Naturjulkalendern 2019: Camilla Noresson
Titel: ”At home” - Spindel i sitt nät på Hanö i september fotograferad med ett modifierat gammalt objektiv.
I Naturjulkalender 2019 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Camilla Noresson hittar motiv överallt och brinner extra hårt för makromotiven, mönstren, utsnitten och figurerna. Hon vill skapa förståelse för naturen och därmed öka chansen att den ska bevaras. Medlem i Naturfotograferna och Photo Natura.
• Se fler av Camillas bilder på Camillanoresson.se, Instagram, Facebook eller föreningen PhotoNatura
“Jag är en Skåning bosatt i Malmö med min sambo som delar mitt intresse för natur och naturfotografering. Det blev vår gemensamma livsstil och vi hämtar energi i naturen vilken ger oss näring åt våra kreativa ådror. Men för mig blev det också ett redskap att uttrycka känslor, visa naturen och förmedla budskap.
Motiv hittar jag överallt, framförallt i min närmiljö men jag reser ibland och främst i de Nordiska länderna. Jag tycker om landskapen och vistas mycket vid kusterna i Skåne. Varmast om hjärtat ligger dock makromotiven, mönstren, utsnitten och figurerna.
Jag vill förmedla energier och känslor vidare till andra människor via mina bilder. Få dem att tycka om naturen och vilja bevara den men även skapa förståelse för hur viktig den är och skapa ett engagemang hos människor genom att beröra själen.
För man kan väl inte förstöra det som kärleksfullt fångat själen och berört en?
Mitt fotografiska år 2019
Året startade med en rivstart. En resa var sedan länge planerad med ett gäng fotokompisar och i februari var det dags att åka till Lofoten. Vi möttes av en rejäl snöstorm och det var härligt med all snö trots att vi blev försenade. De fantastiska landskapsvyerna var en upplevelse. Jag hade ju aldrig varit på Lofoten tidigare.
Tre rejäla stormar drog in den veckan och vi fick bege oss ut i det vackra landskapet emellan dem. En dag stannade vi till vid Skagsanden Beach på vägen tillbaka till huset vi hyrt. En välkänd plats som just den kvällen kläddes i rosa färg av en fantastisk solnedgång. Det kändes på något sätt som jag var hemma. Hemmavid fotograferar jag mycket vid sandstränder och mina ögon letade genast efter vågornas linjespel. Jag fick känslan av att jag stod på en sandstrand i Skånes Falsterbo fast med berg. Kan det bli bättre.
Veckan gick fort och dagen innan vi skulle åka hem kom sista och kraftigaste stormen. Det utlovades 14 meter höga vågor i Vestfjorden och alla uppmanades att stanna inomhus. Det var farligt att gå ut. Vanligtvis brukar stormarna stryka längs med kusten men denna skulle komma rakt in. Tidigt på kvällen innan det brakade loss knackade värden på dörren. Han sträckte fram två flaskor rödvin och försäkrade att även om Rorbuen knakar och brakar i stormen så åker vi inte ut i havet för huset är stabilt. Det var ju omtänksamt och vinet var gott. Den sista vädervarningen vi läste innan vi gick och lade oss lät såhär: ”Siste fra meteorologen: – Det blir fortsatt kraftige vindkast, på Værøy har det blåst 43,8 sekundmeter.”
Lite sömn blev det trots vindens öronbedövande väsen och vi vaknade till en lugn fin soluppgång sista morgonen innan hemfärd. Det var verkligen en händelserik, spännande och fantastisk fotovecka tillsammans med underbart roligt sällskap.
Titel: ”Berget och vågen” – Skagsanden Beach på Lofoten, Norge. En välkänd ikonplats som man bara inte kan låta bli att fotografera.
Nästa inplanerade tur gick till Björkliden i månadsskiftet mars/april. Jag hade aldrig varit så långt upp i Sverige så när ett par kompisar ställde frågan om jag och min sambo ville haka på var svaret givet och vi bestämde oss för att ta tåget. Tanken att korsa hela Sverige med tåg var spännande. Vi tog oss till Stockholm och bytte till nattåget. Vi hade egen kupé och på kvällen dukade vi fram en smarrig ostbricka och god dryck därtill. Riktigt mysigt. Det är inte enbart målet som är viktigast utan resan till målet är lika viktig och kan också göras till en upplevelse. Vilket det var både på vägen dit och på vägen hem.
När vi anlände till Björklidens station möttes vi åter av en snöstorm och snödjupet låg på ca 1,5 meter. Nu fick jag snö så jag blev nöjd. Vi har sällan snö i mina hemmatrakter nuförtiden. Tyvärr.
Vi bodde i Björklidens stugby och redan där har man en hänförande utsikt över sjön Torneträsk och i fjärran ser man den mäktiga fjällvyn Lapporten med topparna Tjuonatjåkka och Nissuntjårro.
En dag bokade vi en tur med skoter och vi fick åka släde efter den. En mycket trevlig guide tog oss en bra bit ut på fjället och vi fick hojta till när han skulle stanna om vi ville fotografera. En riktigt skräddarsydd fototur kan man kalla det. Och så långt ögat kunde se var landskapet vitt. Mycket vackert och väldigt svårfångat på bild. Dessutom är jag inte så van vid landskapstypen så man kände sig lite som en nybörjare. Vi njöt av hela turen som var en häftig upplevelse.
Vi gjorde en hel del utflykter i omgivningarna runt Björkliden och fick uppleva både snö, vackra vyer, massor med renar och älgar. Jag fick en bild på tre älgar som traskade fram i snön och jag tycker om att se djur i sitt landskap. Inte bara en bild på en älg utan att se deras livsmiljö också. Landskapet var mycket grafiskt och de nakna buskarna tillförde mycket i bilderna.
Som på beställning på vår kompis födelsedag blev det stjärnklart och vi traskade ut i mörkret på kvällen i förhoppning om norrsken. Vi såg en svag svag linje på himlen som såg lite misstänkt ut. Plötsligt sken det upp och bakom berget på andra sidan Torneträsk kom den gröna flammande färgen. Till slut täcktes hela himlen med vackra flammor en god stund. Vilken födelsedagspresent moder natur bjöd vår kompis på.
Titel: ”Family” – Vacker vy längs landsvägen nära Björkliden.
Jag var verkligen nöjd med fotografiska året redan i april. Väl hemma efter våra nordliga resor hade vi fullt upp med att tömma mammas lägenhet och sälja den. Våren spirade för fullt och de tidigaste vårblommorna hade redan blommat över när jag hängde undan vinterkläderna. Men har man lite smultronställen i sin närmiljö kan man snabbt ta sig ut och njuta av de små stunder man hinner fånga och stanna upp. Vitsipporna är ett måste och jag vill hinna med dem varje vår. De är som ett tecken på att livet börjar spira igen.
Titel: ”Skir” – Vitsippor i Fågelsångsdalen vid Södra Sandby. En vacker liten gömd pärla längs en landsväg i Sydskåne.
Innan semestern hann vi med en liten tur till Skånes Österlen. Trots att jag bor relativt nära är jag lite dålig på att ta mig över till andra sidan Skåne. Man borde göra det oftare för det är väldigt vackert där och det finns så många olika motivtyper att fotografera.
Vi njöt också av landskapet i Blekinge och Småland och semestern spenderades en del i Västergötland som också har pärlor att besöka och ett dopp i Vättern sitter alltid fint när man är i trakterna runt Karlsborg.
Plötsligt var det höst som också bjöd på små turer. Inte alla som innehöll naturfoto men som var väldigt trevliga och man fick se väldigt fin natur och fina platser. Platser man kan återvända till med kameran en annan gång.
Naturligtvis besökte jag några av våra favoritställen i närmiljön för att leta svamp och på ett ställe brukar det växa porslinskivlingar. De är så läckra med sina fuktiga blanka hattar. I kort skärpedjup ser de nästan glaserade ut på bilderna.
Titel: ”Little Shiny” – De vackra Porslinsskivlingarna som glänser så vackert.
Vi hann också med en höstresa till Hanö. Jag har tidigare bara besökt Hanö på vår och sommar. På hösten såg ön annorlunda ut och det var tystare. Inga intensivt sjungande näktergalar i buskarna. Dovhjortarna däremot hade fina horn. Sista morgonen svepte dimman in över ön och när solen till sist tryckte bort dimman glittrade alla spindelnät i solen. Jag hittade inte så många spindlar i dem men någon fastnade på bild i alla fall. Det blev väldigt effektfullt då jag fotade med mitt gamla modifierade objektiv.
Titel: ”At home” – Spindel i sitt nät på Hanö i september fotograferad med ett modifierat gammalt objektiv.
År 2019 går mot sitt slut och året har gått lika fort som det brukar. Nu är det tiden på året jag vistas mycket vid havet och kustlandskapet i Sydskåne. Något jag trivs väldigt bra med. Älskar de friska salta vindarna och dramatiska väderlekarna.
Till sist vill jag be er om hjälp. I förra årets julkalender skrev jag om sälarna på Måkläppen. Reveln har ju gått iland och är väldigt lättillgänglig att gå ut på. Det är trevligt att många tycker om platsen och vill besöka den men man visar inte respekt för djuren. Det är inte sälarna i Skånes djurpark man hälsar på. Det är vilda djur. Och även om man tycker att många sälar ibland ligger kvar trots närgångna människor som ska ta mobilbilder så ligger det mycket sälar ute i vattnet som inte vågar gå upp på land när det är människor så nära. Falsterbonäsets naturvårdsförening gick ut med en rekommendation att man ska hålla ett avstånd på ca 50 meter till sälarna som vilar på land. Ni kan hjälpa mig sprida den rekommendationen till alla ni känner.
Med det önskar jag er alla ett Gott slut på 2019 och ett Gott Nytt år 2020. Må väl och var rädda om naturen.”
