Mer åtgärder behövs för vitryggig hackspett

Den vitryggiga hackspetten har en väldigt liten, men relativ stabil population i Sverige. 2021 hittades bara sju häckade par i landet. 2022 ökade det till elva och nu har det konstaterats att lika många par häckade 2023. En åtgärd som gjorts för att försöka rädda den akut hotade hackspetten är att restaurera lövskog.

För att klara sig behöver den vitryggiga hackspetten ljus lövskog med stora mängder död ved. I den döda veden lever nämligen den viktigaste födan; skalbaggar. Men den här typen av miljöer är sällsynta i dagens brukade skogar där det framför allt är mycket barrträd, som står tätt.

Alla granar togs bort

Det gjordes en del åtgärder för 21 år sedan för att skapa livsmiljöer åt den vitryggiga hackspetten och nu har en ny studie från SLU undersökt hur dessa områden uppfyller hackspettens behov.

8 restaurerade områden jämfördes med 7 icke restaurerade och 8 målbestånd – där den vitryggiga hackspetten lever idag. I de restaurerade områdena har granar tagits bort samtidigt som vissa lövträd ringbarkades eller gjordes till tre meter höga stubbar för att gynna skalbaggar.

Efter tio år fanns fortfarande många skalbaggsarter kvar i de restaurerade områdena, jämfört med de icke-restaurerade områden, men efter 21 år var många av dessa positiva effekter borta, berättar Albin Larsson Ekström, doktorand vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.

– Mycket av den döda veden i de restaurerade skogarna är nedbruten och föryngringen av nya träd består framför allt av gran, där målet är löv, säger Albin Larsson Ekström.

Färre specialister kvar

Det är framför allt generalister bland skalbaggarna som finns kvar medan det är betydligt färre rödlistade skalbaggar och skalbaggar beroende av lövträd i olika nedbrytningsfaser.

– För att målen ska nås i dessa skogar måste naturvårdsåtgärder upprepas kontinuerligt, annars riskerar bestånden att återgå till att bli barrdominerade bestånd med låga mängder död ved, säger Albin Larsson Ekström.

Vilka åtgärder skulle behövas i de restaurerade områdena för att öka chansen för att skalbaggarna och därmed hackspettarna ska klara sig?
– För att bibehålla en tillräcklig produktion dels av föda – skalbaggar – samt bomöjligheter i form av hålträd och döende träd för vitryggen krävs det att det finns döda och döende träd kontinuerligt.
När vi går in och skapar ved vid ett tillfälle så har den veden en viss ”livslängd” som den kan producera skalbaggar och eventuellt bon för vitryggen, när den livslängden är över så finns där inget kvar.

Hushåll med lövträden

En metod som skulle kunna fungera är därför att hushålla med de levande lövträden och sköta bestånden så att träd dör vid olika tidpunkter och inte bara vid ett tillfälle.

– En annan aspekt är att när vi går in och hugger ut gran i tidigare delvis grandominerade bestånd så är risken att det kommer in föryngring av gran hög. Därför måste vi också se till att föryngringen består av just lövträd och inte gran.När utgångsläget inte är lika bra kan det vara bra att istället restaurera skogar som ligger i närområdet, då skapas en kontinuerlig ”produktion” av lämpliga bestånd på landskapsnivå.

Var det olämpliga skogar som restaurerades då för 21 år sedan eller är slutsatsen att alla restaurerade skogar kan behöva fortsatt skötsel för att bibehålla skalbaggsfaunan?
– Jag skulle inte säga olämpliga direkt. Visst hade de ett sämre utgångsläge då de hade låga mängder död ved och stor del av de levande träden var barr. Det gjorde att man kunde skapa död ved vid ett tillfälle, men nu är mängden levande lövträd relativt låg och riskerar att förbli så om föryngringen fortsatt är dominerad av gran. Det finns stor potential i de här skogarna bara på grund av arealen, det finns större potentiell areal att restaurera av dessa skötta skogar än redan befintliga lövskogar, där är den potentiella arealen lägre. Det kan vara så att skogar med ett bättre utgångsläge har förmåga att producera döda lövträd samt föryngring av nya lövträd på ett bättre sätt. Vi har dock inte studerat den typen av skogar i den här studien, men de målbiotoper vi tittat på har en mer kontinuerlig produktion av död ved.

Det finns också en annan aspekt som inte tas upp i studien som Albin Larsson Ekström påpekar är viktig; Landskapet.

– Vitryggen kräver stora arealer, så det räcker inte med att ett enskilt bestånd är jättefint, det krävs större arealer än så. Vi har egentligen studerat de enskilda bestånden och sett att de inte riktigt når målbiotopens nivåer efter 10-20 år. Detta behöver sedan extrapoleras upp i större skala om man tänker sig att det ska finnas häckande vitrygg i området.

Såg ni några vitryggiga hackspettar i några av de restaurerade skogarna?
– Inte i de restaurerade bestånden men jag observerade en vitrygg i en målbiotop och sedan en i en icke-restaurerad yta. Men det var en yngre hane och det området låg i närheten av mer ”målbiotoper”.
Sen såg jag häckande mindre hackspett i några av målbiotoperna, men inget i de restaurerade. Jag inventerade inte fåglar riktigt när jag var där, men ändå!

Källa: SLU och Journal of Applied Ecology