I Naturjulkalendern 2020 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Frida Hermansson arbetar som fotograf och grafisk formgivare. I naturfotografin kan hon kombinera sitt intresse för konst, färg och form med den djupa kärleken till naturen. Frida har haft flera utställningar, är publicerad i Fotosidan Magasin, Camera Natura, i boken ”Upplevelser i Stockholms Natur”, gästinstagrammar då och då för Naturhistoriska Riksmuseet samt är en populär föredragshållare. Frida arrangerar även fotoresor till Tanzania, Svalbard, Island, Norge och håller workshops och resor runt om i Sverige. Under hösten 2017 medverkade hon i Mitt i Naturen, om konsten att fotografera och filma natur.
• Se fler av Fridas bilder på fridahermansson.com, Instagram och Facebook
“Som för oss alla har ju 2020 blivit ett annorlunda år, och så även för mig. Ett år av oro och inställda planer, livet är liksom satt på vänt. Det har varit ett tungt år för min del, med sjukdomar i familjen och att som egenföretagare över en natt få alla uppdrag inställda eller uppskjutna, samtidigt som vi bygger upp vår lilla gård med allt vad det innebär. Jag har svävat mellan en nästintill förlamande hopplöshet och jävlar anamma, mellan apati och energi. En bergochdalbana av känslor. Mer än någonsin har naturen varit min viktigaste plats för återhämtning, reflektion och inspiration. Jag är enormt tacksam över att jag bor med naturen runt husknuten och har så nära till flera vackra platser och ett fantastiskt djurliv.
Mandelblom i Alpujarras
Strax före Coronan bröt ut i Europa åkte jag till Andalusien för att reka inför en fotoresa. Jag tillbringade några intensiva och fullspäckade dagar där. Resan började vid kusten nära Gibraltar och gick vidare via trollska korkekskogar, vackra bergsområden med milsvida vyer, grafiskt utformade jordbrukslandskap och den förgiftade floden Rio Tinto för att tillslut ta mig till Alpujarras – ett område vid Sierra Nevadas södra sluttningar, bland annat känt för sina mandelträdsodlingar. I februari/mars står träden i blom och landskapet skimrar i rosa och vitt. Det var en fantastiskt fin upplevelse att köra omkring på de slingrande bergsvägarna med Sierra Nevadas snöklädda toppar i bakgrunden. Eftersom man kunde komma upp på ganska hög höjd fanns det många olika bildmöjligheter och just den här bilden är tagen en liten stund efter att solen gått upp. Här kommer strålarna precis över bergskammen och tänder upp alla blommorna mot bergssidan bakom som fortfarande ligger i skugga.
Borta bra, men hemma bäst?
Strax efter det att jag kom hem från Spanien ökade Coronan i Europa. Jag hade en mycket efterlängtad resa till Zimbabwe och Botswana inbokad sedan länge. Vi skulle åka i mitten av mars och vi började känna att läget med Coronan eskalerade, men än så länge var det relativt lugnt i Sverige och helt lugnt i Afrika, så vi kände oss positiva fram till strax innan avfärd. Vi som skulle åka bestämde oss ändå för att försöka, det fanns ingen avrådan och skulle vi hoppa av nu, var allt vi satsat förlorat. Vi kom till Arlanda, checkade in bagaget och tog varsitt glas champagne. Äntligen! Nu fick det bära eller brista, men iväg skulle vi. Då kom samtalet från våra medresenärer, resebyrån i Botswana hade ordnat så att vi fick flytta fram resan ett år. Eftersom läget bara förvärrades för varje minut kände vi att det förmodligen var klokast att stanna hemma, så det var bara att hämta ut bagaget igen och fruktansvärt besvikna återvända hem. Ja, och sen bröt hela Coronaeländet ut med allt vad det inneburit.
Till slut tog jag mig i kragen och gav mig ut för att följa våren, kanske den vackraste tiden på hela året. Det blev många fantastiska morgnar och upplevelser ute i mina omgivningar, men just den här morgonen i mitten av juni slog alla rekord. Det var en vacker morgon med böljande dimmor och när solen väl gick upp blev det om möjligt ännu vackrare. Jag fotograferade länge bland björkarna innan jag begav mig ner till sjön. Även om solen kommit upp en bit på himlen låg dimmorna kvar och det var oerhört vackert och många sjöfåglar. Efter en stund vid sjön tänkte jag gå en sväng och se om jag kunde hitta några djur, och det tog inte lång stund innan jag lyckades smyga mig på ett par vildsvin som låg och vilade i en sluttning. Jag tog mig vidare en bit bort och upptäckte tre harar på ett fält och en räv som smög på dem. Jag fick några bilder på räven innan den upptäckte mig och försvann. Jag satte mig ner, gömd av bilen och väntade en stund för att se om den skulle komma tillbaka. Hararna var fortfarande kvar. Plötsligt hör jag intensivt fågelkvitter och ser en hel flock av små fåglar komma flygande precis framför mig, de är upprörda verkar det som och det tar inte lång tid innan jag ser varför. De är nämligen jagade av en duvhök. Duvhöken ger upp sin jakt och slår sig ner mitt på vägen, bara ca 50 meter framför mig. Den stannar en liten stund och jag får några bilder. Efter att ha haft en sån otrolig morgon borde jag bara ta mig hem och äta frukost, men jag tänker att jag tar en sväng förbi grävlingarna. Även de var med på noterna denna morgon och jag fick ett fint möte även där.
Trollskogen
Det finns ett stort grävlingsgryt bara några minuters promenad från mitt hus och jag bestämde mig för att verkligen försöka få bilder av grävlingar i år. Det är en riktig dröm att få se dem på nära håll och innan den här våren hade jag bara sett någon enstaka grävling på håll eller trafikdödade grävlingar längs vägen. Jag har tappat räkningen på hur många kvällar och morgnar jag tillbringat vid grytet. I början var de blyga och vågade sig inte fram, så det är många timmar tillbringade där på en sten, lyssnandes till fågelsång och vindens sus i träden. Snart lärde jag känna denna lilla plats i skogen. Visste vart blåmesarna byggde bo, att det var tre olika hackspettspar som bodde i asparna nedanför kullen och att rådjuren hade sitt promenadstråk strax intill. Det bor många korpar och kråkor i skogen och man hör dem ofta. Flera gånger verkar kråkorna extra upprörda och en morgon förstod jag varför. Jag satt på min sten och bevakade grytet då två kråkor kom flygandes precis över mitt huvud med upprörda rop, efter dem kom en kattuggla. Ugglan gav upp jakten och satte sig i en asp en liten bit ifrån mig och jag kunde få några bilder. Jag hade hört kattugglan många gånger och sett dem flyga över gårdsplanen i mörkret, men aldrig så här! Ett par veckor senare upprepar sig scenariot, men då på kvällstid. Denna gång sätter sig ugglan i en tall en liten bit bort och jag får några bilder. Någon kväll senare händer det igen och denna gång sätter den sig på en gren två meter ovanför mig. Alldeles för nära för att ens försöka fotografera. Vi får ögonkontakt en liten stund och sen flyger den iväg.
Grannen har en kattuggleholk där han besviket konstaterat att det aldrig blir någon häckning. Holken ligger bara en kort bit från grävlingsgrytet och efter alla de här upplevelserna känns det som att det är en häckning någonstans i närheten i alla fall. Så det blev till att bevaka holken och glädjen var stor när jag hörde ljud där inne. Ännu gladare blev jag en morgon när jag kom dit och upptäckte detta lilla yrvakna troll på en gren strax utanför holken.
Grävlingslycka
Hur gick det med grävlingarna då? Bra! Alla timmar av väntan gav resultat. Tillslut verkade de vänja sig vid min närvaro och allt oftare kikade de upp. De är otroligt charmiga och nyfikna. Vid flera tillfällen kom det upp en grävling en bit bort, spanade lite och vädrade åt mitt håll, sen kunde den snabbt försvinna ner för att några sekunder senare kika upp ur ett annat hål närmare mig. Jag har blivit granskad ur många olika vinklar vid det här laget. Det har blivit en hel del bilder under våren och sommaren. Denna är nog en av favoriterna.
Efter stormen
Under hösten tappade jag lite fart i mitt fotograferande, men som tur var kom jag iväg till vackra Gotland där jag höll en workshop i landskapsfotografering. Det blev inspirerande dagar med härliga deltagare (på Coronaavstånd) och varierande väderförhållanden. Den här bilden är från vår första morgon vid Folhammars raukområde. Det var ett gäng något skeptiska men mycket tappra deltagare som klev ut ur bilarna i mörkret på morgonen. Regnet öste ner och det blåste upp mot 22 m/s i byarna. Enligt prognosen skulle vädret skifta under morgonen så jag försökte peppa alla att ta sig ut ändå och leta upp kompositioner och göra ett försök mellan de värsta skurarna. Plötsligt avtog regnet, molntäcket sprack upp litegrann, och det uppstod ett vackert ljus som fick havet att skimra i turkosblått mot den blyertsgrå himlen. Sånt där efter stormen-ljus som blir alldeles extra vackert när det reflekteras i kalksten.
Kanske lite klyschigt, men i dessa tider är det rätt skönt att tänka att det alltid kommer ett lugn efter stormen. Även om det inte alltid känns så när man står där i mörkret med regnet piskande i ansiktet och vinden tjutande i öronen.”
