Krönika: Industri­propagandans museum

Förra helgen blev det museibesök i huvudstaden och upplevelserna var verkligen blandade. Jag har inte gått igenom Naturhistoriska riksmuseet ordentligt på väldigt länge och det var till och med bättre än jag hade hoppats. Dinosaurie-utställningen var förvisso alltför snål med informationsskyltar och kändes som att den var för de redan kunniga, men övriga avdelningar vägde upp det med råge. Så många smarta, snygga och intressanta delar om exempelvis den svenska naturen, kroppen och livet i vatten. Allt genomsyrat av en vetenskaplig grundsyn.

Det kan man däremot inte säga om Tekniska museet. Här var det istället som att gå in i en värld beställd och kurerad av de stora industriernas PR-avdelningar. Inte ett ont ord om deras verksamhet så långt ögat kunde se. Jag fattar att det inte är ett museum om klimatforskning eller biologi, men jag blev trots det överraskad och (faktiskt) chockad.

Mörkt, dystopiskt och tillrättalagt om skogen

Det gällde framför allt den relativt nya utställning om skogen. Utställningsrummet var mörkt och deppigt. Förutom informationstavlor hade man ställt in smala, bark- gren-, blad- och barrlösa trädstammar och korta stubbar, samt en backe som barnen kunde åka rutschkana på. Det var den mest tragiska och livlösa skog jag någonsin sett. Som en förevisning om skogen efter ett kärnvapenkrig.

Ett tack till skogsbolagen

I utställningen, som tackar skogsbolaget Stora Enso och pappersbolaget Lessebo Paper för hjälpen, får besökarna information om allt som skogen ger oss i form av produkter som kan säljas. Det är huvudbudskapet. Att skogen också innehåller liv behandlas i en pliktskyldig parentes, gestaltat med en film med vilda djur, projicerad på en del av en vägg.

Det är antagligen exakt så här som det skulle se ut om skogsindustrin fick bestämma helt själv över en utställning i ett museum. Ibland nämns något om att det finns olika syn på skogen eller att den ska räcka till mycket, men närmare kritik än så kommer man aldrig. Inte ens i ett filmklipp som ska skildra samernas rennäring i de svenska skogarna framkommer något som kan tolkas som en kritisk röst. Det är helt otroligt med tanke på verkligheten.

Det är också riktigt märkligt att det är vi som besökare som betalar för att få se den här propagandan. I normala fall brukar det inte kosta pengar att titta på reklam.

Jag tror aldrig jag kommer glömma synen av barn som går runt bland de skalade trädstammarna i ett dystert rum med reklam för skogsindustrin. Det är något av det mest dystopiska mina ögon varit med om. Tillsammans med texterna blev det som en mörk satir över skogsindustrin eller en övertydlig konstinstallation om greenwashing.

Kan inte släppa upplevelsen

Det går några dagar. Jag kan inte släppa min upplevelse från ”skogen”. Jag tänker på den dagligen. Under en promenad i den riktiga skogen slår det mig att utställning kanske är en alldeles utmärkt uppvisning i en annan syn på skogen?

Vi som har naturen som intresse ser skogen som en plats full av mossor, lavar, gamla träd, spår av djur, livsviktig död ved och fylld av fågelsång. Det är ingen riktig skog om det inte finns en mångfald av arter.

Men andra personer ser framför allt träden som virkesvolym, pappersmassa, markberedningsmöjligheter, biobränsle och granplantor. Det är kanske deras syn på skogen som jag fick se i all sin sorgliga skepnad i “skogen” på Tekniska museet? Det är en smärtsam, men klargörande insikt.