Uppslag med fjällrävar ur boken “Vilda djurboken”. Illustration: Cecilia Heikkilä
“Vilda djurboken” är Martin Emtenäs första barnbok. Efter åren med “Mitt i naturen” och efter att ha spelat in första säsongen av “Det stora fågeläventyret” har han tillsammans med illustratörerna Per Gustavsson, Cecilia Heikkilä och Joanna Hellgren gjort en bok om Sveriges landskapsdjur. För Natursidan berättar han om boken, sin barndom och hur han får med sina egna barn i naturen.
Idén att skriva en barnbok föddes för Martin Emtenäs egentligen redan när han pluggade molekylärbiologi och en kurskamrat berättade att hon skrev barnböcker. Men det skulle ta ytterligare två år innan han insåg att han skulle behöva jobba inomhus med labbrock när han blev klar med utbildningen. Då hoppade han av utbildningen.
Under tiden hade han börjat plugga medie- och kommunikationsvetenskap och arbetade även med studentradion. 2002 sommarjobbade han som programledare på P4 Västernorrland, vilket ledde till att han stannade i tre år. Därefter blev han ny programledare för “Mitt i naturen” i SVT och gjorde succé. 2008 tilldelades han Norrlands stora journalistpris för sitt arbete med programmet.
Efter tio år som programledare var det 2016 dags för en ny karriär för Martin Emtenäs. Han blev frilansare och gjorde bland annat reportage i Naturmorgon i P1. Våren 2017 är han dubbelt aktuell. Som programledare i “Det stora fågeläventyret” och med sin första barnbok – “Vilda djurboken – favoritdjur i svensk natur”.
Omslaget till Vilda djurboken av Martin Emtenäs.
– Boken är skriven lite enklare, men det är inte på barnspråk, berättar Martin Emtenäs. Jag tycker att den håller för mellan 4-10 år. Det finns så pass mycket kunskap att hitta i den att även föräldrar lär sig mycket. Jag har i alla fall lärt mig en del av att bara skriva den. Jag kan grunderna om många djur och i viss mån även på djupet, men jag hittade ändå ny fakta som inte kommuniceras så mycket.
Vadå till exempel?
– Till exempel hur många pluttar en hare bajsar. 475 kulor om dagen!
Boken tog form genom att Martin Emtenäs skrev ett utkast som illustratörerna ritat till. Ibland har texten skrivits om utifrån bilderna, ibland har någon detalj i bilderna belysts i texten och sedan har resultatet bollats fram och tillbaka mellan Martin, redaktören och illustratörerna.
Resultatet är väldigt trevligt. Illustratörerna Per Gustavsson, Cecilia Heikkilä och Joanna Hellgren sätter sin personliga prägel på varje djur med stundtals fantastiska uppslag som verkligen fångar djurens karaktärer. Ibland humoristiskt, ibland väldigt träffsäkert och på något håll utan några större finesser. Personligen är jag ett stort fan av Cecilia Heikkiläs stil och hennes uppslag om lodjur, utter, igelkott och fjällräv hade jag gärna haft på väggen hemma.
Till illustrationerna har Martin Emtenäs skrivit texter som lyfter fram både viktig och lite rolig eller udda fakta om djuren. Som att knubbsälen kan sova under vattenytan eller att knölsvanarna låter när de flyger utan att använda näbben. De 25 djuren ger en bra bild av Sveriges fauna och “Vilda djurboken” har allt som behövs för att uppmuntra och fördjupa naturintresset i landets barnfamiljer.
Personligt om vargen
Arterna i boken är de landskapsdjur som röstades fram på 80-talet av Världsnaturfonden WWF tillsammans med ICA kuriren och Mitt i naturen. De fick in en otrolig mängd röster och det var klara vinnare i de olika landskapen. I Värmland fick vargen överlägset flest röster.
– Det var i Värmland som vargen återkom till Sverige så det måste ha varit frågan om en stolthet över det. Idag är det svårt att säga om det är en majoritet som är mot varg eller inte. Kritikerna är högröstade, men har de fått med sig fler nu jämfört med 80-talet? frågar sig Martin Emtenäs.
Det är också delen om vargen som försetts med ett av bokens få personliga inslag när Martin berättar hur han hjälpte forskare att mäta och väga vargungar.
– Efter att vi var klara med ungarna lämnade vi tillbaka dem i lyan. En liten bit bort hittade vi en färsk vargbajs från alfaparet, som var föräldrar till ungarna. Jag tycker att det är intressant att om man försöker undersöka en blåmes ägg så blir man attackerad, men ett alfavargpar håller sig undan när man undersöker deras ungar.
“Korpar är smarta fåglar. Dom kan till exempel känna igen sig själva i en spegel”, skriver Martin Emtenäs i boken. Illustration: Per Gustavsson
Barnboksförfattare med två barn
´Martin Emtenäs har själv två barn – en 2-åring och en 4-åring och boken är dedikerad till dem. Hittills har de inte följt med sin pappa på så stora äventyr. Det blir framför allt exkursioner runt knuten och äventyr i det lilla. En myra eller fjäril räcker gott och väl för dem.
– Det är bättre att säga talgoxe än pippifågel. De kan ju ord som sked, gaffel och kniv. Det borde inte vara svårare, som han uttrycker det.
Barnens naturintresse har också gått lite upp och ned genom åren, men eftersom de lätt lär sig saker som upprepas försöker Martin poängtera saker som de ser i naturen och hoppas att det fastnar så småningom. Att uppmuntra barn till att ge sig ut på äventyr i naturen och undersöka det man hittar kan låta självklart för naturvänner, men det är inte helt oproblematiskt.
– Svårast är det med huggorm, säger Martin Emtenäs. Hur förmedlar man respekt för djuret utan att barnen blir rädda? Jag vill ju inte att de plockar upp en huggorm. Det är en svår balansgång, som egentligen gäller alla djur. Det är viktigt att respektera, samtidigt som man iakttar och fascineras.
Barns livliga fantasi är också något att ha i åtanke i naturen. I början av livet tycks allt vara möjligt, senare börjar verklighetens och sannolikhetens begränsningar komma in. De lär sig att det finns krokodiler, att det har funnits dinosaurier, men att drakar är fantasi. Sådant är inte självklart för ett mindre barn. Dessutom gör den livliga fantasin att det kan gå snabbt i barnens värld.
– På fem minuter kan ett barn ha hunnit hitta på en egen värld, leka i den och gå vidare till nästa lek, berättar Martin Emtenäs.
Starka minnen av huggorm och vattensalamander
Själv har Martin Emtenäs ett starkt minne av just huggorm. Han gick i förskolan och var kanske i 6-årsåldern. Han upptäckte en huggorm, men blev inte rädd. Han kände sig nästan hypnotiserad och ville se vad den gjorde. Uppe på en sten följde han den med blicken och gav den all sin uppmärksamhet tills den försvunnit.
– Det är en tydlig symbol för hur jag var i naturen som barn, förklarar han.
Ett annat starkt minne är från barndomen utanför Oxelösund. Martin älskade att ligga med näsan i en groddamm och se vad som händer med grodyngel och annat i dammen. Vid ett av alla dessa tillfällen hade han inte tagit med sig sin håv.
– Plötsligt såg jag något som var uppe och vände vid ytan. Jag reagerade på att det var för stort för att vara en mindre vattensalamander, men vattnet var grumligt så jag kunde inte se djuret längre. Men jag visste att jag hade fått syn på något jag aldrig sett förr och inte ens visste existerade. Nu stod jag inför valet att aldrig få veta vad det var eller att trycka ned handen i det mörka vattnet och försöka få tag på det här okända djuret. Jag valde direkt att sticka ned handen och fick då tag på en större vattensalamander, en för mig då helt okänd art. Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på det, berättar han.
Salamandrar betyder fortfarande mycket för Martin och den här situationen och huggormsincidenten säger något om hans inställning till naturen.
– Jag kunde välja mellan nyfikenhet eller rädsla, men nyfikenheten driver fortfarande mitt naturintresse. Egentligen är jag nog för nyfiken, på gränsen till dum i huvudet.
Martin Emtenäs nyfikenhet har gett honom en hel del kroppsliga minnen av djur. Illustration: Cecilia Heikkilä
Tror du att naturintresse är något som ligger latent hos alla människor?
– Jag tror att en stor grupp människor aldrig har upplevt något naturintresse. Med små medel kan en sådan person förstå lockelsen i naturen. Med fascinerande fakta och enkla exkursioner kan man komma ganska långt. Det kan räcka att vara ute i naturen och ha det trevligt och få reda på något om exempelvis hackspettar. Det öppnar ögonen. Att veta något om ett djur kan ändra hur folk ser på det och i ett större perspektiv även hur de ser på naturen.
När det gäller att vara ute med barn i naturen har Martin Emtenäs flera konkreta tips.
– Var försiktig och gå försiktigt fram. Var ute i naturen, men föreläs inte för barnen. De ska inte behöva bombarderas av fakta och övertalas om hur häftigt något är. Ta istället tillvara på när det händer något: “Nu kröp den här insekten upp på mig – varför tror du att den gjorde det?” Om nyfikenheten väckts så kommer också frågorna.
“Vilda djurboken – favoritdjur i den svenska naturen” släpps den 24 mars.
