Naturjulkalendern 2020: Camilla Noresson

I Naturjulkalendern 2020 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Camilla Noresson hittar motiv överallt och brinner extra hårt för makromotiven, mönstren, utsnitten och figurerna. Hon vill skapa förståelse för naturen och därmed öka chansen att den ska bevaras. Medlem i Naturfotograferna och Photo Natura.

• Se fler av Camillas bilder på camillanoresson.se, Instagram eller Facebook.

“Med min sambo bor jag i Malmö. Vi har ett gemensamt intresse för natur och naturfotografering. Det har blivit en livsstil och ur den hämtar vi energi i naturen som ger oss näring åt våra kreativa ådror. För mig blev det också ett redskap att uttrycka känslor, visa naturen och förmedla budskap.

Motiv hittar jag överallt, framförallt i min närmiljö men åker på tur då och då. Varmast om hjärtat ligger makromotiven, mönstren, utsnitten och figurerna men tätt därefter kommer kustlandskapet och skogen.

Jag vill förmedla energier och känslor vidare till andra människor via mina bilder. Få dem att tycka om naturen och vilja bevara den men även skapa förståelse för hur viktig den är och skapa ett engagemang genom att beröra själen. För man kan väl inte förstöra det som kärleksfullt fångat själen och berört en?

Mitt fotografiska år 2020

Mitt fotografiska år? Ja, nu fick jag fundera ordentligt. Var det inte detta året vi bestämde oss för att ställa in och förtränga? Eller kan man ens göra det? Nä, såklart inte. Tiden den går oavsett om upplevelserna är bra eller dåliga.

Precis innan året började skedde en tråkig händelse i familjen så det var en del att ta tag i. Men man gör vad man måste. Blev några få turer till havet i januari mest för att rensa tankarna. Måstena blev klara till slut och i februari såg jag fram emot en tur till Skagen i Danmark med några goda fotovänner. Det blev en trevlig resa trots vi hade lite otur med vädret. Jag är glad för dramatiska väderlekar men regnet kunde uteblivit lite mer.

En tidig morgon fick vi en bra stund längst ute på Grenen innan himlen öppnade sig. Det var bra drag i molnen och havet svepte med kraft mot stranden. Jag stod ute i havet i mina vadarstövlar och försökte få allt att stå still och vara snabb men ville ändå ha lite långa slutartider för att få effekt på vågorna.

Kvällarna var mörka och vi lagade god mat och hade trevligt. Samtidigt följde vi nyheterna. Det spreds ett virus som vi nu alla känner till. Men knappast hade vi då kunnat föreställa oss hur konsekvenserna skulle bli i dess fotspår.

Våren kom och man försökte anpassa sig. Rekommendationen var att vi inte fick resa så långt så det var till stor fördel att känna till sina fotografiska smultronställen i närmiljön. Ställen som kanske inte andra känner till eller som inte är tillräckligt populära. Till hot-spotsen utanför Malmö och runt om i Skåne var det inte lönt att åka då skogar, parkeringar och vägar svämmade över med människor som nu, då de inte kunde resa utomlands, skulle uppleva naturen i sin hemmamiljö. På gott och ont.

En sak jag konstaterade är att folk måste skaffa sig mer naturvett. Jag förstår inte att man säger att naturen är fantastisk ena stunden och i nästa stund slänger man skräpet under ett träd. Eller detta evinnerliga toapapper som nu på många ställen ligger som små vita tussar överallt. Det är tråkigt och sorgligt att se.

Blåsippor, vitsippor och gulsippor med flera vårblommor förevigades på minneskortet. Precis som det är en traditionell sed på våren att man måsta fylla sin bildbank med ännu fler bilder på dem. Det går liksom inte att låta bli. Grodor är också ett favoritmotiv och vi hittade t om en damm inne i Malmö där körsången överröstade trafiken.

På Falsterbonäsets stränder var det massor med folk i sommar. Men vi gjorde som vi brukar göra. Åkte ner sena eftermiddagar med fotogrejor i ryggsäckarna, mat i kylväskan och badgrejorna intryckta lite här och där och stannade där till sen kväll. Underbart. Speciellt de veckorna när temperaturen steg till varmare nivåer. Och på vägen ner mötte vi den evinnerliga bilkön av badgäster som skulle köra hemåt.

En vindstilla augustikväll i Skanör blev det en underbar färgskala på himlen. Det var så många segelbåtar att Skanörs hamn blev fylld så båtarna ankrade upp längs kusten. Till Skanör åker vi inte så ofta under sommarsäsongen men ett par kvällar åkte vi dit och med teleobjektivet i rörelse försökte jag illustrera social distansering i den vackra färgskalan.

Redan tidigt på våren bestämde vi oss för att damma av vår genom åren väl använda gamla campingutrustning. Det var ett sätt att hålla avstånd från folkmassorna och dessutom ett ypperligt sätt att träffa vänner, fota och umgås utomhus. Jag älskar att sova i tält ute i naturen så det var för oss ett naturligt val att göra.
På midsommar tältade vi på landet och då fick vi testat det gamla gröna tunneltältet i ösregn en hel timme på natten utan att en droppe kom in. Perfekt. Semesterplanerna kunde smidas vidare.

Semestern tillbringade vi vid en mysig sjö i Småland dit våra fotovänner kom och vi hade några fina dagar. Att vakna tidigt och vara så nödig att man bara måste krypa ur den varma sköna sovsäcken och bege sig ut i buskarna kanske inte låter så tilltalande. Men vad gör man när man dragit upp dragkedjan på tältet, tittat ut över sjön och sett dimmorna dansa över vattenytan? Jo, man yrar ut i den svala morgonen med skorna på tre kvart och kameran i handen istället för toarullen och ställer sig och fotar.

Jungfrusländor har jag studerat en del i sommar. Längs Sege å utanför Malmö blev det några tidiga morgnar och även sena eftermiddagar. Det roliga var att studera de blåbandade jungfrusländornas beteende. Hanarna försvarade sitt revir längs ån mot andra hanar. Man såg väldigt tydligt vilken sträcka som var utvald. Honorna som kom in i reviret ville de para sig med. På morgnarna satt sländorna daggvåta i vasstråna längs ån. Desto mer de torkade desto längre upp kröp de på stråna. Till sist flög de iväg och valde ut en hög växt i solen. Nu var de hungriga. Så fort de fick syn på en liten insekt flög de en sväng, tog den och så tillbaka till samma strå hela tiden. Det var bara att ställa sig där med kameran och vänta tills rätt fotoläge inföll.

När vi var på väg hem en dag fick vi en bonusupplevelse. I närheten ligger en damm och över den flög en fiskgjuse. Plötsligt dök den ner i vattnet och upp kom den med en fisk. Eftersom stället ligger precis innanför Malmös stadsgräns känns det lite kul att skriva att man sett en fiskande fiskgjuse i Malmö.

Alnarpsparken är ett ställe jag gärna åker till för att fota på våren. I år åkte jag dit lite på hösten också. Om man inte hittar svampar eller något annat kul där kan man alltid botanisera bland blommorna med något gammalt analogt objektiv. I Alnarp finns det olika blommande blommor hela våren, sommaren och hösten.

Under hösten tröttnade jag på min bil som ställde till det ena efter det andra bekymret så den gjorde jag mig av med och började leta upp något bättre. Det tog lite tid men så fort jag var hjulburen igen så hann jag precis ta en tur till Söderåsen för att njuta av de sista höstfärgerna.

Jag brukar avsluta året här på Natursidans julkalender med en önskan om hjälp att sprida information. På naturreservatet Måkläppen, som är hem för många sälar, ser jag alltför många besökare som går på tok för nära sälarna. Rekommenderat avstånd att hålla är 50 meter. Drönare och hundar har också börjat dyka upp mer och mer och det är totalförbjudet där ute! Information om vad som gäller på Måkläppen finns att läsa på Länsstyrelsen Skånes hemsida vilket jag uppmanar alla besökare att göra.

Med det önskar jag er alla ett Gott slut på 2020 och ett Gott Nytt år 2021. Visa respekt i naturen och bevara den. Ta hand om er, era nära och kära och håll er friska. År 2021 kommer förmodligen att bli ett år vi inte heller kan kalla normalt. Och vad är egentligen normalt? Det är nog ganska individuellt men nu har vi var och en chansen att skapa en ny bättre normal. Nu stöps vi om som ljus och en vacker dag kan vi skina igen och då förhoppningsvis med en hållbarare låga. Varför inte ta chansen.”