Naturjulkalendern 2017: Johan Lind

Dykningen vid de här öarna är inte lika spektakulär som i många delar av Indonesien eller Filippinerna, men platsen saknar inte gobitar. I dessa vattnen har man chans att se både ovanligheter som valhaj och mer vanliga fiskar som den här blåsfisken Arothron stellatus.

Eftersom området är skyddat trivs även en del mycket utrotningshotade arter här, som till exempel soppsköldpaddor (globalt klassad som Starkt hotad). På norra sidan av ön finns en sjögräsäng som soppsköldpaddor utnyttjar dagligen. Har man tur får man se dem gräva fram växternas rötter. Lungt och långsamt, och nästan allt skölpaddorna gör är fint (förutom när de ska till att para sig).

I regnskogen på ön bor en hel del roliga däggdjur. Tre arter som i ett vidare perspektiv har ganska mycket med oss människor att göra lever här. En “nära” släkting till oss, en primat lever här. Det är en bladapa som ibland kallas rökgrå langur (Trachypithecus obscurus, av underarten styx) finns på ön. Sen finns dessutom två representanter för alla apors närmaste släktingar på den här ön, nämligen vanlig spetsekorre och malajisk pälsfladdrare.

Trots glädjen att se ovanliga djur långt hemifrån slår hjärtat alltid lite extra hårt för de där arterna man alltid bär med sig i tankarna. En sådan art som jag aldrig tidigare lyckats fotografera med något godkänt resultat är bivarg. En speciell liten stekel som både spelar en roll i vår vetenskapshistoria och en roll som biplågare och marodör. En av etologins grundare, Niko Tinbergen, utförde några av de första fältexperimenten med just bivargar. I de här experimenten studerade han vilken information i miljön steklarna använde sig av för att hitta hem till sina hålor. Han fann att när bivargen närmade sig sin håla var landmärken, ofta tallkottar, viktiga för att komma rätt. Hålan är en del av den andra rollen bivargar spelar – som bimarodör. För i hålorna lägger den här stekeln ägg, och deras larver matas med bin. Bivargarna fångar alltså bin som är ute och söker nektar, de förlamar bina så att de hålls sig färska utan att kunna rymma från hålan bivargen placerar dem i. Inte helt olikt sjömäns tidigare vana att fånga soppsköldpaddor och förvara dem liggandes uppochner i skeppet tills de skulle tillagas. Gemensamt för hoten mot både soppsköldpaddor och bin är människan. Människor dödar fortfarande sköldpaddor och människor besprutar jorden med gift så bina blir färre och färre.

Året avslutades med riktig betongmagi. En Södermalmsskådare hittar en slaguggla på Reimersholme och alla skådare och naturfotografer kan i flera veckors tid avnjuta den här fantastiska ugglan. Att som boendes på Söder kunna cykla några minuter till en slaguggla är ganska knäppt. Slagugglan har i skrivande stund varit här på Södermalm i några veckor och verkar må bra. Förmodligen lever den gott på brunråttor som i sin tur frodas av allt skräp vi människor så fatalt misslyckas att ta om hand. Jag undrar hur länge slagugglan ska stanna på Söder, förhoppningsvis en bit in i 2018, innan den mätt och nöjd bestämmer sig för att flyga till en passande skog där den åtminstone har en liten chans att träffa en partner.