/Anders Wirdheim, före detta mångårig informationsansvarig för BirdLife Sverige
Mats Forsberg med skräp, insamlat längs en 200 meter lång kuststräcka i Sorgfjorden på norra Svalbard. Foto: Anders Wirdheim
Anders Wirdheim skriver om hur Svalbard och Bohuskusten skräpas ner och att det delvis verkar vara avsiktlig nedskräpning.
• Läs alla Anders Wirdheims krönikor här.
“För en tid sedan kom jag tillbaka från en resa till Svalbard. Det var en fantastiskt givande tur som bland annat gav möten med blåval, isbjörn och valrossar liksom mängder av fåglar. Men dessa upplevelser till trots, finns det ett stänk av bitter eftersmak. Även denna högarktiska trakt är nämligen nedskräpad.
Vi hade som sagt turen att se en isbjörn under resan. Det var under en tredagars båttur och var allt annat än väntat. Havsisen runt västra Svalbard försvann nämligen redan tidigt i år. Det var också nästan allra längst upp i nordväst, i sundet mellan Danskøya och Västspetsbergen, som vi såg björnen. Den gick längs stranden och såg ut att ha i sinnet att simma över till Danskøya.
Även om avståndet var i längsta laget, tog jag mängder av bilder. När jag senare tittade närmare på bilderna, visade det sig att flera av dem misspryddes av en lång, grön tross som låg på stranden bakom björnen.
Isbjörn nära Danskøya på Svalbard. Lägg märke till den gröna trossen på stranden bakom björnen.
Foto:Anders Wirdheim
Lite senare samma dag hade vi nått ända upp till ön Moffen. Denna låglänta ö ligger isolerad norr om 80:e breddgraden och är bland annat känd för sina valrossar. Det var också gott om valrossar på ön. De låg i grupper som stora, levande köttberg. Men det var inte enbart valrossar på ön. Där låg även gott om tomma oljefat, stora lysande plastdunkar och trossar av olika dimensioner och färger.
Valrossar på ön Moffen på norra Svalbard. Förutom valrossar och drivved
låg det åtskilliga färgglada plastdunkar och gamla oljefat på stranden.
Foto: Anders Wirdheim
Den bittra eftersmaken förstärktes ytterligare när jag efter hemkomsten läste ett inlägg på Facebook, skrivet av Mats Forsberg. Han har i många år varit verksam som guide på Svalbard och bor numera i norra Norge:
”Jag har haft privilegiet att arbeta som expeditionspersonal på Svalbard sedan 1982. I början var Svalbard en orörd och vacker vildmark. Idag har området blivit en soptipp. Bilden visar hur stränderna i ögruppen ser ut idag, och var jag än går iland, ser det likadant ut. Det mesta av den plast vi hittar kommer från den fiskeflotta som är verksam i Barents hav och Nordatlanten.”
I en kompletterande kommentar fortsätter Mats Forsberg att berätta om problemet:
”det mesta av skräpet är inte material som går förlorat i hårt väder – det kan man se på hur det hanterats. Ett exempel är de vita stroppar som håller ihop fisklådorna och som man hittar överallt. De nät man hittar har också skärmärken från delar av trålen som skadats och som sedan slängts överbord.”
Mats Forsberg avslutar med att betona att visst finns det fiskare som tar hand om skräpet och att dessa naturligtvis har all heder av det. Men med tanke på hur det ser ut på dessa arktiska stränder, verkar det uppenbart att de tänkande yrkesfiskarna är i minoritet.
Själv har jag under senare år varit noga med att enbart köpa torsk som kommer från ett så kallat hållbart fiske. Det har antingen handlat om färsk torsk från småskaligt fiske på svenska västkusten eller fryst MSC-märkt torsk. På de sistnämnda paketen står att innehållet kommer från ”hållbart fiske i Barents hav”.
MSC står för Marine Stewardship Council och är en motsvarighet till FSC-märkningen av skogsprodukter. Märkningen ska garantera att fisken ”är vildfångad, kommer från ett livskraftigt bestånd och har fiskats med omtanke om havsmiljön”. Utöver det sistnämnda (omtanke om havsmiljön), finns det så vitt jag kunnat finna inget i regelverket som hanterar hur avfall hanteras på fiskebåtarna.
Efter att i mer än 20 år ha paddlat havskajak i den bohuslänska skärgården är jag tyvärr mycket väl medveten om hur det ser ut där. Även i Bohuslän är det fiskenäringen som står för det allra mesta av nedskräpningen även om vanliga fritidsbåtar och annan båttrafik också bidrar. Trots denna kunskap var det både oväntat och obehagligt att se omfattningen av nedskräpningen på Svalbard.
I dessa dagar pratas det mycket om den omfattande förorening av plast som världshaven är utsatt för. Det sägs att det centralt i Stilla havet finns en ”kontinent av plast”. Naturligtvis kommer inte all denna plast från världens fiskeflottor, men det är hög tid att väcka frågan om hur fiskenäringen hanterar sitt avfall.”
