2012 var ett ganska ängsligt år för svensk klimatdebatt. Det var inte en speciellt het fråga för media och när den kom upp till debatt gavs klimatskeptikerna nästan lika mycket utrymme som den stora majoriteten av forskarvärlden. Som om objektivitet kom automatiskt av att ställa två olika synsätt mot varandra.
I slutet av november kom dock Världsbankens rapport (pdf) som fastslog att det krävs krafttag om inte jordens temperatur ska öka med fyra grader och att en sådan höjning skulle få katastrofala följder för vår jord. Några dagar senare träffades världens ledare på klimatmötet i Doha. Det var ett ypperligt tillfälle att visa världen att våra folkvalda politiker tog det här hotet på allvar trots att det skulle kräva en del obekväma politiska beslut gentemot de stora industrierna. Men mötet blev en flopp. Politikerna kunde i stort sett inte komma fram till något alls. Detta fick många att reagera. Diskussionerna började i fikarummen, vid middagsbordet och i sociala medier.
Någon gång i början av december 2012 var det någon som sa “vi borde göra något” och så bildades en mejlgrupp. Människor som inte kände varandra började diskutera klimathotet och vad vi kan göra. Någonstans i den diskussionen föddes idén till Föräldravrålet. Det var en grupp människor som kände att vi inte kan lämna över planeten till våra barn och barnbarn utan att göra vad vi kan för att den ska vara dräglig att bo på. Nätverket skrev ner målet att få politikerna att inse att klimatet är högsta prioritet, startade en Facebook-sida och en hemsida och sedan dess har det gått fort. När det här skrivs är det 10 740 personer som gillar Föräldravrålet på Facebook och som därmed troligtvis också håller med om att klimatfrågan är det viktigaste som finns på den politiska agendan just nu.
En av de aktiva i nätverket är Jennie Lind. Hon bor med sin make och sina tre barn i Stockholm och beskriver sig själv som en “ganska vanlig kvinna”. Hennes miljöengagemang inleddes för ungefär 1,5 år sedan när en vän gjorde henne uppmärksam på hur allvarligt klimathotet verkligen är.
– Innan dess hade jag nog mest bläddrat förbi vetenskapssidorna i dagstidningen och tänkt att det där med klimatförändringar knappast kommer att beröra oss i Sverige särskilt mycket.
Föräldravrålets Jennie Lind. Foto: Privat
Nu jobbar Jennie Lind ideellt på Föräldravrålet som “administrativ samordnare” och välkomnar nya medlemmar, sammanställer projekt och agerar som en av spindlarna i nätet. Positionen roteras dock så snart kan hon istället engagera sig mer i ett par av de olika arbetsgrupper Föräldravrålet har.
Kan du berätta om några projekt som ni jobbar med?
– Vi håller just nu på att begära in svar genom en enkät från alla riksdagspartier huruvida de kommer att prioritera klimatet i sin politik. Vi presenterar svaren vartefter de kommer in på vår Facebooksida och vår hemsida. Vårt syfte är just att ge politikerna mod att prioritera klimatfrågan. Vi fortsätter också att samla sympatisörer och skapa opinion, bland annat via “Vrålbloggen” på vår hemsida där vi låter både okända och kända föräldrar ge uttryck för sina tankar och känslor, och via interaktionen med våra gillare på Facebook. Vi har också gjort en utmaning på WWF:s hemsida inför Earth Hour.
Ni passerade nyligen 10 000 medlemmar på väldigt kort tid. Varför har det gått så fort tror du?
– Det är ju egentligen inte medlemmar i strikt mening utan mer sympatisörer. Att det har gått fort att samla gillare tror jag beror på att många är oroliga men har kanske inte vetat hur de ska engagera sig tidigare. Det kan vara lätt att känna maktlöshet för att det man själv kan göra är en droppe i havet. Men många har tackat oss för att de nu känner nytt hopp i och med att de får vråla tillsammans med andra och uppmana politiker att ta tag i de större strukturella förändringar som man inte kan styra över som privatperson. Vi tar inte heller partipolitisk ställning, vi för som nätverk inte fram några idéer om hur vi kan få ett mer klimatvänligt samhälle men som individer i nätverket har vi förstås många olika tankar om vägen framåt. Att vilja att den största hänsyn ska tas till att våra barn och barnbarn ska kunna leva bra liv i framtiden – det kan de allra flesta skriva under på! Sedan tror jag att en bidragande faktor är att sånt här sprids snabbt på Facebook.
Det är en ganska vanlig åsikt att namninsamlingar på nätet och protestgrupper på Facebook är meningslösa och inte gör någon skillnad.
– Det beror ju på vad man kombinerar det med. “Bara” ett antal påskrifter kanske inte gör så stor nytta, men när vi kombinerar det med att ställa krav och frågor kontinuerligt tror jag effekten blir större.
Är det svårt för er att hitta folk bland dessa 10 000 följare som vill “kavla upp ärmarna” och göra mer än att gilla sidan?
– Vi är en mindre kärna som samordnar och fördelar arbetet och den kärnan växer hela tiden. Men vi behöver bli ännu fler aktiva. Ju fler aktiva vi är desto mer kan vi göra skillnad!
Vad får ni för reaktioner från politker och andra när ni kontaktar dem?
– Än så länge är det främst genom enkäten som vi har kontaktat politiker så det är lite svårt att säga. Det var lite trögt att få in svar men nu börjar de droppa in och fler hakar på när de ser att deras riksdagspartikollegor svarar på enkäten. En av våra respresentanter deltog också i en paneldebatt om klimatet på Uppsala Stadsbibliotek för ett par veckor sedan och fick både lyckönskningar från ärkebiskop Anders Wejryd och applåder.
Vad finns det för kommande planer för nätverket?
– Vi har planer på att ena eller andra sättet medverka i Almedalen i sommar. Vi ska ha en storträff i mitten av april också för att träffas i verkliga livet – de flesta av oss känner ju inte varandra sedan innan och att få ett ansikte på varandra är roligt och sporrar vidare samarbete. Sedan kommer vi förstås att fortsätta jobba med politiker för att få dem att prioritera klimatfrågan!
Även om klimatskeptikerna inte får lika stor uppmärksamhet i media längre och tidningen The Guardian avslöjat att hundratals klimatskeptiska nätverk byggts upp med hjälp av bidrag på 100 miljoner dollar från miljardärer så är de fortfarande en högljudd samling människor. Det märks inte minst bland kommentarerna på Föräldravrålets Facebook-sida där de i nästan varenda inlägg försöker motargumentera medlemmarna.
Föräldravrålet består till över 75 procent av kvinnor och när man läser bland kommentarerna på er Facebook-sida är så gott som alla de väldigt aktiva klimatskeptikerna hos er män. Är det en slump tror du?
– Nej jag tror inte att det är en slump. Även om vi som nätverk inte presenterar eller förespråkar vilka specifika åtgärder som kan tas för att minska klimatutsläppen är de flesta av oss införstådda med att vi inte kan fortsätta leva som förut utan förändringar av samhället och levnadssättet kommer att behövas. Grupper och individer som kämpar för en förändring i samhället, som för en talan för en grupp vars rättigheter det tidigare inte tagits hänsyn till (i detta fall barn och deras framtid) har alltid motarbetats och mötts med motstånd. Det motståndet brukar nästan alltid komma från män eller grupper av män. Kanske upplever de att de har något att förlora på att andra grupper får sina behov mötta?
När ni hört av er till politiska partier är det hittills bara Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som uttalat sig om att sätta klimatfrågan främst i sin politik. Varför tror du att det är så?
– Jag tror att det är eftersom miljöfrågor traditionellt sett har varit en vänsterfråga. Nu är det ju inte så längre, klimatfrågan är så pass stor och allvarlig, den berör oss alla eftersom den påverkar själva förutsättningarna för liv på den här planeten. Miljön och klimatet kan inte längre ses som ett särintresse, det är Föräldravrålet också ett tecken på.
