Maj. Ett böljande vårlandskap i det inre av Halland. Vägen mellan Rolfstorp och Skällinge har flera gånger korats till Hallands vackraste väg.
I Naturjulkalendern 2020 presenteras varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Annette Seldén har fotograferat i över 35 år, är sedan 2008 invald i föreningen Naturfotograferna /N och har deltagit i ett stort antal fotofestivaler och utställningar genom åren.
• Se fler av Annette Seldéns bilder på Seldenphoto.se, Facebook eller Instagram
“Året 2020 kommer vara ett år vi alla kommer att minnas i framtiden. Året då viruset drabbade hela vårt klot med fruktansvärda konsekvenser men också året då allt blev inställt, inklusive mina egna fotoplaner.
I januari satt vi och planerade vart i Norge vi skulle dyka, paddla, fjällvandra och fiska till sommaren. En del av nöjet med en resa är just planeringen innan. Titta på kartor, googla, leta information om platser, drömma. Då hade vi aldrig i vår vildaste fantasi kunnat ana vad som väntade.
Mars. Årets enda ”dyk” blev nog både det grundaste och närmaste någonsin. Iklädd torrdräkt, fenor och mask tog jag med undervattenskameran och kröp ner i dammen hemmavid. Här här leker paddorna på våren. Sikten är inte mer än någon decimeter, och smyger man sakta, sakta fram så kan man komma dem riktigt nära.
Pandemin fick många att tänka om. Det odlades grönsaker som aldrig förr, det bakades eget bröd. Människorna öppnade sitt fönster och upptäckte att det fanns natur utanför. Naturreservaten överhopades med bilar på parkeringsplatserna, folk trängdes på stigarna till de mest populära reservaten. Man skrev i Facebookgrupper och debattartiklar om vårt globala resande som den största orsaken till den enormt snabba smittspridningen. Någonstans började det tränga in hos en del människor hur fel det är att resa runt halva klotet flera gånger om året enbart för sitt eget nöje och välbefinnande.
Jag funderar. Behövs det ett globalt virus som dödar tusentals människor för att man ska förstå vad vi gör för fel?
Vi som inte hör till kategorin som åker på shoppingtur till köpcentret flera gånger i månaden, vi som inte åker på skidresa till alperna en gång om året. Vi som inte åker på en så kallad solresa både en och två gånger om året. Vi som alltid odlat våra egna grönsaker under sommarhalvåret. Vi som bakar vårt eget bröd och lagar maten från rena råvaror. Vi som alltid har mat i skafferi, kyl och frys för mer än en vecka i taget. Vi som alltid rört oss ute i naturen året runt. För oss var det kanske inte så stor omställning när pandemin kom. Vi som försökt få andra människor att förstå att deras sätt att leva inte är hållbart.
Det trängde möjligen in hos en del. Då. Men tyvärr verkade det som helt bortblåst, när myndigheterna under sommaren lättade på reserestriktionerna och charterresorna snabbt blev fullbokade och svenskarna kastade sig iväg till diverse länder i Europa. Trots allt som hänt, trots att viruset på intet sätt var borta, bara vilade lite under sommaren. Man blir beklämd och det är bara sorgligt hur människor tänker och agerar.
Maj. Ett böljande vårlandskap i det inre av Halland. Vägen mellan Rolfstorp och Skällinge har flera gånger korats till Hallands vackraste väg.
Isolering till trots, några fina turer blev det ändå, den längsta både utanför min hemkommun och till och med så långt som utanför Hallands länsgräns, en av de få tillfällen hittills detta år som jag varit utanför länet.
Bohuslän ligger mig varmt om hjärtat då en stor del av släkten kommer därifrån, och många är de somrar jag tillbringat runt Lysekil och Munkedal. Det var också här jag en gång i tiden påbörjade min dykutbildning som 14-åring.
Maj. En tur med kajaken i Bohusläns skärgård. Ett åskväder tornar upp sig i horisonten och skapar en magnifik bakgrundsfond.
Sonen och jag bestämde oss för en liten kajakexpedition bland klippor och skär utanför Orust. I maj månad, som är den absolut bästa tiden för en kajakpaddlare, är det i princip folktomt, men ett myllrande liv i naturen och ett alldeles underbart ljus om kvällar och tidiga mornar. Vi fick uppleva både nattpaddling i mörker på ett stilla hav med pannlampa för att läsa sjökortet, men också rejäl sjö och riktig berg-och dalbana. Sonen fiskade, plockade snäckor, badade, och ibland bara satt och tittade i kajaken, på allt spännande som rörde sig på de grunda bottnarna. En helt fantastisk tur där vi verkligen njöt av livet.
På hemmaplan har jag haft en del guidningar i naturreservaten i Länsstyrelsens regi, något som varit enormt uppskattat. Tyvärr blir det inte så mycket av eget fotograferande när man ska guida sina deltagare, men några bilder både före och efter turerna fastnade ändå på minneskortet.
Drömmen om resan till Norge förblev en dröm allt eftersom sommaren gick.
Desto fler paddlingsturer har det blivit i mina hemmavatten och till min favoritö Nidingen. Det tar ungefär ett par timmar att paddla ut, totalt över en mil och 6 km över öppet hav. Vi är mitt emellan Kattegatt och Skagerakk, här får man hålla noggrann koll på väderprognosen innan man ger sig iväg.
Dessa små åkerholmar är en livsviktig miljö för många av våra arter som förr fanns spridda i hela det gamla kulturlandskapet.
Hösten har ägnats åt några spontanturer med kamera och drönare när det funnits tid och energi över.
I övrigt så har en hel del tid under året ägnats åt att kämpa emot en exploatering av en stadsnära våtmark i min kommun. Våtmarken hotas av igenläggning. Bristfälliga naturinventeringar och miljökonsekvensbeskrivningar som går företagens ärenden har fått både mig som drabbad markägare och det lokala fiskevårdsnätverket och Naturskyddsföreningen att kämpa med överklaganden och skrivelser. Men tyvärr är det David mot Goliat. Företag, vars vinster efter exploateringen kommer att ligga i mångmiljonklassen, kan anlita den mest slipade advokatbyrån för att slå sönder de argument vi lyfter fram, argument som att det finns stora risker att våra vattendrag blir förgiftade, att livsmiljön för de arter som lever både i och runt den aktuella våtmarken förstörs och förgiftas. Självklara argument, som man kan finna stöd för i Sveriges miljömål och Naturvårdsverkets riktlinjer Myllrande Våtmarker, men som Mark och Miljööverdomstolen anser inte är tillräckliga då man menar att samhällsnyttan är större och viktigare än förlusten av ett stycke natur. Då talar vi om mark till ett industriområde. Samhällsnytta för vem undrar jag? Fler köpcenter och butiker? Behöver vi det? I vår kommun och tätort trängs redan alla kedjor på de befintliga gigantiska arealerna runt stan. Ett industriområde är alltså viktigare än att förstöra en våtmark och riskera hela dess avrinningsområde.
Hösten är som en färgpalett och det finns ingen annan årstid som slår hösten i både färgprakt och variation.
Vad ska vi med dessa miljömål till när de ändå inte efterlevs? Det är verkligen tungt och deprimerande att kämpa för naturens bästa när man ser och förstår hur systemet i praktiken fungerar. Pengar styr, lagar och regler kan tolkas som det passar.
Om vi någonsin ska lyckas med att rädda våra inhemska arter och bevara deras livsmiljö är det första steget att flytta över all miljökontroll, all naturinventering och upprättande av miljökonsekvensbeskrivningar från det privata näringslivet, som är jäviga i varenda situation, tillbaka till myndigheterna. Det här gäller precis allt, exploatering av skog, mark och vatten.
Det kan aldrig någonsin bli en objektiv utredning så länge någon eller några har ett ekonomiskt intresse i en exploatering om den utförs av densamma.
Vi hoppas att 2021 blir bättre i alla avseenden, och att vi så småningom lyckas övertyga samhällsplanerare och domstolar om att bevara de områden med höga naturvärden som finns istället för att förstöra dem för alltid.”
