Lovande förutsättningar för svarta storkens återkomst

Det är snart 70 år sedan den senaste kända häckningen av svart stork i Sverige. Är det dags snart igen? Enligt en ny studie finns förutsättningar för vildmarkens stork att återvända.

Det var 1953 som den sista häckningen av svart stork registrerades i Sverige och faktiskt även samma år i Danmark. Sedan dess har arten setts i stort sett årligen och den kan eventuellt ha gjort enskilda häckningsförsök, men någon säker, lyckad häckning är inte allmänt känd.

I en ny studie skriver Carl-Gustaf Thulin tillsammans med Malin Sörhammar och Jonas Bohlin om hur förutsättningarna för arten ser ut nu, nästan 70 år senare. Resultaten visar att det borde finnas gott om lämpliga områden, trots att den svarta storken har ganska hårda krav. Den vill ha ensligt belägda våtmarker med grova, gamla träd i närheten. I våtmarkerna letar de föda och i de gamla träden bygger de sina bon. Ensligheten behövs eftersom de är relativt skygga.

Enligt studien består sju svenska landskap av över 18 procent lämpliga miljöer. Högst andelar finns i Jönköpings län (25,8 %), Blekinge (23,9 %), Västra Götaland (22,1 %) och Kronobergs län (20,7 %). Detta trots att svart stork behöver stora områden – ofta minst 5 000 hektar.

– Jag är lite förvånad över att vi hittade så många lämpliga häckningsområden, berättar Carl-Gustaf Thulin. Vi kollade på kända parametrar från hur svart stork häckar i Baltikum och letade efter områden med stora häckningsträd med rinnande vatten i närheten och som ligger tillräckligt isolerat. Jag tror även att det finns tillräckligt med föda för dem.

Vad var det som fick arten att dö ut i Sverige för 70 år sedan?
– Ingen vet riktigt säkert och det kan finnas olika orsaker, men utdikningar som gjorde att våtmarker försvann, samt förändrade skogs- och jordbruksmetoder hade troligen stor betydelse. Det mest troliga är att det berodde på en kombination av dessa faktorer. De fick helt enkelt sämre förutsättningar både för att häcka och hitta föda.

Utveckligen för svart stork följer också en trend under 1800-1900-talet när många stora fåglar minskade i antal i Sverige. Det gäller både svart och vit stork, men också gäss, tranor och örnar. Det finns olika förklaringar till detta såsom habitatförluster, miljögifter och omfattande-, okontrollerad jakt. Sedan mitten på 1900-talet har dock många av de stora fåglarna ökat kraftigt i antal och det pågår exempelvis ett framgångsrikt projekt för att föda upp och släppa ut vita storkar. Men för den svarta storken har det varken gått bättre eller genomförts något projekt för att få tillbaka arten.

–  Vit stork är lättare att jobba med i uppfödningsprojekt eftersom de är sociala och häckar tillsammans. Svart stork lever inte i kolonier och kan därför inte hållas intill varandra, men jag tror absolut att det skulle gå att föda upp och sätta ut svart stork om vi lade kraft och energi på det. Det beror kanske på tillfälligheter att det inte skett hittills. En av utmaningarna är att få tag på rätt avelsmaterial och få ungfåglarna att flytta söderut och återkomma till Sverige. Kanske saknas det bara några som engagerar sig i ett projekt som skulle hjälpa den svarta storken i rätt riktning?

Vad skulle det innebära att återintroducera svart stork till Sverige?
– Svart stork är ingen ekosystemingenjör som visent (europeisk bison) eller andra stora och små växtätare som genom sitt bete skapar förutsättningar för andra arter. Men svart stork är en indikatorart som visar att vi skapat rätt förutsättningar. Den kanske kan skapa såväl biologiska som samhälleliga mervärden i ett område och incitament att jobba med en naturtyp som är ganska ovanlig och som även gynnar andra arter – gamla träd och våtmarker i skogsmiljö. Det är också ett rewildingprojekt som många borde kunna samsas kring. Det borde inte skapa några större konflikter på samma sätt som finns kring stora växtätare och stora rovdjur till exempel.

Det finns också en annan faktor som ändrats i Sverige sedan den svarta storken försvann och som gynnar svart stork – bäverns återkomst. I år är det 100 år sedan bävern återintroducerades i Sverige och nu finns denna biologiska landskapsarkitekt i stora delar av landet. Den bygger fördämningar i bäckar och åar, vilket skapar översvämningar och våtmarker som i sin tur dödar en del träd och skapar öppnare skogar – precis som den svarta storken vill ha det. Med fler återskapade våtmarker de senaste 100 åren, tack vare både människor och bävrar och med stora populationer i bland annat Tyskland samt årliga fynd även i Sverige, börjar det kanske bli dags för den svarta storkens återkomst till Sverige?

Men om det sker kanske allmänheten aldrig kommer få reda på platsen, med tanke på hur känslig arten är för störningar.

Källa: Ornis Svecica