I Naturjulkalender 2019 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Eva Danelius har fotograferat i stort sett hela livet men sedan millenniumskiftet upptar det en stor del av hennes tid och kameran är en ständig följeslagare. De senaste åren har hennes fotograferande handlat mycket om fåglar, ofta vanliga fåglar fotograferade i närheten, men återgivna på olika sätt. Eva Danelius är medlem i PhotoNatura.
• Se fler av Evas bilder på Evadanelius.se, Facebook och Instagram.
“Vid en första reflektion kändes 2019 som ett ”förlorat” fotoår. Några planerade kortare resor och utflykter hamnade i skymundan av annat och i den mån de alls blev av, var de helt fel i timingen i förhållande till det jag hoppats kunna fotografera. Men vid närmre eftertanke betydde det bara, att jag visserligen inte fick de bilder jag hoppats men att jag ändå haft ett väldigt fint år. Mer och mer känner jag också det riktiga i att fotografera det som finns nära mitt boende och att njuta av allt det som jag är privilegierad att ha inpå knuten. Det där, som är alldeles för lätt att bara ta för givet i vår föränderliga värld.
Januari. Jag bor i sydvästra Skåne och är inte bortskämd med vita vintrar. Numera känns de mer avlägsna än någonsin och bilden på en ägretthäger i ett gammalt kullfallet träd med ett för dagen tunt snötäcke får mig att tänka på både de klimatförändringar som vi nu upplever och på den förändring i arter som samtidigt sker. Själv noterar jag med sorg hur arter som tidigare var vanliga blivit allt färre i antal individer samtidigt som en del nya arter, som ägretthägern, etablerar sig i vår natur.
Mars. Ljuset har återkommit liksom de första flyttfåglarna. Tranorna har trumpetande passerat över vår lilla by med sitt tydliga budskap om Vårens ankomst. Då är det oundvikligt, att åka till Pulken i nordöstra Skåne, som blivit en magnet för både tranor och dess beundrare. Här utfodras tranorna och vilar upp sig innan de flyger vidare norrut till sina häckningsplatser. Tranorna är för övrigt en av de arter som ökat i antal de senaste åren. Bilden är tagen i samband med matningen, som sker inte bara för tranornas välmående utan också för att förhindra att de äter upp de tidiga grödorna.
April. Våren är ändå kanske främst växtlighetens återkomst. Marken täcks av ljuva blomster och med makroobjektivet på kameran och näsan i backen blir man slagen av alla de fina dofter som de utsöndrar. Luften och markvegetationen börjar fyllas av småkryp och insekter och kameran går varm. Nu passerar det ena vita floret efter det andra. Först ut är trädgårdarnas snödroppar och snöklockor. Som små soldater i vårens armé marscherar de målmedvetet framåt i kamp mot vinterns sista försök att hävda sig. Därpå är det vitsippornas tid. Bokskogarnas golv smyckas av heltäckande vita mattor, som det är omöjligt att inte fotografera fast bildarkivet redan är fyllt till bredden av skira sippor. I år tog jag mig, som vanligt, till en närbelägen bäck och försökte att skapa lite annorlunda vitsippsbilder med hjälp av ett gammalt objektiv när solen glittrade i bäckens svarta vatten.
Maj. Några veckor senare var det dags för myskmadra och ramslök. Det blev ett antal besök i skogarna och vid ett av dessa dröjde jag mig kvar i den nyutsprungna grönskan i bokskogen när ett rådjur dök upp i min väg. Mitt gröna hjärta bultade lite extra.
Juni. Årets kanske största upplevelse var nog när jag för första gången hittade de spännande ekoxarna. Fast de finns på en lokal helt nära, hade jag inte lyckats se dem tidigare. Nu blev det några veckor i deras sällskap. Ekoxen, vår största skalbagge med en livscykel som får de flesta att höja på ögonbrynen. Efter 5 år (kanske ännu längre) kläcks de som fullt utvecklade skalbaggar och hanarna flyger iväg och söker upp en hona. Efter avslutad parning (ca 3 veckor) dör hanarna medan honorna lever ytterligare några veckor så de hinner lägga nya ägg. Som om inte detta var tillräckligt spännande uppvisar de dessutom spektakulära kamper hanarna emellan, där det gäller att vinna och sedan behålla en hona. Den starkare av hanarna tar ett stadigt tag om rivalen och kastar ner honom för stammen. Men skam den som ger sig. Den avhyste återkom och det blev många brottningsmatcher. Och många bilder…
Resten av sommaren betydde såväl skogsturer som besök på stranden och en del fågelfotograferande. Jag ägnade också en del tid åt att fotografera spindlar. Det började av en tillfällighet med spindelnät och övergick till fantasifulla spindelbilder. Så småningom började jag undra vad det egentligen var som jag fotograferade, vilket ledde till ett nymorgnat intresse för dessa magiska djur. Sensommaren och hösten avnjöts på hemmaplan med bland annat hjortbrunst, ekorrar, svampar och höstfärger.
Nu har mörkret ånyo sänkt sig över Skåne men jag gillar höstens stämningsskapande dunkel och avskalade natur. Trots det hoppas jag ändå på en liten gnutta vit vinter och gärna några granna vinterfåglar vid min matning och möten med skogens fåglar och djur innan nästa år är ett faktum.”
