I förra veckan utannonserade IUCN att jättepandan gått från ”starkt hotad” till “sårbar” enligt den internationella rödlistans kriterier. Medier världen över tolkade det som att arten inte längre är hotad, men det stämmer inte, enligt WWF:s pandaexperter. Tvärtom står arten inför större hot idag.
Verkligheten är för det mesta mer komplex än vad som ryms i en rubrik. Det går bättre för pandorna nu än för 10, 20 och 30 år sedan. Enligt WWF:s pandaexpert Allan Carlson är naturvårdsinsatserna för att rädda arten en succéhistoria. På de 35 år som WWF arbetat med pandan i Kina har arten ökat i antal. De senaste tio åren är ökningen på 16,8 procent, från 1596 individer till 1864. Dessutom har de så viktiga reservaten både blivit 11,8 procent större och fler (67 jämfört med 40). En allt större andel pandor lever i dessa naturreservaten och det är också viktigt. Det är inom reservaten som pandorna är skyddade.
Utanför reservaten står jättepandorna inför stora hot, faktiskt större än tidigare. Kinas pandor är uppdelade i 33 utspridda grupper och 24 av dessa är så små eller så utsatta för störningar att WWF i Kina anser att de löper “stor risk för utrotning”.
Att höra Hui Wan, chef för WWFs pandaprogram i Kina, och Liu Xiaohai, naturvårdschef för WWF i Kina, berätta om arbetet med att rädda jättepandan är också en historielektion om Kina. Ett land som gått från planekonomi till en explosion i ekonomisk tillväxt på väldigt kort tid, men där fortfarande stora delar av befolkningen lever på landet, i fattigdom. Allt fler kineser har fått förhöjd levnadsstandard och för pandan innebär det nya utmaningar.
– Tidigare hotades pandan av skogsbruk och förlorade livsmiljöer när bybor högg ned träd för att de behövde ved. Det har nu ändrats från många mindre störningar till stora störningar från färre, men större aktörer. Det byggs nu bland annat mängder av vägar i eller intill reservaten och pandorna håller sig alltid på långt avstånd från vägar, berättar Hui Wan.
Allt större naturintresse innebär hög belastning
Ironiskt nog är kinesernas växande intresse för naturen ett av de större hoten mot pandorna. I takt med att allt fler kineser har råd att skaffa bil och i takt med att utsläppen blir allt värre i städer rör sig också många kineser ut ur städerna, mot naturen för att uppleva frisk luft och friluftsliv. För att anpassa infrastrukturen byggs det då fler vägar. Hui Wan berättar att på lediga dagar blir det trafikstockning och långa köer på vägarna ut mot de stadsnära naturreservaten och vid populära besöksmål växer det fram enorma hotellkomplex i långa rader.
– Vid populära utflyktsmål, så som stora vattenfall, kan det stå tusentals personer i kö för att slussas fram och få en snabb titt på vattenfallet, berättar Allan Carlson på WWF, som exempel på hur naturintresse i ett land med 1,4 miljarder invånare kan ta sig uttryck i praktiken.
Ekoturism är troligen inte lösningen
För Hui Wan och Liu Xiaohai verkar pandaturismen vara en lite känslig fråga. De drar sig för att svara på om naturturismen kan hjälpa pandorna att klara sig genom att ge intäkter till det lokala samhället. En metod som varit så framgångsrik med exempelvis Virungas gorillor.
I dagsläget finns det inte någon organiserad turism alls för att se vilda pandor, framför allt inte för internationella turister. Djuren störs dock av allmän naturturism och framför allt av vägbyggen och annan exploatering nära sina livsmiljöer. Det verkar inte som att pandorna vänjer sig vid vägar och oljuden från motorfordon får dem att röra sig längre bort från vägarna och minskar deras livsutrymme ytterligare.
– Det finns två sidor av pandaturismen, säger Hui Wan. Det ger jobb på lokal nivå och bli en viktig finansiering på landsbygden. Kanske kan det provas i framtiden, men för att det ska fungera måste turismen kontrolleras noga. Trenden är dock att det blir allt mer turism och eftersom det rör sig om så många människor är vi oroliga.
Skogavverkning är förbjudet och förbudet följs
Något som jättepandorna och WWF i dagsläget inte behöver oroa sig så mycket över är dock skogsavverkning. Kina har hårda regler mot att hugga ner skogar i reservaten och det har varit förbjudet sedan 1998. Ett förbud som till stor del verkar efterlevas.
– Det kan ta tid för regeringen att fatta beslut, men när de väl bestämt sig händer saker fort, berättar Liu Xiaohai, som också menar att WWF Kinas samarbete med regeringen fungerar väldigt bra och att de har årliga möte med olika myndigheter.
WWF:s insatser i Kina för att rädda pandorna består av en mängd olika insatser. De har exempelvis satt upp kamerafällor för att inventera pandorna och skapat vildmarkskorridorer mellan olika populationer för att säkra att pandorna kan blandas och röra sig mellan olika områden. I snitt lever det i reservaten bara en panda per 12,5 kvadratkilometer så det krävs stora områden för att de ska trivas. Det långsiktiga målet är att öka antalet pandor med 10 procent på tio år, men då måste också deras livsmiljöer bli större.
WWF jobbar också mycket mot byarna och folk som bor nära pandorna och försöker se till att byborna kan försörja sig på saker som inte drabbar pandornas skogar. Dessutom är utbildning och information viktiga insatser, exempelvis i form av besökscentrum eller material till skolbarn.
Hjälp jättepandor så hjälps tusentals arter
Att skydda pandorna är i sig en viktig uppgift, men de är också en så kallad paraplyart som innebär att om man skyddar pandor så hjälps automatiskt många andra arter. I pandans fall har WWF Kina kommit fram till att satsningen även ger bättre skydd för över 11 000 fröväxter och 1049 ryggradsdjur. Kamerafällor har visat att bland annat röda pandor, snöleoparder, leoparder, svartbjörnar, asiatiska guldkatter och trubbnäsapor klarar sig bättre när man skyddar pandornas miljöer. Dessutom har WWF Kina räknat ut att 13 miljoner människor gynnas direkt och att flera miljarder människor hjälps indirekt av de ekosystemtjänster som pandornas miljöer tillhandahåller.
Att rädda de hotade jättepandorna är med andra ord fortfarande en stor och viktig uppgift, även om det ser bättre ut än för tio år sedan.