Naturjulkalendern 2020: Eva Danelius
Bilden på den hoppande hjorten var en bild av spirande hopp inför framtiden. Nu har jag laddat den med nytt hopp. Hopp om att vi ska uthärda och komma genom det svåra och inse, att vi klarar att ställa om. Förhoppningsvis har en del dessutom fått insikt i att man kan leva annorlunda än tidigare och ändra sitt beteende och sina preferenser också när pandemin är över. Bara så finns det ett fortsatt hopp för vår planet och vår överlevnad
I Naturjulkalendern 2020 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Eva Danelius har fotograferat i stort sett hela livet men sedan millenniumskiftet upptar det en stor del av hennes tid och kameran är en ständig följeslagare. De senaste åren har hennes fotograferande handlat mycket om fåglar, ofta vanliga fåglar fotograferade i närheten, men återgivna på olika sätt. Eva Danelius är medlem i PhotoNatura.
• Se fler av Evas bilder på Evadanelius.se, Facebook och Instagram.
“Min drivkraft är lust och nyfikenhet. Det gäller både kunskapsinhämtande och bildskapande och min ambition är ofta, att förmedla något mer än det uppenbara i mina bilder.
Året började bra. En av årets stora begivenheter var de miljontals bergfinkar som under ett antal veckor höll till vid Rössjön i nordvästra Skåne. I skymningen kunde man se fåglarna flyga in till sin nattplats i barrskogen efter att ha försett sig med bokollon i de omgivande bokskogarna. Det var ett skådespel av rang. Stundtals förmörkades himlen och medan de flesta lät sig förföras fanns en del, som tyckte att det gav dåliga vibbar. I efterhand har jag läst, att fenomenet i gamla tider ansågs vara ett omen. Ett tecken på förestående sjukdom och elände. Anledningen till finkarnas mångfald och beteende var den rika tillgången på bokollon och det kanske kan ses som ett tecken på den obalans och de förändringar vi nu bevittnar. Ett dåligt tecken?
2020 är året som de flesta kommer att minnas som ett förlorat år på grund av Coronapandemin.
Men våren kom med ljus och värme och få av oss anade vad som komma skulle. Vi gladdes åt sippor och grönska och såg fram mot en ljus framtid.
Vi blev alla påverkade antingen vi blev sjuka eller av alla begränsningar som viruset ledde till. För egen del slogs min tillvaro sönder av en helt annan anledning men därmed blev inget som jag planerat och hoppats på vare sig fotomässigt eller annars.
Med alla begränsningar i pandemins spår följde en massvandring ut i Naturen. Bilden från Hornborgasjön får symbolisera att trängseln flyttade utomhus. Men vi är ju lyckligt lottade i vårt land och om alla bara sköter sig finns det plats för oss alla. Kanske kan det också bidra till ett ökat intresse för och engagemang i vår natur.
Jag hamnade i ett stort tomt mörker och resten av året har jag långsamt försökt hitta fotfästet igen men det har varit en tung och smärtsam vandring. Istället för att fullfölja det jag planerat fick mitt begränsade fotograferande till största delen en terapeutisk funktion. Istället för att bidra till att väcka andras engagemang för Naturen räckte jag bara till för mig själv och Naturen blev den läkande kraften. Bilderna blev mestadels mörka men jag har valt ut några som speglar det ljus som jag ändå tycker mig ha funnit.”
Till och med vid groddammen var det en strid ström av flanörer som passerade men grodorna lät sig inte störas i sitt uppsåt att säkra sin egen arts fortlevnad.
Bilden på den hoppande hjorten var en bild av spirande hopp inför framtiden. Nu har jag laddat den med nytt hopp. Hopp om att vi ska uthärda och komma genom det svåra och inse, att vi klarar att ställa om. Förhoppningsvis har en del dessutom fått insikt i att man kan leva annorlunda än tidigare och ändra sitt beteende och sina preferenser också när pandemin är över. Bara så finns det ett fortsatt hopp för vår planet och vår överlevnad
