Naturjulkalendern 2016: Brutus Östling

I Natursidan.se:s Naturjulkalender 2016 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.

Brutus Östling har utsetts till Årets naturfotograf, gett ut elva fotoböcker de senaste tolv åren, vunnit Augustpriset 2009 (”Att överleva dagen”), fått utmärkelsen Årets pandabok av WWF tre gånger (”Mellan vingspetsarna”, ”Örnarnas rike”, “Bevingat”) och har sedan 2007 haft ett 60-tal utställningar. Natursidan.se utsåg dessutom hans ”Konsten att fotografera fåglar och andra djur” till Årets naturbok 2013.

• Fler av Brutus Östlings bilder kan ses på Brutusostling.se eller på Facebook och en intervju med honom kan läsas här.

“Efter tio böcker om fåglar och en tjock handbok om ”Konsten att fotografera fåglar och andra djur” har jag det senaste året vänt blicken och kameran mot däggdjur och andra biotoper än specifikt fågelmarker. I år har det inneburit resor i polartrakter i en månad och en månad nere i vad min vän professor emeritus i zooekologi Staffan Ulfstrand brukar beteckna som “paradiset på jorden”, Serengeti/Masai Mara, savannerna i östra Afrika. Men det är ett paradis som ligger risigt till och hoten kommer från flera håll.

Masai Mara är ingenting annat än ett ”livets vardagsrum”, här utspelar sig livsdramerna dygnet runt. Gnuer som söker sig till nya födomarker, påpassade av krokodiler och större kattdjur. Elefanter som lever under hotet från tjuvjägare som är ute efter deras ”guld”, betarna. Lejonens marker som minskar, liksom gepardens. Ett planerat motorvägsbygge rakt igenom savannområdena skuggar framtiden för detta paradis. Många arter lever på lånad tid; noshörningar kan man idag nästan bara rädda från tjuvjägarna genom att hålla dem i inhägnade och ytterst välbevakade reservatsområden. På en del håll har man kapat hornen för att göra dem mindre attraktiva; det gör ingen skada.

På tal om noshörningar och elefanter. Hela sommaren arbetade jag med text/bildredigering och design av en bok där inte jag själv tagit bilderna. De duktiga fotograferna Ola Jennersten och Tom Svensson hade tagit bilderna, båda är medlemmar i /N, och Ola Jennersten skrev sedan under våren texten till boken ”Vid vägs ände”. Ola har i tjugofem år arbetat på WWF med frågor om bland annat tjuvjakten och räddandet av tigrar, noshörningar och elefanter, och hans kontakter ute i världen hade varit ovärderliga när det gällde att skaffa en del av bildmaterialet till boken. Närmare ett par tusen bilder fick jag. De båda fotograferna kompletterade varandra på ett spännande sätt. Ola kom ner till Skåne flera gånger under juni-juli för att vi skulle gå igenom hans text men också för att jag skulle kunna hålla ordning på fotografernas bildmaterial: var någonstans var vilka bilder tagna? Ett spännande arbete att välja bland och beskära andras bilder – och framför allt: att slippa ens egna bilder för en gångs skull. (Respektive fotograf fick naturligtvis protesträtt.)

God hjälp hade jag som vanligt i detta arbete av Nils Degerman, sedan några år pensionerad redaktör som jag arbetade med när jag gav ut mina böcker på Norstedts. En pedant i ordets bästa mening med fingertoppskänsla för layout. Ja-sägare är inte till någon nytta när man gör böcker. Med Nisse blir det tvärtom, och det är vad jag uppskattar med honom – jisses vad vi grälade när vi gjorde första boken ihop. I dag kan vi varandra och jag har lärt mig väldigt mycket av honom. Det har blivit en viktig vänskap och tack vare hans ”motstånd” har böckerna blivit bättre. Nisse är också en skicklig svartvit fotograf och kör gärna med storformatskamera; han gjorde en gång en bok om sin rygg som tidningen FOTO listade bland de hundra bäst fotoböckerna under 1900-talet; det var först nyligen som han började plåta digitalt – med kompaktkamera.”

Sedan mitten av förra århundradet har lejonbeståndet minskat med minst femtio procent. I dag finns det troligen mindre än 20.000 lejon kvar i Afrika. (Några hundra asiatiska lejon återfinns också i ett mycket begränsat område i västra Indien.) Jag tillbringade en månad i Kenya i somras. En morgon mötte vi Scar (till vänster) och hans bröder vilka är berömda långt utanför Masai Mara. Brödraskaran har kallats de fyra musketörerna. Scar ska vara en riktig tuffing som inte viker undan en fajt. Ett sådant beteende hos djur kan ibland vara framgångsrikt, särskilt i tider när det råder brist på föda. Men att vara tuff och kaxig kan också vara en nackdel när förhållandena inte kräver kaxighet utan när den tuffa attityden istället leder till onödiga risker. Enligt legenden miste Scar ögonbrynet i en territoriell fajt med bröderna, senare har ögat försämrats och nu haltade Scar även på ena bakbenet efter att han troligen blivit sparkad av en buffel vid en attack.
Lejon, Masai Mara, Kenya. Foto: Brutus Östling

Snabeldjur har alltid fascinerat oss, men tyvärr har även människans jakt historiskt bidragit till att de flesta av dessa djur försvunnit. Elefanterna är i dag de sista kvarlevorna av denna mycket speciella däggdjursordning. Jag jobbade i somras några månader dygnet runt med att redigera två andra fotografers bok om hotade elefanter, tigrar och noshörningar (”Vid vägs ände”, foto: Ola Jennersten och Tom Svensson, text: Ola Jennersten) och fick sedan möjlighet att själv möta dessa imponerande däggdjur under en månad i Kenya. Det är tolv år sedan jag besökte östra Afrika senast. Tyvärr har de flesta elefanter med riktigt stora betar skjutits. Elefanter är inte heller lätta att leva med. I dag består WWF:s och andra organisationers arbete inte bara i ett bekämpa tjuvskyttet och handeln med elfenben; man arbetar också mycket med att dels kompensera lokalbefolkningen för de förluster elefanternas närvaro orsakar, dels skapa lösningar som kan minska konflikterna mellan dessa ofantligt stora djur och människorna.
Savannelefant, Samburo, Kenya. Foto: Brutus Östling

Som de flesta andra större däggdjur har även flodhästen minskat i antal de senaste decennierna. Tjuvjakt är även för denna art ett problem, en flodhäst innebär mängder med kött och dess hörn- och framtänder liknar betar.
Flodhäst, Masai Mara, Kenya. Foto: Brutus Östling

Geparden återvänder till de överförtjusta ungarna med bytet från morgonens jakt. Mindre än 10.000 individer återstår av detta stiliga kattdjur, som utmärker sig mer genom sin elegans och snabbhet än genom ren muskelstyrka. Bara ungefär var tjugonde unge överlever till vuxen ålder. De flesta dödas av lejon men det händer även att mamman vid dålig födotillgång tvingas överge ungen för att se till att själv överleva.
Gepard, Masai Mara, Kenya. Foto: Brutus Östling

Redan första kvällen i Masai Mara stöter vi ihop med lejonhonan med två ungar. Skymningen kommer snabbt. Jag kör svartvitt i kameran, bildstil monochrome och ökad kontrast, men också RAW-filer för att kunna förbättra konverteringen till svartvitt om nödvändigt. 600 mm, bländare 4, 1/40 sekund, ISO 25 600. De sista bilderna tog jag sedan med ISO 51 200, jag kunde knappt se lejonen men autofokusen klarade biffen. Den gröna lampan lyste och då var det bara att chansa.
Lejonhona med unge, Masai Mara, Kenya. Foto: Brutus Östling

Gnuer, Masai Mara, Kenya. Foto: Brutus Östling