Krönika: Skogs­konferens med lösningar och rökridåer

SLU Artdatabankens årliga naturkonferens är alltid intressant. I år handlade den om skogs och skogsbruk och började både starkt och tydligt. Mark Marissink, chef för SLU Artdatabanken, berättade att även om deras rapporter och studier försöker ge en rättvis bild av verkligheten så är “SLU inte neutrala”:

– Vi utgår från målen för biologisk mångfald som beslutats internationell. Vi ska stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald. Det är ambitiösa mål, som är politiskt beslutade. Vi är ganska långt ifrån att nå dessa mål. Det har vi konstaterat länge och många gånger.

Den inledningen behövdes för att få en ram kring dagen. Det är detta som är förutsättningarna. Det svenska skogsbruket måste förändras och som vi skulle få höra under dagen är det fullt möjligt.

Därför var det också lite märkligt att vissa föredrag och uttalanden var så defensiva. Några, bland annat företrädare för skogsindustrin, pratar mycket om polariseringen i debatten. Som att det skulle vara det stora problemet i våra skogar.

“Polarisering” är en tröttsam rökridå

Personligen tycker jag polariseringsteorin är rätt tröttsam. Det handlar inte om att frågan befinner sig i mitten mellan två jämnbördiga parter som drar för hårt åt varsitt håll. Verkligheten är att skogsbruket styrs av en mäktig skogsindustri och att vi har styrande politiker som ofta kopierar och klistrar från skogsavverkningsindustrins budskap. I andra änden försöker naturvänner få till en förändring bort från ett skogsbruk som uppenbarligen inte är bra varken för den biologiska mångfalden eller klimatet. Kalhyggesbruk är trots allt den totalt dominerande standarden och inte minst SLU Artdatabankens experter har påtalat gång efter gång att detta skogsbruk är ett stort hot mot arter som kräver äldre skog. Vi är inte i närheten av att nå miljömålet Levande skogar någonstans i landet.

Det är förståeligt att den mäktigare sidan, som avkrävs större hänsyn och ansvar, hänvisar till att debatten är polariserad. Det är en tacksam rökridå i debatten. Under tiden fortsätter 20 000 – 40 000 hektar gammal skog per år att falla och avverkningstakten ligger kvar på rekordnivåer.

Om det finns ett intresse för sansade samtal om hur skogsbruket kan anpassas för att klara mål för klimat och biologisk mångfald så finns det många aktörer att vända sig till. Men det är nog väldigt lockande att låtsas som att det inte går att föra en vettig debatt.

Stor klimatoro bland skogsägare

Efter en lite trevande inledning tog konferensen fart och det blev många intressanta, kortfattade föredrag. Johanna Johansson vid Södertörns högskola har i sin forskning intervjuat många skogsägare och berättade att de känner en stor oro för klimatförändringarna. Ett budskap som även upprepades av LRF:s representant på plats, Gunnar Lindén. Med den insikten borde landets markägare storsatsa på blandskogar istället.

Jörgen Sundin på Naturskyddsföreningen berättade om restaureringen av skog, som Sveriges regering nu stoppat i EU efter att ha övertalat Ungern. Han förklarade att vi förlorar 1,4 procent per år av våra kontinuitetsskogar (skogar som aldrig kalavverkats). Han jämför restaureringen med att försöka fylla en hink med vatten. Men i det här fallet har hinken stora hål och det har även behållaren som används för att hälla vatten i hinken. Då blir det svårt att lyckas.

Plötsligt pratar alla om hyggesfritt

Den stora positiva överraskningen under dagen var alla röster om hyggesfritt skogsbruk. Det är förvisso fortfarande kalhyggesbruket som står för 97 procent av all avverkning, men hyggesfritt är hett! Jag kan inte tänka mig att det hade kunnat dominera en skogskonferens ens för fem år sedan. Intresset har ökat snabbt.

Det är inte bara att det nu finns rådgivare i hyggesfritt skogsbruk i hela landet (även på Skogsstyrelsen) och att det finns certifikat att köpa. Eller ens att det finns flera studier som visar att hyggesfritt kan vara mer lönsamt än kalhyggesbruk för skogsägaren. Nästan ännu viktigare är att flera företrädare för skogsindustrin vittnade om att skogsägare numera uttrycker så stort intresse för hyggesfritt att det är något som skogsbolagen måste börja erbjuda. Eller som Ola Engelmark, författare och skogsföretagare, sa i slutet av dagen:

– Det finns tusen sätt att sköta en skog. Vi kan inte låta skogsbolagen diktera hur skogen ska skötas. Det finns så många andra sätt. Vi måste lämna valfrihet i skogen till våra barn. Inte monokulturer.

“Kalhyggen sjuder av liv”

Amalia Mattsson, “familjeskogsbrukare” och flitig skogsdebattör, visade väldigt många bilder på sina barn på kalhyggen medan hon betonade vikten av äganderätt och att det “sjuder av liv” på kalhyggena. Mikrofonen lämnades därefter till skogsbiologen Sebastian Kirppu som i högt tempo visade bilder från olika kalhyggen medan han påpekade att plantager inte är skogar och att riktiga skogar är ekosystem som inte dör. Med bilder på arter som kräver en lång rad olika förutsättningar under många hundra år satte han fingret på skillnaden. I ett modernt, brukat trädlandskap hinner plantagerna aldrig likna skogens ekosystem innan de kalavverkas igen.

Svampexperten och författaren Anders Dahlberg visade tydligt hur mykorrhizasvampar försvinner från skogar som kalavverkas. Han gav en artvinkel på hyggesfritt skogsbruk:
– Hyggesfritt är oftast bättre för arter som behöver kontinuitet. Men det ersätter inte skydd och det är inte på långa vägar tillräckligt för våra biologiska mångfaldsmål.

Lena Tranvik, enhetschef vid SLU Artdatabanken, tog upp hur ideellas rapporter i Artportalen har kallats för ”aktivister på semester” av ena sidan (på tal om polarisering), men att dessa personer på sin fritid, utan betalning, faktiskt underlättar att lagen följs. Det är en vinkel som sällan hörs. Det finns trots allt lagar och regler som gäller, eller borde gälla, för skogsbruket. Det glöms ofta bort. Det är bekvämare att prata om polarisering.