Naturjulkalendern 2018: Åsa Vading

I Natursidan.se:s Naturjulkalender 2018 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Åsa Vading har fotograferat i över tio års tid och har deltagit i en mängd olika utställningar. 2014 blev hon invald i Naturfotograferna/N.

• Se fler av Åsa Vadings bilder på Vading.com.

“Året 2018 har varit ett lite lugnare fotoår som till stor del präglats av min pappas bortgång. Jag har mest fotat i de närmaste omgivningarna under korta spontana fotoutflykter. Men det hindrar ju inte att jag fått härliga naturupplevelser!

Frost på fönsterrutan är alltid lika roligt och fantasieggande att ägna sig åt. Det är så kul med abstrakt fotande! Här nedan har solen värmt upp frosten så att den omvandlats till vattendroppar, men man kan fortfarande se skuggningar av hur frostkristallerna såg ut innan de smälte.

När våren kommer vill jag alltid fota grodor och paddor. Jag missade åkergrodorna i sin fina blå lekdräkt i år, men paddorna hann jag med. Det är alltid lika roligt att fota dem och det har blivit en årlig tradition. Här sitter jag på bryggan vid Dalkarlskärret i kvällningsljuset medan en av paddorna simmar förbi med siktet inställt på en annan padda.Det har blivit många vandringar längs denna allé under sommaren, där vi fått se både kungsfiskare och bäver i Fyrisån, som flyter alldeles intill vägen. Är man bara uppmärksam ser man dramatiken som utspelar sig i naturen runt omkring, både i stort och i smått. Längs denna väg stötte vi till exempel på en stor, röd trollslända som kämpade för sitt liv uppe i luften, med en envis och ilsken geting som klängde sig fast och stack sländan gång på gång. Slutligen störtade de båda ner till marken framför våra fötter och tumlade runt ett tag innan sländan slutligen gav upp sitt liv. Första gången jag har sett något liknande.

Årets starkaste upplevelse i naturen är utan tvekan när jag och mina syskon åkte ut på havet i somras, för att sprida vår pappas aska för vinden. Det hade regnat och blåst hårt hela dagen, men på kvällen när vi anlände till Simpnäs brygga kom solen fram, molnen skingrades och vi åkte ut på ett nästan spegelblankt hav. Båtens motorer tystnade när vi var tillräckligt långt ut från land och aktern på båten (där vi stod) riktades mot horisontlinjen. Till vackra toner av instrumentella versioner av Öppna landskap, Så skimrande var aldrig havet med flera spred vi askan efter pappa och vaggades samtidigt av båtens rörelser och musiken. En fågel flög i just den stunden upp i skyn alldeles framför oss, vilket nästan kändes magiskt. Länge stod vi så i gemenskap och iakttog hur de rosor som fick följa med honom på hans sista resa, långsamt fördes allt längre bort från oss mot horisonten tills att vi knappt kunde urskilja dem längre. Så fick pappa slutligen återförenas med havet som han saknat så mycket.

Denna bild är inte tagen vid det tillfället, men får ändå representera upplevelsen.

Nu närmar sig året sitt slut och för första gången detta år ska jag ut på en lite längre resa. Vi får se vad den har att ge.”