Lejoparden letar efter den kloka djungelugglan som vet allt. Bild ur boken “Lejoparden” av Björn Bergenholtz
Den 31 augusti släppte Björn Bergenholtz sin senaste barnbok “Lejoparden”. Precis som i hans tidigare verk har naturen en viktig roll, men den här gången har han gjort en bok som går utanför ramarna och som också handlar mycket om vår samtid.
Tecknaren och författaren Björn Bergenholtz har en lång meritlista. Den första boken kom redan 1995 och handlade om fågellokalen Morups Tånge i Halland, en plats han fortfarande håller varmt om hjärtat. Sedan dess har det blivit ytterligare nästan 30 böcker. Serier om Mormors lilla kråka eller grisen Lindbom, en bok om djurs spår och nu senast – tio böcker i “Känn igen 25”-serien där han bland annat lärt barn känna igen 25 blommor, fåglar, småkryp, fiskar och däggdjur.
I sina böcker har Björn Bergenholtz genom åren jobbat mycket med att skapa förståelse för naturen. En inte helt oväntad linje för en “gammal fältbiolog och fågelskådare”.
– Jag är övertygad om att barn vill lära sig. De tycker det är roligt att världen blir mer begriplig. Om man lär sig vad något heter blir det en nyckel till att också bry sig. En fågel i en buske kan bli en blåmes i en sälg och då blir det plötsligt en lite rikare upplevelse. Kunskap och förståelse är ett naturvårdsarbete, berättar Björn Bergenholtz.
Omslaget till boken “Lejoparden” av Björn Bergenholtz
Du som skriver så mycket barnböcker – hur jobbar du med barn? Testläser du dina böcker för dem eller hur gör du?
– Nej det gör jag alldeles för lite. Jag jobbar med barnet Björn. Jag tycker att jag har väldigt bra kontakt med sexåringen i mig. Då på den tiden när jag blev besatt av att få se en sjöelefant, men fick nöja mig med att börja titta på fåglar istället eftersom de fanns närmare.
Boken “Lejoparden” blev ett undantag. Barnen på förskolan mitt emot Björn Bergenholtz ateljé sökte kontakt med farbrorn som satt och tecknade hela dagarna.
– De undrade om jag ville läsa för dem, så jag testade “Lejoparden” när jag bara var klar med halva berättelsen ungefär. De blev väldigt engagerade och även om inte jag själv visste hur boken skulle sluta då, sa barnen till mig att de var övertygade om att det skulle gå bra för lejoparden.
Figuren lejoparden hade fötts många år tidigare och Björn Bergenholtz visste att han någon gång skulle göra något av den, men det var under det ganska hårt mallade formatet med de tio “Känn igen 25”-böckernas totalt 250 sidor med 250 arter, mycket faktainsamling och en inrutad metod, som det lilla kattdjuret gjorde sig påmint igen. Nu tillsammans med två meningar som Björn Bergenholtz inte kunnat släppa: “Afrikas savann är en plats som ingen annan. Samtidigt är den en plats precis som många andra”.
Efter att arbetet med “Känn igen”-böckerna var klart kände Björn Bergenholtz att han ville göra något helt annat. Lejoparden och meningarna om Afrikas savann fick sällskap av allt fler idéer i form av meningar och post it-lappar. Han började i hemlighet skriva på “Lejoparden” utan att berätta något för någon annan än sin fru.
– Jag ville inte rätta in mig i en produktionslinje med fasta hållpunkter. Jag ville skita i hur stor boken blir och bara jobba på. Det var otroligt härligt att jobba på det viset utifrån text och bild utan några yttre ramar. Det var först när boken var färdig som jag berättade för förlaget att jag skrivit den. Jag var rätt nervös när jag åkte till förlaget och frågade om de ville ha den, men det ville de, berättar Björn Bergenholtz.
“Lejoparden” är en berättelse om ett djur som inte riktigt passar in någonstans. Som inte är tillräckligt randigt för att få hänga med sebrorna, har för liten nos för att leka med elefanterna och som blir utskrattad av de högljudda aporna eftersom lejoparden inte själv vet vad den är för art. Det är en bok om utanförskap, ihåligt kändisskap, vänskap och vikten av tillhörighet.
Lejoparden – hälften lejon, hälften leopard. Bild ur boken “Lejoparden” av Björn Bergenholtz
– Jag tyckte att det började blåsa snålare, hur klimatet hårdnade, utanför tryggheten i ateljén. Tonen i hur folk uttalade sig och hur de betedde sig förändrades. Plötsligt blev det så mycket etiketterande och insorterande, prat om vi och dom, om svart kontra vit, eller alla möjliga tänkbara färger, om hon och han och hen. Om svensk eller inte. Och tilltalet blev ofta oresonligt, omotiverat hårt, ibland rentav hatiskt. Dessutom skulle alla plötsligt bli kända, bara för att bli kända, kändisar, inte kända för att ha gjort något. Något viktigt. Allt detta gjorde mig mer och mer övertygad om att en liten, snäll lejopard var precis det som behövdes. Nu mer än någonsin, säger Björn Bergenholtz i bokens pressmaterial.
Jag tänkte när jag läser Lejoparden att de här svåra frågorna som boken uppenbarligen tangerar egentligen inte behöver göras så mycket krångligare. Att det helt enkelt kan handla om snällhet.
– Ja, på något underligt sätt har det blivit omodernt att vara snäll. Det ska inte blandas ihop med flathet eller att vara mesig, men man måste försöka vara snäll både mot sig själv och mot andra. Det är inte svårare än så. Om man kan lägga sig ner efter en dag och konstatera att man varit snäll idag, då har man gjort något bra.
Hur tror du att det hade blivit om du gjort den här boken med människor istället för djur?
– Det var aldrig aktuellt. Dessutom är jag alldeles för dålig på att rita människor. Jag ritar så fula ungar och det är roligare med djuren. Katter är ju så fantastiskt roliga och det är svårt att rita människor som är lika pompösa som elefanter.
Det är väldigt lätt att känna med den lilla lejopardens äventyr för att försöka hitta sig själv i en värld besatt av att sätta stämplar och etiketter på både människor och djur. Boken drar paralleller till samtidens polariserade samtalsklimat och mänsklighetens obevekliga känsla av att djur och natur är till för dem. Men mitt i all kyla finns det naturligtvis också hopp och värme.
Och jo, barnen hade rätt, det går till slut bra för lejoparden.
Läs mer om Björn Bergenholtz arbete på Bergenholtz.se
