Lämpliga livsmiljöer för visent långt upp i Sverige
En ny studie har undersökt vad visenten skulle behöva för att säkerställa en långsiktig överlevnad. Att sprida sig till den historiska utbredningen i norr och ännu längre norrut än så är en möjlig lösning.
Visent.
Visenten har haft en framgångsrik återkomst i Europa efter att vara nära att utrotas för 100 år, men populationen är inte stabil. För även om land efter land väljer att återintroducera den stora växtätaren som anses vara en nyckelart för att återställa naturen, så är visenten fortfarande beroende av bevarandeinsatser. Den lever i små reservat som kräver strikt förvaltning, regelbundna transporter mellan reservaten och åtgärder för att öka deras antal för att förhindra så kallad inavelsdepression. Det vill säga funktionsnedsättningar som kan uppstå vid inavel.
För att de ska kunna vara livskraftiga i Europa så krävs det att visenterna får tillgång till större områden, men att hitta sådana områden är inte helt enkelt.
Fler visenter i norr är lösningen
I en ny studie har dock forskare gått igenom visentens historiska utbredningsområde och undersökt var den skulle kunna leva idag och i en allt mer uppvärmd framtid. Lösningen är fler visenter i norr. Exempelvis i Sverige. Här fanns det förr visenter upp till Svealand, men studien, som publicerats i Journal for Nature Conservation, visar att det skulle kunna finnas lämpliga områden en bit längre norrut beroende på hur klimatet utvecklas.
– En potentiell lösning är att flytta eller introducera djur utanför det historiska utbredningsområdet. I det här fallet verkar nordligare områden vara lovande på grund av den glesa befolkningen och det förändrade klimatet till följd av uppvärmningstrender. Dessutom fanns bisonoxen där redan under förhistorisk tid, och därför kan introduktionen nu inte entydigt betraktas som en introduktion av en främmande art. En liten population av europeisk bison finns redan utanför det historiska utbredningsområdet i nordvästra Ryssland, Vologodskaya oblast, skriver forskarna Igor Popov, Diana Smolina och Igor Gusarov.
En visent per 5 kvadratkilometer
Att uppmuntra denna process kan vara en lovande metod för att stärka deras population och därigenom bidra till artbevarande insatser och delvis förverkliga rewilding-projekt, anser forskarna.
Carl-Gustaf Thulin har forskat om visenter vid SLU, men var inte involverad i den aktuella studien. Han lyfter särskilt att forskarna visar att områden upp i Mellansverige skulle kunna ha i snitt en visent per 5 kvadratkilometer.
– Det skulle, om det implementerades, innebära flera hundra tusen visenter i de norra delarna av utbredningsområdet, från Norden och österut. Författarna påpekar även att faktorer såsom global uppvärmning, avskogning och minskad jordbruksverksamhet kan öka andelen lämpliga habitat, säger Carl-Gustaf Thulin.
Vad tror du kommer bli de stora utmaningarna för visenterna i Sverige rent ekologiskt?
– Snödjup verkar generellt vara den huvudsakligt begränsande faktorn i Sverige och annorstädes. Djup snö och hårt snötäcke gör det svårt för visenten att komma åt födan vintertid, vilket i kombination med kylan och energiförlusten medför svält och svaghet, och därmed exponering för predation och parasiter.
Vilka positiva effekter skulle vilda visenter kunna innebära i Sveriges natur?
– Visenten är en grupplevande gräsätare som punktvis skulle kunna påföra ett betestryck som främjar arter som är knutna till det betade landskapet. Studiens författare för ett resonemang om grupper om 50 individer, som skulle kunna göra ganska stor skillnad om de uppehåller sig en längre tid i ett begränsat område. Vidare sprider visenter frön med avföring och päls, och avföringen kan även komma olika insekter till godo, som i sin tur blir mat åt fåglar och så vidare.
