Naturjulkalendern 2015 – Frida Hermansson

Ett efterlängtat möte fick jag uppleva vid min fjärde resa till Tanzania. Jag hade tidigare fått se lite äldre gepardungar, men länge önskat att få se några riktigt små. Den här gepardhonan hade fem underbara små ungar vid sin sida. Det var underbart att se dem tumla runt, klättra i träden och brottas med varandra. Tyvärr är geparder inte så bra föräldrar, då honan ska iväg för att jaga måste hon gömma ungarna, som annars är lätta byten för bland annat lejon och hyenor, och det händer att hon glömmer vart hon gömt dem. Extra svårt blir det för en familj som denna, som bor i bushen och inte ute på savannen, det blir ju fler buskage att leta i. När vi hittade familjen dagen efter den här bilden togs hade hon endast två ungar hos sig. Hon verkade orolig och ropade efter de andra. Det var hjärtskärande att se. Jag hoppas verkligen att hon hittade dem igen. Foto: Frida Hermansson

Jag hade turen att tillbringa flera morgnar och kvällar med den här fina lejonflocken. Tre vuxna honor med sju ungar i olika åldrar som brutit sig loss från resten av flocken tills ungarna är gamla nog att träffa de andra. Första gången vi träffade dem hade de precis dödat en gnu som ungarna åt på och småbråkade om. Det var härligt att tillbringa mycket tid med flocken och verkligen studera hur de interagerade med varandra. Ganska snabbt kunde man urskilja olika personligheter och se de olika rollerna hos dem. Det var svårt att välja en bild, men denna illustrerar ganska väl deras liv – honorna sover med huvudena tätt ihop, de visar varandra stor respekt och mycket ömhet. Några av ungarna brottas med varandra, man kan ana att en annan unge har somnat bakom dem och den lille som så självsäkert morrar åt mig, var familjens linslus som ständigt poserade framför min kamera medan de flesta andra knappt tog notis om min närvaro. Foto: Frida Hermansson

Ryktet spred sig snabbt att en spelgalen tjädertupp satte skräck i hela den lilla byn där jag har mina hästar. Tuppen höll till nära en skogsstig där många promenerar, rider och joggar. Efter ett par veckor hade nästan alla jag träffade på haft en “nära döden-upplevelse” med tuppen, folk blev jagade, ramlade av sina hästar och fick springa därifrån. Men när jag letade var skogen tyst och lugn. Ända fram till en dag i slutet av april. En vän kom springande med andan i halsen och hade precis blivit jagad av tuppen, så jag tog kamerautrustningen och satte av. Väl framme tog det inte lång tid innan jag hörde det karaktäristiska lätet en bit in i skogen och vandrade ditåt. Han satt högt uppe i en tall men så snart han fick syn på mig kastade han sig ner och gick till full attack. Jag var inte riktigt beredd på varken styrkan eller farten han kunde uppnå. Jag fick värja mig genom att fäktas med objektivet. Efter en stund lyckades jag få tag på en liten gren som jag kunde använda för att hålla honom på ett lite bekvämare avstånd, och mellan de häftiga attackerna hann jag få mina bilder. Foto: Frida Hermansson

Langisjór är en mycket vacker del av Vatnajökulls Nationalpark, jag besökte området för första gången i september och blev betagen av det storslagna landskapet. Den här dagen var gråmulen med låga moln och ständiga snöstormar som avlöste varandra, men mellan snöbyarna kom glimtar av ljus som var väl värda att vänta på trots blåfrusna fingrar. Bara någon dag efter besöket till Langisjór blev området totalt översvämmat av ett av de största jökelloppen på länge. Under vissa av glaciärerna på Island är det ju som bekant vulkanisk aktivitet vilket gör att det uppstår stora hålrum, eller kammare fyllda med vatten, då och då blir vattentrycket för stort och vattnet forsar ut. Denna gång var det det största jökelloppet från Skáftarjökull någonsin, när översvämningarna nådde sin kulmen var flödet 3 000 kubikmeter i sekunden. Översvämningarna påverkade ett stort område, flera vägar spolades bort och några gårdar blev helt avskurna. Dalgången jag fotograferade här ligger precis intill den mätstation som mätte de högsta flödena och ser troligtvis helt annorlunda ut nu. Det är en del av charmen med Island, landskapet är i ständig förändring och när man är där känner man sig mer ödmjuk och liten inför naturens krafter än någon annanstans. Foto: Frida Hermansson