Mer än hälften av Europas skogar har de senaste 40 åren drabbats allt värre av klimatrelaterade hot från framför allt stormar, bränder och massförekomst av insekter eller kombinationer av dessa faktorer. Hoten förväntas öka framöver och de nordliga skogarna pekas ut som särskilt känsliga i en ny studie.
Det är forskare från Finland, Tyskland, Italien och Spanien som har analyserat Europas skogar med hjälp av satellitdata och artificiell intelligens för att se hur hårt de drabbats av olika faktorer mellan åren 1979 och 2018. De kom fram till att mer än hälften av skogsytan påverkats av en eller flera av följande faktorer: stormar, bränder eller massutbrott av trädätande insekter.
De senaste årtiondena har skogarna påverkats allt mer av klimatförändringar och blivit allt känsligare för störningar.
– Erfarenheten från de senaste åren, speciellt sedan 2018, visar tydligt att insekter utgör ett allt större hot mot skogarna i de pågående klimatförändringarna. Det finns en risk att fortsatt uppvärmning kommer öka den trenden, säger Henrik Hartmann vid Max Planck Institute for Biogeochemistry som ledde studien.
Förväntade stora skador
Han berättar också att extremväder sker så ofta nu att de är den nya normen och att skogar inte kan anpassa sig till situationen. Det innebär inte att skogarna kommer att försvinna från Europa, men de kommer skadas allvarligt av klimatpåverkade störningar och viktiga ekosystemtjänster kan slås ut.
Studien nämner specifikt att skogar i södra Sverige verkar uppvisa lägre sårbarhet, men att svenska skogar är extra känsliga för skogsbränder. De boreala skogarna i norra Europa, det vill säga barrskogarna i exempelvis Sverige, anses dessutom höra till de mest bräckliga skogliga ekosystemen i Europa.
Tidigare forskning har visat att kalhyggen och trädplantager förstärker skogsbränder, barrskogar har svårt att klara både bränder och barkborrar samt att det blir allt svårare för skogar att återhämta sig efter bränder.
Skogsstyrelsen rekommenderar att Sveriges skogar klimatanpassas med mer varierade skogar, mindre kalhyggen och återställda våtmarker.
Källor: Max-Planck-Gesellschaft och Nature Communications