Naturjulkalendern 2016 – John Hallmén

2 Dec 2016

Större gaffelsvans, Cerura vinula. Foto: John Hallmén http://www.johnhallmen.se/

I Natursidan.se:s Naturjulkalender 2016 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Insektsfotografen John Hallmén utsågs till årets naturfotograf 2012. Han gav samma år ut boken ”Kryp”, 2013 bidrog han med bilder till ”Än lever skogen”, 2014 släpptes ”Minimonster i naturen” och året efter kom uppföljaren ”Livet som minimonster”.

• Fler av Johns bilder kan ses på Johnhallmen.se, Kryp.se och här på Natursidan.se

Det här var året när Pokémon-febern slog till på bred front. Vi är nog många naturmuppar som förhållit oss vacklade inför fenomenet. Skulle vi förfäras över det ironiska i att nutidsmänniskan, när hon äntligen pallrar sig ut i naturen, gör så i jakt på hittepåvarelser i mobilen? Eller skulle vi tvärtom jubla över att vi plötsligt har blivit fler som förstår grejen med att upptäcka spännande livsformer i omgivningen?

För mig har det hursomhelst gått trögt på Poké-fronten men desto bättre på krypfronten. Det blev många trevliga fynd under 2016!

Större gaffelsvans, Cerura vinula. Foto: John Hallmén

Sett till charmfaktor är det få insekter som kan konkurrera med larven av den större gaffelsvansen. Dessa storvuxna nattfjärilslarver uppvisar en bred palett av överlevnadsanpassningar. Sittandes bland bladen på en sälg är den ofattbart välkamouflerad – storlek och färgprakt till trots. Blir den ändå upptäckt spärrar den upp framdelen och vänder sitt besynnerliga ”clownfejs” mot angriparen. De svarta fläckarna ovanför huvudet är så övertygande att det är svårt att värja sig mot den vädjande blicken. Även om man vet att de verkliga ögonen är så små att de knappt syns. I nästa försvarsled reser larven de två stjärtspröten och ur dessa skjuts små röda trådformade delar ut och piskar hit och dit. Blir angriparen inte tillräckligt konfunderad av detta så kan den få smaka på en dos svidande myrsyra.

Plattnosad rovfluga, Leptarthrus vitripennis. Foto: John Hallmén

Den här knappt åtta millimeter långa filuren fångade min uppmärksamhet på flera meters håll. Det var en solig eftermiddag när jag spatserade förbi granntomten vid stugan på norra Öland. Det brukar vara gott om rovflugor bland de solexponerade snåren, men det var något mycket avvikande med denna – underligt liten och krumryggad satt den posterad högst upp på en slånbärskvist.

Det där härliga rarris-pirret i kombination med den förargliga insikten att håven låg hemma på verandan… Lyckligtvis hade jag kameran i näven och när den lättade från från sin post dök jag efter den ner i undervegetationen. Tack vare en god portion tur lyckades jag fånga den på bild tillräckligt väl för att kunna artbestämma den hemma vid datorn. Den plattnosade rovflugan är rödlistad som starkt hotad (EN) och sällsynt i Europa.

Guldsteklar, Holopyga generosa. Foto: John Hallmén

Vad vore ett fotoår utan guldsteklar? Den här arten har skämt bort mig genom att visa sig varje år på samma plats på min favoritplätt i Nackareservatet, Stockholm – någon gång i juni-juli. Under dagen är guldsteklar i ständig rörelse och svåra att fånga på bild, men tidigt på morgonen kan man hitta dem på sin nattkvist. Som pyttesmå ädelstenar sitter de oröriga på gräsax eller örter i väntan på solvärmen. Tidigare har jag bara hittat enstaka exemplar men i år hade jag nöjet att träffa på den här praktfulla duon. Bara att tacka och stacka!

Kungskrabbspindel, Xysticus bifasciatus med Praktbyxbi, Dasypoda hirtipes. Foto: John Hallmén

Varför sitter det där biet uppochner? Det frågade jag mig innan jag tog mig en närmare titt på den blommande vädden. Där utspelade sig ett litet drama där en biffig krabbspindel fått sig ett riktigt skrovmål serverat. Någon minut tidigare hade det intet ont anande biet landat på blomman där krabbspindeln satt och lurpassade med sina långa framben utsträckta som en öppen famn.

Liten lysmask (puppa), Phosphaenus hemipterus. Foto: John Hallmén

Jag måste ha vänt på den där stenen ett tiotal gånger genom åren och den fortsätter att leverera. Under en av årets första utflykter bjöd stenen på en sju millimeter lång skalbaggslarv. Den fick följa med hem för närmare undersökning och det visade sig vara den mindre av landets två lysmaskarter. En ny bekantskap för mig, så jag bestämde mig för att behålla den som husdjur i ett miniterrarium med förhoppning om att se den omvandlas till fullbildad insekt. Eller ja – ”evolva”, som det heter på Pokémonspråk.

Efter några veckor fick jag syn på en ihopskrumpnad larv i burken och befarade det värsta. Snart upptäckte jag dock puppan som låg strax intill och det skrumpna visade sig vara det tomma skalet som lysmasken krupit ur i samband med förpuppningen. Till skillnad från sin större släkting använder inte den här arten sin bioluminiscens för att locka till sig en partner. Vad ljuset fyller för funktion är inte klarlagt, men eftersom lysmaskarna tenderar att tända lyset när de störs, är det tänkbart att ljuset kan ha en avskräckande effekt på vissa predatorer. Förmågan att sända ut ljus finns med redan från början och genom hela utvecklingen – inklusive puppstadiet. I den här bilden har jag därför låtit lysmaskpuppan sköta sin egen ljussättning.

Naturjulkalendern 2016 – John Hallmén

2 Dec 2016 av Gunnar Falk

Mer att läsa

Naturjulkalendern 2024: Marie Mattsson

Naturpodden: Sebastian Kirppu om skogens tillstånd

Naturjulkalendern 2024: Rebecca Furunäs

Fotogömsle vid vattenstationen

Sverige försöker slippa genomföra åtgärder för naturrestaureringslagen

Guide till Sveriges vanligaste humlor

Guide: Så bör du sköta ditt bihotell

Gynna vedlevande skalbaggar på ett enkelt sätt

Buskar och träd som gynnar biologisk mångfald