Krönika: En ny sorts skildring av skogen

Under lördagen arrangerade en lång rad lokala naturskydds- och naturfotoföreningar en både inspirerande och intressant dag om skogen i Surahammar. Det var den femte upplagan av Inför biologiska mångfaldens dag och som vanligt var det väldigt välarrangerat och hjärtligt med Anders Geidemark vid rodret. 

Årets tema – skogen – må ständigt stämplas som polariserat och diskussionen påstås ofta vara för svart eller vit, men vad som verkligen är svart på vitt är de officiella uppgifterna. Både den ansvariga myndigheten Skogsstyrelsen och artexperterna på SLU Artdatabanken är väldigt tydliga med att läget för den biologiska mångfalden i de svenska skogarna blir allt sämre. Det låg också som en röd tråd genom föredragen i Surahammar. Så till skillnad från den stundtals lite ängsliga och defensiva Flora- och faunavårdskonferensen om skog 2024 var det skönt att slippa diskutera det uppenbara. Självklart ska vi ha skogsbruk i Sverige, men det måste ta mycket större hänsyn.

Istället handlade Inför biologiska mångfaldens dag mycket om hur vi skildrar skogen.

Hyllning till arter – sågning av skötsel

Naturskyddaren Tom Sävström tog oss med på en intressant vandring bland naturvårdsarter i skogarna i Surahammars kommun. Som ett kvitto på deras värde var det flera som hann med att titta på bombmurklor och jordstjärnor under dagens lunchpaus. Författaren, naturfilmsberättarrösten och journalisten Henrik Ekman höll senare under dagen ett engagerat föredrag om ekar och deras mångfald. Dessa inledande och avslutande föredrag blev en passande inramning och hyllning till naturen och de sällsynta arter som bara finns kvar i allt mindre områden.

Rolf Segerstedt, tidigare DN- och Land-journalist, författare, naturfotograf och flitig förare på Sveriges skogsvägar, höll ett välbehövligt och avslöjande föredrag om hans syn på skogen i Sverige. Det var uppfriskande att få se den sidan av skogsbruket som sällan visas i naturfoton. De effektiva skördarna som på under minuten kapar och sågar upp träd som växt i en mansålder. Stora, brutala kalhyggen som bara vår språkliga ängslighet hindrar att kalla skövlingar. Överblicksbilder från drönare som visar upp vårt allt mer uppstyckade skogslandskap. 

Ett annat skogsbruk är möjligt

Leif Öster höll ett uppskattat föredrag ur skogsägarens vinkel. Den populära debattören och skogsexperten har gjort sig känd för sina väl underbyggda sanningar om det svenska skogsbruket. Exempelvis hur olönsamt det är med kalhyggen för skogsägare, hur skogsbruket sysselsätter allt färre, hur allt fler skogsägare bor i städer och att bland det ekonomiskt bästa man kan göra med sin skog är att låta den stå – då höjs värdet på fastigheten. Om systemet hade varit bättre anpassat till skogsägare och inte bara till avverkningsindustrin, så hade Leif Östers texter och åsikter om skogen redan skapat en stor förändring.

En annan skildring är möjlig

Ett annat minnesvärt föredrag stod Annette Seldén för. Hon är ordförande i Naturfotograferna och presenterade föreningens senaste projekt; en utställning om skogen som ska visa hur den verkligen ser ut. Hon visade ett starkt urval av medlemmarnas bilder som skildrade både det som gör skogen så fantastisk och det skogsbruk som förstör det fantastiska.

Naturfotografernas projekt har en intressant vinkel; De ser sig som ”medskyldiga” till utvecklingen i skogen eftersom de hittills nästan enbart skildrat de få vackra gamla skogarna som finns kvar och arterna som kan hittas där. Vaggas folk i en falsk bild av vad som sker i landets skogar om de framför allt ser bilder från de fragment av naturskog som återstår?

Det är en intressant tanke och det ligger nog något i det, men att stämpla sig som ”medskyldig” är ett lite väl tungt ok att bära för landets naturfotografer. Det handlar ju också om att få allmänheten att över huvud taget förstå vikten av natur. Alltför många vet alldeles för lite om naturen. Samtidigt välkomnar jag verkligen att fler naturfotografer höjer sina röster och visar upp vår påverkan på naturen. Det behovet är akut.

Inför Kalhyggets dag?

Oavsett hur det har varit så ska Naturfotograferna nu börja skildra även skogsbruket i sina bilder. Härnäst med en stor utomhusutställning. Glädjande nog verkar det redan vara något som sker ganska brett. Under en paneldebatt där jag fick vara med tillsammans med Annette Seldén, Henrik Ekman och Rolf Segerstedt, frågade jag publiken om de fotograferat ett kalhygge det senaste året. Nästan hälften räckte upp handen.

Tänk om det är en förändring på gång med vilka bilder som visas på skogar i sociala medier? Vi kanske till och med ska uppmuntra det? Vad sägs om att införa en dag när vi alla publicerar skrämmande exempel på det svenska skogsbruket? Det är synd att 5 mars nyss varit, annars är det en passande dag. Det var den dagen 2016 som Herman Sundqvist, då ny som chef för Skogsstyrelsen, förkunnade att ”det finns inga kalhyggen längre” i Sverige. En mer passande dag för Kalhyggets dag är svårt att tänka sig.

På vägen hem på tåget lägger sig skymningen över Västmanland. Plötsligt ser jag två älgar i det sista ljuset. De står bara typ 20 meter från spåret. På ett stort kalhygge. Jag hinner tänka att det hade varit ett bra motiv till Kalhyggets dag innan vi susade vidare bland trädplanteringarna.