5 september 2016. Dovhjortar på rad. Ett annat speciellt möte var det med dovhjortarna, en dimmig septemberkväll utanför Uppsala. Vi bilade runt och spanade efter djur när vi fick ser en ståtlig hjort med vackra horn, ensam mitt ute på ett av fälten. Dimman hade precis börjat svepa fram över marken. Jag zoomade in med kameran och iakttog dovhjorten en lång stund. Dimman tog över mer och mer och hade snart lindat in hela hjorten i sina slöjor. När jag zoomade ut för att få in lite mer landskap i kompositionen, ryste jag nästan av den magiska synen. Hans bröder hade obemärkt anslutit sig och de vandrade långsamt fram i en lång rad över fältet. Här nedan ser ni fyra av dem, men det var faktiskt några till. De fick bara inte plats i bilden… Foto: Åsa Vading
I Natursidan.se:s Naturjulkalender 2016 presenterar varje dag en naturfotograf några bilder från det gångna året.
Åsa Vading har fotograferat i över tio års tid. Även om intresset går i vågor så är en sak säker – hon “kommer aldrig att tröttna på denna givande sysselsättning”. 2014 blev hon invald i Naturfotograferna/N och hon har även visat bilder i Naturjulkalendern 2014 och 2015.
• Se fler av Åsa Vadings bilder på Vading.com.
“Förra året var min målsättning att jag under 2016 skulle skapa mig mer tid för mitt fotograferande och bildskapande. Men livet ville annorlunda och det blev istället precis tvärt om. Trots detta så har det ändå blivit en hel del härliga fotominnen under året som gått – både annorlunda djurmöten och besök i vackra och intressanta miljöer. Besöket vid Hälleskogsbrännan i Västmanland som jag gjorde i september till exempel var både skrämmande och intressant. Det var fantastiskt att se den intensiva grönskan som kommit tillbaka. Knuthöjdsmossen, Ölands södra udde, Fagertärn och Österlen är också underbara platser jag besökt. Men mestadels har jag fotat i hemmatrakterna runt Uppsala.“
25 juni 2016. Makaonfjäril på borstnejlika. Jag har alltid älskat fjärilar. I många år har jag drömt om att få se och fotografera en makaonfjäril i det vilda – en av Sveriges mer exotiska fjärilar utseendemässigt. I somras gick så min önskan äntligen i uppfyllelse. Jag hittade en plats där det fanns 7–8 stycken som samtidigt flög omkring. Trots sin storlek var de väldigt snabba i flykten och inte alls särskilt samarbetsvilliga med mig. Till slut var en av dem tvungen att pausa i några sekunder och slog sig ned på en rosa borstnejlika. När den så äntligen spärrade ut sina vackra vingar, fick jag tillslut min efterlängtade bild. Foto: Åsa Vading
13 juni 2016. Hermelinen, måsungen och döden. (fotad genom en fönsterruta)
En händelse jag aldrig kommer att glömma är mitt möte med hermelinen. Jag var inte ens ute i naturen under fototillfället, utan befann mig inne på min arbetsplats på Wikströms Tryckeri. Just den dagen hade jag av en lycklig slump min kamera med mig till jobbet. Genom fönstret såg jag plötsligt någonting som rullade fram och tillbaka över gräsmattan. Jag kunde inte tro mina ögon. En hermelin… mitt inne i centrala Uppsala! Men vad gjorde den? Den hjulade faktiskt fram över gräsmattan och kastade sig handlöst fram och tillbaka i olika akrobatiska krumsprång och kullerbyttor. Samtidigt närmade den sig en liten måsunge som satt till synes ensam mitt på gräsmattan. Först fnissade jag hejdlöst åt den, den såg ju för tokig ut. Men snart insåg jag allvaret. ”Dance of Death” fick jag reda på att detta beteende kallas, vilket är en listig jaktteknik som de använder sig av. Traktens alla skator och mås-föräldrarna hade dock full koll på hermelinen och kämpade tappert hela dagen för att hålla den borta. Men det slutade ändå illa för den lilla måsungen och morgonen därpå såg vi att den fått sätta livet till under den gångna natten.
Foto: Åsa Vading
19 juli 2016. Fladdermus med sikte på mig och mitt motljusskydd.
Ett annat mycket annorlunda djurmöte skedde vid Dalkarlskärret utanför Uppsala, där jag var på besök för att fota fåglar. Men istället för fåglar fick jag se en liten fladdermus snabbt svepa fram längs med vattenytan. Fram och tillbaka flög den, tätt ovanför ytan i sin jakt på insekter. Plötsligt byter den riktning och flyger rakt emot mig. De kan visst flyga så fort som 50 km/h har jag läst, och det gick verkligen i en hiskelig fart när den kom flygande rakt mot mitt ansikte. Till min förvåning och fasa väjde den inte undan, utan landade inuti kamerans motljusskydd! Jag måste erkänna att jag blev lite rädd av den närgångna kontakten och tankar på rabies fladdrade förbi. Den satt kvar en stund, men flög så vidare. Jag fortsatte fota efter en stund, men så skedde precis samma sak igen. Rakt in i motljusskyddet flög den och hoppade sedan ner på bryggan jag stod på. Något skärrad bestämde jag mig för att avsluta min fotoutflykt. Kanske störde kamerans slutarljud/autofokusljud fladdermusen på något sätt och lurade hans ekolokalisering? Fortfarande undrar jag vad som egentligen hände och varför den betedde sig på detta sätt. Foto: Åsa Vading
5 september 2016. Dovhjortar på rad.
Ett annat speciellt möte var det med dovhjortarna, en dimmig septemberkväll utanför Uppsala. Vi bilade runt och spanade efter djur när vi fick ser en ståtlig hjort med vackra horn, ensam mitt ute på ett av fälten. Dimman hade precis börjat svepa fram över marken. Jag zoomade in med kameran och iakttog dovhjorten en lång stund. Dimman tog över mer och mer och hade snart lindat in hela hjorten i sina slöjor. När jag zoomade ut för att få in lite mer landskap i kompositionen, ryste jag nästan av den magiska synen. Hans bröder hade obemärkt anslutit sig och de vandrade långsamt fram i en lång rad över fältet. Här nedan ser ni fyra av dem, men det var faktiskt några till. De fick bara inte plats i bilden…
Foto: Åsa Vading
1 maj 2016. Moderskärlek, Öland.
Slutligen vill jag avrunda med att visa en bild från ett fint möte ute på Öland, en tidig vårmorgon i maj. När jag såg dessa två, ståendes nos mot nos i morgonsolen, blev jag alldeles varm om hjärtat. Jag kände mig glad över det val jag tidigare gjort, nämligen att sluta helt med att äta kött. För varför ska man bara värna om de mer exotiska djuren som vandrar på vår jord? Även en ko och en kalv har rätten att leva sina liv. Jag har faktiskt inte ångrat mitt val en endaste dag.
Foto: Åsa Vading
