartsjön i Paradiset söder om Stockholm. Där kunde man avnjuta nykläckta tallsvärmare, omöjligt pigga sotsvarta praktbaggar och deras lite lugnare kusiner, blå praktbaggar. En dröm har även gått i uppfyllelse i år. Jag fick se och fotografera häckande rödstrupig piplärka i de svenska fjällen. Jag tycker inte heller man ska underskatta dramat i vår stadsnatur. Stockholm bjuder på sträckskådning från Skinnarviksberget (ringtrast sträckande den 29 april!), duvhökar som skördar trastungar och stadens vackra gråtrutar. Men märkligt nog var jag i början av corona-året 2020 i Sydafrika, innan samhällen stängde ner. Och jag skulle vilja stanna en stund i Sydafrika.

Precis som Sverige har Sydafrika många nationalparker som berör en djupt. En skillnad mellan Sverige och Sydafrika är däremot tillgänglighet till vildmark. Inte så långt ifrån Sydafrikas största storstadsområde, Johannesburg, ligger en riktig vildmark, den berömda Kruger nationalpark. Kruger nationalpark är vidsträckt, i öst-västlig riktning är den ungefär fem till sex mil bred men den sträcker sig hela 36 mil i nord-sydlig riktning. Dessa nästan 20 000 kvadratkilometer nationalpark hänger dessutom ihop med annan vild och skyddad natur i grannländerna Mozambique och Zimbabwe. Vad är 20 000 kvadratkilometer kan man fråga sig? Jo, det är nästan tre gånger så stor yta som alla Sveriges nationalparker tillsammans, inklusive vattenytorna i Kosterhavets och Färnebofjärdens nationalpark. Det är större än Värmland, det är större än Ångermanland.

Sydafrikas nationalparker upptar tillsammans en fantasieggande yta, hela 80 000 kvadratkilometer. Det är en yta lika stor som Svealand, en yta för djur, svampar och växter att frodas på. Men är det så imponerande? Sydafrika är ju ett mycket stort land, det är väl klart att de också ska skydda mycket mark åt naturen. Men, Sydafrikas stora yta till trots, upptar deras nationalparker även i relativa mått en mycket högre andel mark än vad våra nationalparker gör i Sverige. Deras nationalparker utgör hela fyra gånger så stor andel av den totala landytan jämfört med nationalparkerna i Sverige. Nationalparker ska vara vårt finaste, som nation är det vårt ansvar att skydda arter, deras genetiska variation och ekosystem. Men vad händer med vår vildmark? Nedanför fjällen har vi inga vidsträckta vildmarker kvar, det saknas helt stora skyddade områden där nästan alla svenskar bor, i Syd- och i Mellansverige. Undantar man de stora nationalparkerna i fjällkedjan upptar nationalparker nedanför fjällen bara 885 kvadratkilometer, det är som Båstads kommun. Vi svenskar har tyvärr inte tillgång till vildmark. Det är klart att det finns fin natur, men den utgörs av blott små öar i ett hav av produktionsskog med få natur- och estetiska värden.

När vildmark får existera fritt sker makalösa saker, till exempel att den kan innehålla en talrik megafauna. En totalinventering av Kruger med hjälp av helikopter resulterade i den ofattbara summan 17 086 elefanter. Det är fler elefanter per yta än älgar i Sverige. Tänk ett framtida Sverige med några områden i Syd- och Mellansverige där naturen får sköta sig själv, där människor får agera besökare. Där djur inte jagas av människan, där vilda djur får göra vilda saker, och som människor får uppleva på naturens villkor. Som i Kruger nationalpark.

I Kruger nationalpark sköter sig i det närmaste naturen sig själv. Här är jakt strikt förbjuden. Men är det inte paradoxalt att den här nationalparken är så tillgänglig? Parken har ett vägnät där vi besökare får köra, långsamt. Man får inte lämna vägen och man får inte gå ut ur bilen, man ser bara det som visar upp sig. Vill en lejoninna, till besökarnas behag, gå upp och vila på asfalten så gör hon det. Parken kritiseras ofta bland turister och fotografer för att man inte får vara ifred, att många besökare samlas runt ett lejon eller en leopard på vägen. Ibland kan det visserligen bli trångt och ibland beter sig människor olämpligt. Men då parken är så enorm kan man samtidigt leta djur en hel dag utan att stöta på fler än en handfull andra människor. Dessutom, gillar man att själv leta och hitta djur är Kruger fantastiskt. Men, är det inte något kittlande och vackert med Kruger? När lejoninnan tröttnar på bilarna och människorna lämnar hon vägen och då får ingen följa efter. Kruger nationalpark är en djurens fristad.

Vissa överraskningar är stora, vissa är små. Och ibland uppstår märkliga bildlägen. Här har en gräshoppa landat på bilens framruta och satt stilla tillräckligt länge för att förevigas.

Ett problem alla länder står inför är skydd av arter med höga krav. De där krävande djuren som bara existerar i låga tätheter. Sydlig hornkorp är en enorm fågel som just har stora revir och en långsam livscykel. Det rimmar illa med modernt jord- och skogsbruk, och i Sydafrika är sydlig hornkorp utrotningshotad, trots de enorma arealerna skyddad mark. Dessa hornkorpar häckar med assistans av hjälparindivider. Studier pekar på att häckningar sällan lyckas om inte paret får hjälp med ungarna av individer som har flera års erfarenheter av att hjälpa ett häckande par. Utan erfarna hjälpare överlever inte ungarna. Fåglarna lever mycket länge och har i fångenskap uppnått åldrar uppemot 70 år. I det vilda räknar man med att fåglar blir över trettio år gamla. 

Bristen på stora områden med rik natur i Sverige har lett till att många arter dött ut. Tidigare levde svarta storkar och mellanspettar  i svenska skogar. Det har gått visenter här. Vildren har funnits i både svenska skogar och på fjäll. Aldrig har våra sista spillror skyddad natur varit mer hotade än idag. Jag hoppas frågan om natur med höga värden blir än mer aktuell så att politiker vågar fatta beslut om skydd av större areor och av hotade arter. Andra länder kan avvara stora ytor natur för både naturens och människans skull. Vi har i lagar och förordningar förbundit oss att göra detta, men hittills vinner exploateringsintressen systematiskt över dessa andra mål. Då storstadsområden generellt har närmare till skyddad natur är det också en rättvisefråga. Ska man i framtiden vara tvungen att flytta till en storstad om man vill ha möjlighet att uppleva natur med höga värden? Våra duvhökar mår bra i Stockholm, vi har gott om tjocka och gamla tallar som passar till boträd och det finns gott om mat här. Jag kan knappt ta en längre promenad i Stockholm utan att se duvhök. Hur ofta ser du duvhök när du går i en mellansvensk skog? Under de senaste 200 åren försvann 98% av ädellövskogen från de tre sydligaste länen. Vi har inga större sammanhängande ädellövskogar kvar i Sverige. Med skogsindustrins framfart riskerar vi nu att även förlora de sista barrskogarna, och förlorar vi dessa förlorar vi även deras hemligheter, drama och möjligheter till vackra upplevelser och lycka.”