Miljöhjälte ska föra naturens talan i riksdagen

Rebecka Le Moine. Foto: (C) Ola Jennersten, Naturfotograferna, IBL Bildbyrå

Rebecka Le Moine har på bara ett år utsetts till Årets miljöhjälte, satt Biologiska mångfaldens dag på kartan med över 190 aktiviteter i hela landet, uppmärksammats av FN och nu tagit sig in i riksdagen med långt fler personkryss än som behövdes. För Natursidan berättar hon om valet att satsa på politiken, farhågorna, det folkliga stödet och vad hon hoppas åstadkomma de närmaste fyra åren.

– Jag har jobbat med de här frågorna länge, men det har blivit en synergieffekt på sistone. Jag har fått mer uppmärksamhet och även belönats med priser för mitt arbete efter att framför allt ha jobbat bakom kulisserna i fyra år, berättar Rebecka Le Moine.

Vi hörs bara dagar efter att det blev klart att hon med rejäl marginal kryssats in till en riksdagsplats för Miljöpartiet 2018.

– Det är fortfarande inte riktigt verkligt för mig. Det känns ungefär som efter Biologiska mångfaldens dag 22 maj. Det var svårt att förstå att det faktiskt varit ett så stort engagemang och stöd.

Ingen spikrak väg
Vägen till riksdagen kan verka spikrak sett till det starka engagemanget för miljö och politik och rollen som språkrör för Gröna studenter, men det var långt ifrån självklart att Rebecka Le Moine skulle ge sig in i politiken.

Engagemanget för miljön och beslutet att agera väcktes under en kurs på universitetet. Rebecka Le Moine hade börjat fundera på om akademin var rätt väg för henne när hon av en slump läste en artikel. Flera tunga forskare gjorde ett gemensamt upprop om hur allvarligt läget var för haven. Deras budskap var att vi måste sluta med överfisket för att undvika att ekosystemen kraschar. Det blev en ögonöppnare för Rebecka Le Moine att forskare kunde gå ut och kräva förändringar och hon tänkte att det måste ha gett resultat.

– Jag fick en chock när jag såg artikelns publiceringsdatum – 1971!

Det är lite kärnan av all miljökamp. Vi har länge vetat om problemet. Forskningen är inte tveksam. Vi vet vad vi måste göra, men det finns ekonomiska intressen som gör motstånd, berättar Rebecka Le Moine.

Rebecka Le Moine föreläser för Fältbiologerna. Foto: Erik Hansson

Engagemanget tog fart och som bekant blev det väldigt framgångsrikt. Hon kände att allmänhetens stöd för frågor som biologisk mångfald och bevarandet av gammelskogen var starkt och forskningen var entydig.

– Men när jag sedan pratade med politiker så tog det stopp. Det rådde koncensus bland forskare och folket var engagerade, men politikerna tog varken frågan eller mig på allvar. Då insåg jag att jag måste försöka komma in och påverka från insidan.

Nu är hon där. Efter en stark kampanj under enbart någon månads tid fick hon överlägset flest personkryss i Östergötland och börjar i slutet av september sitt nya arbete som riksdagsledamot för Miljöpartiet.

Vad tror du var det som gjorde att du klarade det?
– Jag fick väldigt mycket hjälp från folk som jag jobbat med i olika projekt. De ville hjälpa mig så kampanjen blev som ett stort samarbete. Vänner och bekanta ställde upp och kampanjade för mig. Inte för att de alltid kände mig så bra, men för att de ville att någon skulle föra naturens talan i riksdagen.

Apropå det – vilka frågor kommer du att fokusera på?
– Skogspolitiken, det är självklart. Det har jag engagerat mig för länge och vi måste ändra lagstiftningen för att skydda våra sista spillror av gammelskog. Jag vill också lyfta frågan om biologisk mångfald och igenväxning, försöka hitta incitament för markägare att värna naturen. Vi måste även justera vattendomarna som reglerar vattensystemen som är från 1800-talet.

På vilket sätt då?
– Idag vet vi mycket mer om livet i vattnen och att många arter blir isolerade och inte kan vandra i landskapen med exploaterade vattendrag. Att se över lagarna skulle hjälpa naturvärdena. Vi hade aldrig accepterat att vi förlitar oss på 1800-talets kunskapsnivå när det gäller människor. Tänk om vi skulle använda 1800-talets kirurgi idag? Men så gör vi i naturen. Samhället måste hänga med så att inte arter och naturen glöms bort.

Malena Ernman och Rebecka Le Moine – Årets miljöhjältar 2017. Foto: Erik Hansson

Hur känner du inför uppgiften att bli riksdagsledamot? Var det ett naturligt steg eller kände du dig nästan tvungen?
– Jag har aldrig drömt om att bli politiker och jag är medveten om att det nog kan bli tufft och jobbigt att inte bara axla mina egna åsikter. Jag ser det mer som ett kall och en viktig uppgift än något som är roligt.

Känner du att du kan ta med dig ditt driv från det ideella arbetet in i politiken?
– Jag fick väldigt mycket personkryss så jag känner att jag har folkets och väljarnas förtroende. Det har jag med mig i ryggsäcken. Jag har också med mig vad vi åstadkommit. Folk sa till mig att biologisk mångfald “säljer inte” och att “det inte går att få folk engagerade kring den frågan”, men jag tar med mig att vi satt den på agendan i och med Biologiska mångfaldens dag. Jag vet att jag har folk i ryggen i den frågan.

Är det något som oroar dig inför arbetet i riksdagen?
– Först och främst vet jag ju inte hur regeringen ser ut, men jag är orolig för att hela samhällsdebatten blivit så mycket tuffare med hårda tag och att det är så högerorienterat. Det blir svårt att prata om biologisk mångfald om vi måste kräva ekonomisk tillväxt. Så länge vi inte kan ifrågasätta systemet kan det bli svårt att kritisera det och prata naturens rättigheter.

Varför tror du att Miljöpartiet gick bakåt så pass kraftigt i det här valet?
– Jag tror att vi inte var tillräckligt tydliga. Folk känner inte riktigt igen sig och vi har tappat lite av våra rötter. Det har varit mycket intern kritik, och tyvärr har det delat upp medlemmarna i “antingen för eller mot”. Jag tycker också att vi måste vara ärliga när vi inte är 100 procent nöjda. Kanske måste vi offra makt för att vara kvar i våra rötter, för att kunna påverka mer i det långa loppet.

Du låter ganska kritisk till systemet…
– Jag är säker på att de som suttit har gjort sitt bästa, men vi måste vara ärliga och kritisera samhällssystemet. Vi ska är förtroendevalda av folket, och det får vi aldrig glömma. Skogsindustrin är till exempel inte folket. De har pengar och status, men de är inte folket. Folket representeras bättre av exempelvis Jordens Vänner och Naturskyddsföreningen. Ekonomin är alltid roten till problemet. Idag tjänar vi mer på att hugga ner gammelskogen och att fiska den sista fisken. Så länge vi accepterar den lösningen klarar vi inte varken frågan om biologisk mångfald eller klimatet. Vi måste omvärdera och minska ekologiska fotavtryck och klimatpåverkan, och skapa ekonomiska incitament för det som är bäst för planeten.

Går det att få med sig andra politiker på de tankegångarna?
– Det pratas mycket om att bilda opinion. Men opinion betyder åsikt. Om jag frågar folk på stan “Vill ni att vi ska utrota orkidén nornan?” eller “Ska vi hugga ner våra sista spillror av gammelskog” så kommer nästan ingen säga “ja”. Det är en stark åsikt hos folk, men det märks inte i en opinion eftersom det är så självklart för allmänheten. Då måste vi skapa en egen debatt och opinion och jag har ett ansvar mot folket att föra ut det budskapet och prata om det. Jag tror faktiskt att de flesta människor och politiker vill ställa om samhället till att bli mer hållbart, men att det är övertygelsen om vägen dit som skiljer. Jag ska vill försöka bidra till att hitta bra samarbeten för att nå målen.

Miljöpartiet verkar både gärna vilja samarbeta och kompromissa, men också vara ganska hårdnackade i vissa frågor och det verkar väldigt populärt i vissa kretsar att stämpla er som extremister. Hur ser du på dessa skilda uppfattningar om partiet?
– Jag tycker inte vi ska vara ett näringslivsälskande parti. Vi ska vara ett planetälskande parti. Vi måste släppa tanken på att tilltala vissa grupper. Det är bara att acceptera att det inte är våra väljare. De kan få kalla oss extrema om de vill.