Kattuggla i en ek på Norra Djurgården, oktober 2018.
I Natursidan.se:s Naturjulkalender 2018 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Johan Lind är docent i etologi och forskar vid Stockholms universitet. Han är även prisbelönt naturfotograf och ordförande för föreningen Naturfotograferna/N. För några år sedan kom hans populärvetenskapliga fotobok om natur och kultur kring ekar ut (”Quercus. Ekens mångfald”).
• Se fler av Johans bilder på Instagram.com/jlindphoto eller jlind.se. Läs om hans forskning på SU.se.
“Det här året har känts som ett ödesår för biologisk mångfald. Det mesta går utför och vi lever idag i en värld full av paradoxer. Vi har ofta tillräcklig kunskap för att rädda arter och miljöer, men beslutsfattare gör inget åt situationen. Låt mig ta ett konkret exempel. Sveriges läge och historia gör att vi har ytterst få unika arter, och därför är få arter i Sverige globalt hotade. Men, ålen är ett undantag. Det är en fiskart som finns i Sverige och är akut utrotningshotad på global nivå. Vi är på väg att förlora ålen. För alltid. Beslutsfattare har all nödvändig kunskap. De vet att vi fiskar ut ålar ur våra vatten och att den är just akut hotad på global nivå. Trots ålens hotstatus finns lagligt fiske i Sverige och fiskeriforskare som prioriterar ålfisket framför att rädda en globalt akut hotad art. Ska det finnas biologisk mångfald i framtiden krävs små och stora naturvårdssegrar.
Jag har i år haft den stora förmånen att på nära håll få uppleva en liten naturvårdsseger som betyder mycket för tiotusentals människor. 2013 planerade Solna att bygga 1800 bostäder längs Råstasjöns norra kant. Vi var många som protesterade, höll publika föredrag och föredrag för politiker, skrev överklagan (många) och pratade med politiker och tjänstemän. 2016 vann vi som kämpade i mark- och miljööverdomstolen, byggplanerna ansågs ej förenliga med lag. Den 17 juni i somras fick jag gåshud på benen när jag gick samma väg som vanligt till Råstasjön, men nu möttes jag av naturreservatsskyltar. Denna gröna juvel är idag skyddad och just den varma junidagen invigdes naturreservatet Råstasjön. Helt otroligt. Och att se Solnas kommunordförande Pehr Granfalk (M) prata om naturvård med ett glatt ansiktsuttryck innan han klippte bandet var en udda upplevelse.
Utter i Gysinge, Färnebofjärdens nationalpark, februari 2018.
Om vi bara tillåter naturen att repa sig kan det gå bra. Riktningen på populationer som dyker går att ändra. På 1970-talet var situation ytterst allvarlig för svenska uttrar. Uttern är fortfarande utrotad i de mest industrialiserade delarna av Europa. Man tror minskingen berodde på miljögifter, och när dessa förbjöds började det sakta gå bättre för uttern i Sverige. Idag ser det bättre ut, och det är bara i de sydvästra delarna av Sverige där uttern till stor del saknas. I början av 2018 hade jag möjlighet att spendera tid i Färnebofjärdens nationalpark för att njuta av just uttrar.
Blomkrabbspindel i Nackareservatet, maj 2018.
Det går idag inte att underskatta vikten av skyddad natur. Kampen om ytor att exploatera är enorm och värdefull natur naggas konstant i sina kanter. Kompensationer för förlust av värdefull natur är minst sagt sällsynta. Men, att i dessa tider bo i Stockholm är konstigt nog ett privilegium om man vill vara nära skyddad natur. Precis utanför Stockholm ligger ett exempel, Nackareservatet, en biologisk mångfaldspärla.
Hasselsnok i Nackareservatet, maj 2018.
Jag har under en ganska lång tid letat förgäves efter hasselsnok i just Nackareservatet. Det är lika välkänt att hasselsnokar finns där som att de är svåra att hitta. Men under våren 2018 lyckades jag till slut att både se och fotografera hasselsnok. En lycklig morgon hade jag alla Sveriges ormarter inom 10 meter från varandra. Okej, Sverige hyser inte fler ormarter än tre, men ändå. Hasselsnoken är vår minst kända orm, en klurig typ som helst vill ligga under något som är varmt. Detta gör att de är svåra att hitta. Sen har hasselsnokar ett ess i rockärmen, de stryper sina byten precis som boa- och pytonormar. De vill helst strypa ödlor. Tyvärr är hasselsnoken utrotningshotad i Sverige, den är klassad som Sårbar (VU), bland annat på grund av igenplantering och igenväxning av gräs- och hedbiotoper.
Paddyngel i kanten av Ulvsjön, Nackareservatet maj 2018.
I Nackareservatet finns andra skönheter, som ljuvliga små paddyngel. Tack vare naturvårdsinsatser i Stockholm skapas det fler och fler små våtmarker för groddjur. Förhoppningsvis kommer vi i framtiden se fler grodor, paddor och salamandrar i både Stockholms skyddade och ickeskyddade natur.
Kattuggla i en ek på Norra Djurgården, oktober 2018.
Men, få platser nära Stockholm kan mäta sig med ädellövprakten hos Ekoparken, vår alldeles unika Nationalstadspark. Den fantastiska koncentrationen av gamla ekar på både norra och södra Djurgården gör att kattugglorna har potentiella bohålor nästan överallt. Ekoparken är Stockholms närmaste naturskatt.
Mycket står på spel för oss människor och de resterande värdefulla naturområden vi har kvar. 2019 kommer vara minst lika mycket ett ödesår för biologisk mångfald som 2018. Det krävs ett kontinuerligt opinionsarbete och krav på att våra folkvalda följer uppsatta miljömål och lagstiftning för att även framtida människor ska kunna njuta värdefull natur. För inte vill vi att det ska bli som i den historia jag en gång hörde vid en klimatkonferens. Två planeter som var ute och snurrade i rymden träffade på varandra. Den ena planeten sa till den andra:
– Du ser rent förjävlig ut! Då svarade den andra planeten:
– Jo, jag har fått en släng av Homo sapiens.
– Aha, jag förstår. Jobbigt. Men du kan ju trösta dig med att det går över ganska snabbt.
God jul och gott nytt år!”
