Kan björkbark få tallen att åter sprida sig i Sverige?

På vintern äter älgar gärna tallskott. För skogsindustrin innebär det årliga kostnader i miljardklassen och att skogsägarna hellre fortsätter plantera gran som då blir ännu mer dominerande i de svenska skogarna. Försök görs för att förstå älgarnas matvanor. Ulrika Alm Bergvall vid Zoologiska institutionen på Stockholms universitet forskar på om man kan få älgarna att komma på andra tankar – med hjälp av bark från björkar.

Det pågår en dragkamp i skogarna mellan olika intressen och i mitten av konflikten står landets älgar. Älgar gillar nämligen att äta toppen av tallplantor. Det är inte deras favoritföda, men när det om vintern finns ont om annan mat betar de gärna från tallplantorna och då helst toppen av plantorna. För plantan innebär en förlorad topp att den istället börjar växa krokigt. Skogsägaren kan då inte lika enkelt avverka trädet och förlorar därmed pengar. Det innebär i sin tur att allt fler markägare går över till att plantera gran istället eftersom granplantorna får vara ifred från älgarna. Det har i Sverige skett i stor utsträckning sedan 1980-talet.

Allt fler granar, allt färre arter

När det planteras allt mer gran i våra skogar urholkas den biologiska mångfalden ytterligare och då uppstår det som brukar kallas för monokulturer med extremt begränsat antal olika arter. Forskare och myndigheter är överens om att skogsbruket utgör ett av de största hoten mot biologisk mångfald.

Skogsägare som får sina tallplantor uppätna får ingen ersättning eftersom skadorna orsakas av vilt som är tillåtet att jaga. Uppgifterna varierar, men att skadorna uppgår till miljardbelopp verkar Skogsstyrelsen och skogsindustrin överens om. I år menar Christer Kalén, viltspecialist på Skogsstyrelsen, att det är “katastrofläge”. Enligt den så kallade Äbin-statistiken har mer än varannan tall i Götaland betesskador från älg, i Svealand är motsvarande andel var tredje tall och i Norrland är nio procent av tallstammarna betade.

– Vilt orsakar väldigt stora skador i skogsbruket, men det är inte bara i år. De svenska skogarna har haft stora skador länge. Skogsbruket är medvetet om att en del skog kommer försvinna. Om det inte är älgar är det insekter eller stormar, säger Märtha Wallgren, viltekolog och forskare vid Skogforsk (finansieras av skogsindustrin, statliga medel och externa forskningsfonder).

Träd – vilt + jakt + rovdjur = biologisk mångfald?

Märtha Wallgren menar att det egentligen handlar om enkel matematik. Det finns ett visst antal vilt som äter skogsplantor, framför allt älgar, och det finns ett visst antal träd i skogen som viltet äter. Det är de två faktorer som det går att spela med, förutom jakt, eller om man skulle tillåta fler rovdjur i den svenska naturen.. Utifrån skogsbrukets vinkel behöver älgstammen hållas på en viss nivå eller minska för att det ska vara lönsamt att plantera mer tall. Ju fler älgar, desto fler tallplantor äts upp. Enkel matematik, åtminstone på pappret.

Hur ska man få markägare att odla tall trots att älgar helst äter det?
– Skogsstyrelsen vill få fler markägare att odla tall. I “Mera tall”-projektet har man bland annat jobbat mycket med att skapa en “vi-känsla”. Om det kan få fler skogsägare att våga odla mer tall så minskar risken för att de tallplantor som finns betas för hårt av älgar. Projektet har nått fina resultat genom att sprida budskapet “vågar du så vågar jag”.

För att lyckas odla tall måste skogsägarna i vissa områden med mycket älg och få tallar hägna in eller behandla med ”betesrepellenter”, vilket är kostsamt, men om fler vågar börja plantera tallar ökar chansen att fler tallar växer upp oskadade. Mer tallar i landskapet gynnar också den biologiska mångfalden i skogen.

Kan man minska älgarnas aptit på tallplantor?

Kanske finns det kompletterande lösningar på problemet. Om det skulle finnas ett sätt att få älgarna att välja andra delar av tallplantorna eller annan föda skulle skogsägare drabbas av mindre skador och tallskogen skulle få lättare att sprida sig i landet som ett alternativ till granskogen.

Det är bakgrunden till Ulrika Alm Bergvalls forskning. 2008 träffade hon kemisten Charlotta Turner som forskat på restämnen i skogsbruket. De kom fram till att mald björkbark skulle kunna vara ett ämne som hindrar älgar från att äta talltoppskott. Älgar är nämligen ganska kräsna och gillar inte smaken av björkbark.

Alla träd har försvarssubstanser för att motverka att bli angripna av insekter eller djur. De flesta substanser är giftiga, men bara i stora mängder och alla plantor varierar individuellt. Vissa växer snabbt, andra producerar så mycket försvarssubstanser att de får vara ifred av älgar. De tycker helt enkelt att vissa blad och skott smakar illa, medan annat smakar mumma.

– Vi ville ha ett ämne som kom från skogen och som gärna fick vara en restprodukt i befintlig produktion, berättar Ulrika Alm Bergvall. Det visade sig att malen björkbark tillsammans med en sorts klister som utvinns från bönor visade sig kunna fungera.

Att det skulle vara ett miljövänligt ämne som inte var främmande i skogen var en viktig poäng. Med skogsindustrins historia av lövskogsbekämpning med det giftiga ämnet hormoslyr behövdes något ofarligt för det här problemet, och björkbark har inte visat upp några negativa effekter för naturen i den forskning som bedrivits.

Djur lurar man bara ett tag

På pappret verkar det här vara enkelt. Att spreja något som inte älgar gillar på toppskotten av tallplantorna håller dem borta, men riktigt så enkelt är det inte. Hjortdjur gör precis som många andra djur – de prövar sig fram och undersöker saker de kommer i kontakt med.

– Det är svårt att lura betande djur, förklarar Ulrika Alm Bergvall. Om de exempelvis skulle avsky jordgubbar och man besprutade tallar med jordgubbsdoft skulle de låta bli att beta i början, men efter ett tag kommer de undersöka även dessa skott och då komma på att det bara är signaler utan effekt.

Men smaken av malen björkbark visade sig vara så effektiv att varken älgar eller kronhjortar ville äta talltoppskotten. De väljer helt enkelt någon annan föda istället för den äckliga smaken av björkbark.

Även om metoden fungerar så betyder inte det att problemet med älgskador i skogen är löst. Ulrika Alm Bergvall har inte forskat kring om detta är en kommersiellt gångbar lösning, även om en restprodukt i skogsbruket borde vara relativt billig. Det är också en fråga om arbetskraft. Toppskotten måste täckas med björkbark varje år tills träden är kanske 12-13 år gamla sedan når inte älgarna upp till toppen längre. Det kan röra sig om ganska många tallplantor som ska sprejas med barken så arbetskostnaden kan eventuellt bli kostsam.

Att björkbarken skulle vara en lösning på beteskonflikten i skogen är dock inget Ulrika Alm Bergvall påstått. Hennes forskning har snarare tittat på älgarnas beteende och för att det kan vara en viktig pusselbit.

– Jag tror att man måste fundera mer på detta. Genom att skydda toppar på tallar kan vi reparera en tidigare skada, men det kanske inte är en långsiktig väg att gå. Det kan vara en lösning för en mindre skogsägare att säkra en investering, men på en större skala och för större markägare handlar det om att tänka annorlunda, säger Ulrika Alm Bergvall.

Nya tankar i en ny tid

Det är nödvändigt att tänka på ett nytt sätt eftersom tiderna har förändrats.

– Skogsbruket har tidigare bara skötts för att få så hög avkastning som möljigt, men modern politik menar att andra värden också skall räknas, såsom biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Andra studier visar att om man fortsätter att sköta dessa värden separat kommer målen inte att nås, men om man integrerar målen i skogsbruket blir det mer kostnadseffektivt, säger Ulrika Alm Bergvall.

Hon skulle gärna vilja fortsätta forska för att förstå vad som avgör varför hjortdjur väljer vissa trädslag, buskar och ris, samt att bättre förstå likheter och skillnader mellan olika hjortdjur.

– Då kanske vi kan hitta en sammansättning för att bättre nå bägge målen att både få avkastning från skogsbruket och bibehålla biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Kanske borde vi helt enkelt byta ut en del av älgstammen mot kronhjort, eller varför inte visenter? Och om man inte vill det, hur stort är priset för att inte göra det? För att kunna diskutera i dessa termer måste vi dock ha kunskap. Annars blir det bara gissningar, avslutar Ulrika Alm Bergvall.

---

Natursidan.se har beviljats stöd av Forskningsrådet Formas genom Erik Hanssons, Johan Linds och Marie Mattssons projekt ”Forskning om natur för alla”. Det här är en artikel inom detta projekt. Läs alla våra artiklar i serien via den här länken.