Naturjulkalendern 2019: Sara Skidell
Året började lugnt med fågelskådning och fotografering. Jag fick njuta av hökuggla, härfågel, blåhake och många andra roliga fåglar. Det som dock kom att vara ett av dem roligaste sakerna att se var inte en fågel utan en huggorm som precis vaknat ur sin dvala och låg och solade helt öppet i gräset.
I Naturjulkalender 2019 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Sara Skidell har varit intresserad av fåglar, djur och natur hela sitt liv. Hon älskar att resa, inte bara utomlands utan även i Sverige. Speciellt Öland och västkusten ligger henne varmt om hjärtat och vart hon än går är kameran alltid med. Hon är även medlem i Young Nordic Nature Photographers.
• Se fler av Saras bilder på Skidellphotography.com och Instagram
“2019 har varit bjudit på en blandning av sibiriska fåglar, svenska ormar och stadsnära fotografering.”
Året började lugnt med fågelskådning och fotografering. Jag fick njuta av hökuggla, härfågel, blåhake och många andra roliga fåglar. Det som dock kom att vara ett av dem roligaste sakerna att se var inte en fågel utan en huggorm som precis vaknat ur sin dvala och låg och solade helt öppet i gräset.
Efter att ha jobbat på Ottenby fågelstation under två säsonger ville jag besöka andra fågelstationer i andra länder. Asien har alltid lockat med sin sibiriska arter och därför begav jag mig till Mongoliet i mitten av april för två månaders ringmärkning vid två olika fågelstationer. En i västra och en i östra. Båda fågelstationerna bjöd på massor med nya fåglar jag aldrig sett tidigare. Efter en av dem västa dagarna vädermässigt med allt från sandstorm till snöstorm dök plötsligt den här vitgumpade buskskvättan upp. Den hoppade runt i snöfallet och verkade inte bry sig om snön.
Efter två månader på ringmärknings stationerna reste jag till södra Mongoliet och Gobiöknen. Även om man fångades av den häftiga miljön som bestod av stora sanddynor och vidsträckta områden som sträckte sig så långt ögat nådde så fick man inte missa detaljerna. Om man tittade i kanterna till sanddynorna kunde man hitta ödlor som sprang runt bland torra små buskar och letade mat.
Även om Gobiöken förknippas med öken, vilket inte är så konstigt, så får man inte missa Yolin Am. Det är ett stort isfält med berg på båda sidorna. Här lever brun järnsparv, vitvingad snöfink, lammgam och mycket mer. Bland alla dessa fåglar sprang pipharar runt. De var helt orädda och man kunde komma dem mycket nära.
Väl tillbaka i Sverige blev det jobb och nu skola. Men bara för att jag går i skolan betyder det inte att jag inte kan njuta av naturen. Jag kan alltid ta en promenad och njuta av sothönsen, mesarna och som på bilder gräsänderna som aldrig slutar underhålla en.
