Naturjulkalendern 2017: Johan Hammar
I flera timmar har jag legat i det 5 gradiga vattnet och studerat rödingarna. Det är svårt att få nog. Det kristallklara vattnet, de vackra färgerna och interaktionen mellan individerna gör detta till ett skådespel. Jag räknar till 32 rödingar. Men det är kallt och jag skakar av köld. Rödingarna har vandrat upp i det här vattendraget för att leka. Varje hona väljer ut en plats där hon skall lägga sin rom. Det gäller att storleken på gruset och strömhastigheten är den rätta. Hon börjar gräva genom att lägga sig på sidan och slå med stjärten. En hane glider upp vid sidan av henne och jagar bort andra mindre hanar. Det är han som ska befrukta rommen. Men andra hanar har tänkt samma sak och ibland, när jämnstora hanar möts, blir det slagsmål. De biter varandra i fenorna och stångas för att jaga bort rivalen. Rödingen är fjällvärldens fisk även om den finns så långt söderut som till Vättern. Till slut blir skakningarna för kraftiga och fingrarna så kalla att jag inte längre kan trycka ner undervattenhusets avtryckarknapp. Det är dags gå upp. Men i morgon är jag tillbaka för att betrakta detta fascinerande skådespel.
I Natursidan.se:s Naturjulkalender 2017 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Under många år har jag arbetat med sötvatten. Först som biolog men de senaste två åren även som fotograf. Sedan 5 år är jag fotograf och filmare på heltid med fokus på natur, miljö och människor. Och eftersom sötvatten ligger mig varmt om hjärtat ville jag berätta om våra fantastiska svenska sötvattensmiljöer och den biologiska mångfald som finns i och kring våra vatten.
• Se fler av Johans bilder på sotvatten.se eller på Instagram.
Med kameror, filmutrustning, mikrofoner och 360 filmkameror har jag det senaste året rest från norr till söder för att dokumentera glaciärer, bäckar, älvar, sjöar, våtmarker, källor och vattenpölar. I början av nästa år kommer boken Sötvatten – en värld av liv och därefter följer av en föreläsningsturné, vandringsutställning och film.
Nedan hittar du några nedslag från min fotoresa genom Sverige för att dokumentera Sötvatten – en värld av liv
Klockan är 24.00 och årets första midnattssol lyser på toppen av Kebnekaise och färgar den vackert gulviolett. Det lilla flygplanet kastas som en liten vante i uppvindarna när vi passerar en bergkam men piloten är erfaren och reder snart ut tumultet. Vinden dånar genom den öppna fönsterrutan och fingrarna domnar i den kalla luften. Jag är här för att dokumentera Kebnekaises två toppar. Nordtoppen (som man ser närmast i bild) och den snöklädda sydtoppen i bakgrunden. Det är sydtoppen som är högst men höjden varierar från år till år eftersom det är en glaciär. Årets mätning visade att Sveriges högsta berg var 2097 meter över havet. Den första tillförlitliga mätningen gjordes 1902. Då var toppen 2121 möh. Fram till 1996 varierade höjden med några meter från år till år, beroende på snöförhållanden på vintern och avsmältningen på sommaren, men därefter började glaciären på sydtoppen att smälta. På 20 år minskade höjden med 21 meter. Inom ett eller några få år kommer nordtoppen att vara Sveriges högsta topp. Orsaken är klimatförändringarna.
Framför mig ligger Sveriges största glaciär, Salajekna. Jag sätter foten på landningsstället och lutar mig ut ur helikoptern. Säkerhetsselen stramar till när jag tänjer på gränsen för att kunna ta bilder med vidvinkelobjektivet. Så otroligt mäktig. 24 kvadratkilometer. Det finns ungefär 250 glaciärer i Sverige från Helags i söder till Abiskotrakten i norr. För 100 år sedan fanns det 290. Glaciärerna i Sverige, precis som på de flesta andra håll i välden, krymper. Och Salajekna är inget undantag. Den har krympt med 1,5 kilometer de senaste 120 åren.
En skarp vissling och strax sitter kungsfiskaren på grenen en meter över vattenytan, precis framför mitt gömsle. Den vrider försiktigt på huvudet och spanar ner i vattnet. Först med ena ögat. Sedan med andra. Och sedan det första igen. Så låser den blicken, lutar sig lite lätt framåt, tar fart med två vingslag och plums. Upp kommer den med en fisk i näbben. Minst 40 gånger om dan behöver den dyka och i 70% av fallen lyckas den fånga en fisk. Kika in på @johan.hammar för att se kungsfiskaren dyka i slowmotion.
Bruset är nästan öronbedövande. Vattnet rusar förbi med en enorm kraft och det gäller att inte halka på de hala stenarna. Natten har varit kall. När solen sakta stiger över skogskanten bildas magiska dimmor över vattnet. Tiden står still och jag känner en oerhörd glädje. Och tacksamhet. Tacksamhet för att vattnet fortfarande forsar här vid Hylströmmen i Voxnan. I slutet av 1980-talet stod här en strid mellan vattenkraftsförespråkarna som ville bygga ett vattenkraftverk och några naturvårdseldsjälar som inte ville det. Det stod länge och vägde till vattenkraftsförespråkarnas fördel. Hylströmmen skulle byggas ut. 15 kvadratkilometer myr och skog skulle hamna under vattnet och vandrande fisk skulle inte kunna passera. Hylströmmen skulle tystas. Men naturvårdarna gav sig inte. Med idogt arbete, noggranna inventeringar och aktivt debatterande kunde de visa på det rinnande vattnets värde. Naturvården vann över kortsiktiga ekonomiska intressen. År 2000 skyddades Hylströmmen som naturreservat och senare även som Natura 2000 område. Tack alla ni som kämpade!
