I Natursidan.se:s Naturjulkalender 2017 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Erik har fotograferat sedan 2010 och är medlem i YNNP. Han har sedan barnsben ett brinnande intresse för naturen, som de senaste åren framförallt kommit att handla om hoten mot de nordiska skogarna och dess biologiska mångfald. Han har prisats i bland annat Fotosidan Masters där hans bild på nordfladdermus röstades fram som årets mästarbild 2017.
• Eriks bilder kan ses på hans hemsida och på Instagram.
Mitt 2017 började på samma sätt som så många år tidigare, i skogarna i norra Västmanland. Där ugglor, hackspettar, skogshöns, och inte minst våra stora rovdjur varg och lo, varit en stor del av mina naturupplevelser enda sedan jag började fotografera för snart åtta år sedan. Det är någonting speciellt barrskogens omslutande dunkel och doften av gran och mossa som får mig att trivas extra bra där, och som alltid får mig att återvända.
Eftersom jag är född och uppvuxen i Västerås har jag givetvis alltid också haft en speciell relation till Mälaren. Här spenderar jag gärna mycket tid med kameran, framför allt om vintrarna. Vilket jag gjorde även i år. Det halvt skumma vinterljuset som reflekteras mot den stora isen gör att även de vanligaste fåglarna utstrålar en speciell känsla på bild.
En gråtrut vilar på Mälarens is.
Som alltid var vintern över snabbt, och snart var vi inne i april. Den här tiden på året är det för mig nästintill omöjligt att hålla sig borta från Lappugglorna som häckar bara 20 minuter hemifrån. Trots att mina sociala medier är överfyllda med bilder på just dessa ugglor, så kan jag inte sluta fascineras av dem.
Lappuggla, sekunden innan den dyker ner och tar en sork.
Våren passerade även den med stormsteg. I maj spenderade jag mycket tid till att försöka fotografera blå kärrhök vid en av Västmanlands bästa fågellokaler, Asköviken. Några närgångna möten med de spöklikt ljusa hanarna gjorde mig nöjd, men bilden av en honfärgad kärrhök över vasshavet blev min absoluta favoritbild från våren 2017.
En blå kärrhök sveper över vasshavet en kylig majdag.
Efter sommaren skedde en stor förändring, jag flyttade ihop med min flickvän i Uppsala för att studera biologi och miljövetenskap på SLU, men framförallt flyttade jag ifrån mina fotomarker i Västmanland och jag hade inte längre möjligheten att låna föräldrarnas bil för att åka ut i naturen. Jag hade nog aldrig riktigt förstått vikten av stadsnära natur, inte förrän jag själv var i stort behov av den. Efter lite efterforskning skulle det visa sig att Uppsala hade enorm potential i det avseendet, med många fina fågel- och naturlokaler i anslutning till stan.
Häckande smådopping som jag fotograferade min andra vecka i Uppsala, bara tio minuter med cykel från centrum.
Under augusti vändes blicken från kamerans sökare till läroböcker, men drömmarna och planera fanns kvar. Så ofta som möjligt under hösten försökte jag ta tillfällen i akt att komma ut i naturen och fotografera, det kunde räcka att få se kattuggla, kungsfiskare eller en lärkfalk på lunchen för att få mig att kunna prestera betydligt bättre i skolan den dagen. Men så småningom var jag ändå tvungen att återvända till de västmanländska skogarna. Det är ju trots allt där jag mår som bäst.
En duvhök skakar av sig regn från fjäderdräkten.
